Film: "Hannibal Rising... " - mördare på tomgång

Betyg: G
Titel: Hannibal rising. Ondskan vaknar
Genre: Drama/thriller
Regi: Peter Webber
Medverkande: Gaspard Ulliel, Gong Li, Helena Lia Tachovska, Rhys Ifans m fl
Speltid: 1 tim 57 min

Det är ondskans och seriemördarnas tid på filmrepertoaren i vinter. För några veckor sen i form av filmen Parfymen om den känslomässigt autistiske Jean-Baptiste Grenouille som gick över lik för att fånga och destillera doften av en kvinnans oskuld i 1700-talets Frankrike. Nu är det dags igen i Hannibal rising. Ondskan vaknar. Den här gången får vi, som följt antihjälten Hannibal Lector i spåren de senaste 15 åren - subtilt gestaltad av Anthony Hopkins i kultfilmen När lammen tystnar, 1991 och uppföljarna Hannibal, 2001 och Röd drake, 2002 - äntligen veta hur denna metamorfos från människa till monster gick till. Efter att ha bekantat sig med den senare i de tidigare filmerna, träder människan - närmare bestämt barnet Hannibal - den här gången fram på filmduken. Det kontextlösa monstret placeras i ett socialt och historiskt sammanhang och plötsligt blottas ondskans källa: andra världskrigets bestialiska psykologi. Hannibal tvingas se hur hela hans föräldrar dödas framför hans ögon under ett anfall mot en stuga i Litauen, dit han och hans östeuropeiska familj tagit sin tillflykt. Systern Mischa och han är ensamma kvar när vargarna kommer för att kalasa på liken. Symboliken i den scenen är en blinkning mot det som komma skall, när ett gäng djuriska soldater dundrar in i stugan.

Det är i denna urscen, för att tala med Freud, som hela förklaringen till Hannibal Lectors kannibalism ligger förborgad. Det har han till en början ingen aning om och det är det som gör att det första mordet på en slaktare, som drar ett för grovt skämt om hans beskydarinna lady Murasaki, skakar om betraktaren. Man undrar skräckslaget; vad tände gnistan, som utlöser ett sånt okontrollerbart hat hos denne belevade och charmerande unga man? Det är i den skärningspunkten, mellan det till synes normala psyket och dess omedvetna och undanglidande upplevelser som den ogripbara ondskan råder, den som får oss att vilja tränga djupare och tillbaka till tidigare upplevelser för att fånga in och förstå ondskans väsen.

Så långt står den här filmen för en humanistisk etik. Men trots att Hannibal lyckas möta sitt barndomsjag och få insikt om vad hans besattthet handlar om, är han inte villig att försonas med sitt öde och gå vidare. För honom finns bara en väg att gå - hämndens - och det är det valet som gör honom till ett monster. Samtidigt blir filmens etik allt mer tvetydig och Hannibal allt mer en mördarmaskin. I förhållande till de förövare som han en gång blev utsatt för blir hans egen persona genom hans upprepade hämndaktioner allt mer lik förövarnas. Deras krigsförbrytelser förvandlas till hans makabra brott. När filmen tar den vändningen blir även filmen än annan: Den gastkramande realismen i krigsscenerna och den gäckande psykologin hos Hannibal vid det första mordet övergår till att bli en splatterfilm, där blodet sprutar och kroppsdelarna faller som käglor. Då spelar det ingen roll längre, att Gaspard Ulliel utsökt axlar Hopkins mantel i form av den unge Hannibal. Ulliel har den magnetiska charmen och med små medel trollbinder han inte bara lady Murasaki - spelad av Gong Li, känd från Zhang Yimous filmer, bl a Ju Dou, 1990 och Den röda lykten, 1991 - utan också mig. Jag förstår den passionerade bindning som uppstår mellan dem, men de raffinerade morden griper inte längre tag i mig. Morden blir bara en våldspornografisk exposé och tyvärr mer utstuderat sökta och spektakulära ju längre filmen lider: Våld för våldets egen skull.

Det är i filmens förhållande till våldet som den också på ett avgörande sätt skiljer sig från Parfymens berättelse om ondska. I den senare förblir den en stark suggestiv kraft rakt genom filmen, utan att någonsin tappa fokus på dess mänskliga pris. I Hannibal Rising är det tyvärr inte så, vilket leder till att det enda som till slut fångar min uppmärksamhet är att Rhys Ifans, som spelade Spike, den nördiga polaren till Hugh Grants rollfigur i Notting Hill, är så bra i rollen som krigsförbrytaren Grutas.

Av Monika Wehlin 19 feb 2007 12:52