Pappa dog - men livet går vidare

Det var en lördag morgon, jag satt under fläkten i köket och tog ett bloss, försökte samla allt som jag lärt in de senaste tre månaderna jag varit på utbildning i Helsingborg.
Ett datasystem som inte var något annat likt, och jag har råkat på några stycken, kvällarna hemma efter jobbet innehöll ofta orden "Jag klarar aldrig det här", något som jag inte säger så ofta. Men nu satt jag här i väntan på att allt skulle fungera måndag morgon. Nya lokaler, ny personal, lastbilar som skulle komma från 06.00 på morgonen och vilja lasta av så fort som möjligt, alla varor ska in, allt ska in i datorn, registreras, lagerplaceras, kvalitetskontroleras, omfördelas, packeteras och vidaredistribueras i mindre kvantiteter till olika lager i landet. Lastbilar kommer att stå i båda ändar av fastigheten och ha bråttom att lasta av och lasta på och fort måste det gå. "Men det kommer nog fan att funka trots allt", tänkte jag, precis när telefonen ringde. Det kommer alltid ett litet klick innan min bror börjar tala när han ringer från Canada, så även denna gången. Jag kände glädjen stiga och nästan innan han hunnit säga att det var han sa jag högt "Hallo Dickerboy", han kallas så, Dicker efter canadicker och boy för grabben. Hans röst var med ens allvarlig och jag hörde honom säga "Önskar jag hade bättre nyheter, men fick nyss ett samtal från Australien, farsan är död, hjärtattack inatt." Okej Scot, sa jag kort, jag ringer våra systrar här i Sverige, sen la vi på luren. Jag satt som förstenad under fläkten, allt stod stilla, vad gör jag nu? Jag brukar alltid veta vad jag ska göra nästan omdelbart i de flesta situationer, men så var inte fallet nu.

En far som var försvunnen sedan 1972, den ende som hade hans adress var min farmor, som ansåg att ingen någonsin skulle få reda på var han fanns, så var det bara. Vi fick inte veta varför. Det enda hon sa var att han alltid var närmare än vad vi trodde, och lika säkert som att hon fanns i kyrkan varje söndag skulle hon ta denna hemlighet med sig i graven. Religiös var hon så till den milda grad att inget kunde rubba varken hennes tro eller sådant hon bestämt sig för, det fanns en mening med allt.

1987 skrev jag ett brev till henne där jag berättade att jag under mina studier till präst fastnat på grund av outredda saker med min bakgrund och min far. Det tog ungefär en vecka innan jag hade hans adress, och nu visste jag att jag varken kommer att bli präst eller komma till himlen, men ändamålen helgar medlen, hoppas jag. Min far skrattade sig nästan fördärvad över mitt tilltag för att hitta honom, och han sa att han alltid mindes mig som en "silvertongued devil" något som besjungs i en countrylåt och som jag tydligen gjort mig förtjänt av redan fram till nio års ålder då vi träffades sist.

Han kom att hälsa på alla sina barn som är lite utströdda över klotet vartannat år efter detta då vi slutligen alla blev ett igen, och att kunna sitta långa nätter med sin far, att bara prata om livet, om allt som varit, allt som kunde varit och att få höra att han var oerhört stolt över oss som klarat allt så bra trots allt, "även om han visste att Angus kommer att klara sig vad som än händer". Synd bara att ingen kunde viskat det till mig under de svåraste åren, det hade hjälpt. Men vad jag vill komma fram till är att den kvalitetstid vi fick med vår far under dessa korta möten vartannat år gav oss något som jag tror många aldrig får.

Vi kom så nära varandra att jag verkligen inför mig själv som vuxen kunde känna att jag var otroligt stolt över att just denne man var min far, en outsinnlig brunn av livserfarenheter, kloka ord och ibland en delad tår för åren vi kunnat få ihop, och samtidigt en delad glädjetår att kunna dela med sig av sina barn och fru. Tänk bara hur det kändes för mig att stå på läktaren med min far och se min son spela ishockey när han helt själv tar pucken, sticker helt själv hela vägen och sätter pucken rätt i mål. Där stod vi, två canadensare, och stolta sådana. Att min far sedan sa "Med tanke på hur du spelade i Montreal Canadians knattelag måste jag fråga om du tagit faderskapstest på den här grabben". Ja, sån var han, och jag älskade honom.

Nu är han borta, allt som han visste och kom ihåg, allt det är borta. Vad fan gör man nu? Mina barn fick se mig gråta för första gången. Jag bara bröt ihop, sen låg vi allihop tillsammans i dubbelsängen och pratade om honom och mindes och lät det sjunka in. Jag trodde att man skulle kunna ta dessa förutsedda händelser med vanlig jädrans bondlogik, men ack vad jag bedrog mig, och med ens kom jag på att en dag kommer mina barn att få ett liknande samtal om mig eller min fru, gud vad grymt det är.

Vad har jag då lärt mig av detta? Jo, jag kan sitta och känna att jag verkligen har sagt till min far och han till mig att vi älskar varandra så många gånger att det känns bra, jag kan känna att det inte finns något vi inte gått igenom med varandra, och jag kan känna att han kan få lov att gå vidare även för mig. Detta är något jag måste komma ihåg när det gäller mina egna barn, man måste lösa problem och konflikter när de uppstår, för det gör dom, så att det aldrig sker något som detta och att man står med ouppklarade saker utan möjlighet att reparera. Visst fan känns det orättvist, men hur många kan säga i vuxen ålder att det inte bara var min far som dog utan även min idol. Åter till jobbet och livet och allt vad det har att ge. Genast verkar allt som nyss var omöjligt mycket lättare, när man jämför. Och jobbet blir en baggis helt plötsligt.

Vila i frid farsan, you were always tougher then the rest.

Av Angus Liddell 17 feb 2007 17:44