Finns kärleken i Telefonplan?

Häromdagen så smällde det till i min mobiltelefon. Det var ett meddelande. Så här stod det: "Kom, kom, kom till mig, ty jag vill alltid va med dig". Ja just det, så stod det! Ordagrant! Solen gick upp när jag läste det. Fåglarna kvittrade, trots bister årstid. Jag packade min lilla väska med kemiboken, mobilen, SL-kortet, men framförallt tog jag med mig ett leende. Min resa mot Telefonplan utgick från Hässelby Strand. Först gröna linjen. Byte i Slussen för vidare färd med röda linjen mot Fruängen. En strapatsrik resa. Ett äventyr. En sorts eskapad mot ett okänt land. Jag var skeptisk till en början. Hur skulle detta sluta? Vad har jag gett mig in på? Kommer jag att överleva?

Mina möten med Anna i Telefonplan är alltid spännande. Man vet aldrig vad man får. Har hon glasögona på sig idag eller sina linser? Har hon jeans eller klänning? Är hennes vackra hår sådär oemotståndligt attraktivt när det hänger lite på sniskan eller är hon nyduschad? Ligger allting huller om buller i hennes lilla lya eller är det ordning och reda städning på fredag hos henne den här gången? Som vanligt så ligger väl femtielva kemiböcker hipp som happ på golvet tänkte jag. Strunt samma, ty hon är lika vacker och spännande i vilket fall som helst. Min sommar med Anna var fantastisk. Långa promenader genom vår fagra kungliga huvudstad. Varma dagar och ljuvliga sommarkvällar som aldrig ville ta slut. I sådana stunder så önskar man att man levde för evigt. Men underbart är kort som Monika Zetterlund en gång i tiden sjöng. Men nu är det februari och till sommaren är det långt. Dagen till ära så är det ju grådaskigt också. Men i Telefonplan är det sommar jämt, för där bor ju Anna.

I takt med att jag närmade mig Telefonplan ju mer optimistisk blev jag. Hur ser det nu ut i Telefonplan? Vad gör man i Telefonplan? Finns Gud i Telefonplan? Låt oss konstatera först och främst att tunnelbanestationen ligger ovan jord. När man stigit av tåget och lämnat perrongen så är det en liten uppförsbacke som måste forceras. Sedan så har man på högerhand i stationsbyggnaden en Pressbyrå med nygräddade kanelbullar som doftar ända upp till Annas lägenhet. När man klivit ur byggnaden så har man en Ericsson lokal snett till höger. Sedan rakt till höger efter det att man passerat ett övergångsställe så har man ett litet torg. Omkring torget så finns en ICA-butik, midsommargården, lite frisörer, pizzerior, lite PRO-träffpunkter och konstfack. Ja ni vet sådana där allehanda ting som brukar finnas i svenska förortsmiljöer. Förutom konstfack naturligtvis. För konstfack är unikt och det är Anna med. Men dagen till ära så brydde jag mig inte så mycket om ICA-butiker, PRO-träffpunkter, pizzerior och frisörer. Nej, inte ens konstfack. Det sägs att man skall bygga en skyskrapa i Telefonplan. So what? Sådant bekommer mig icke heller. Jag känner djup tillfredställelse med Telefonplan så länge Anna bor där. Nej, mitt mål var solklart denna dag: Anna! Med raska steg marscherade vidare till hennes lilla krypin. Tankar av vitt skilda slag cirkulerade i mitt huvud. Mitt hjärta bultade som en liten nervös skolpojkes hjärta första dan i skolan. Var tvungen att göra en paus för att samla tankarna en smula. Nej, tänkte jag. Jag måste ta mig samman. Ta mig i kragen, fatta mod. Jag kan inte vara som en osäker liten pojke i mina möten med Anna i Telefonplan.

Ni skulle förresten se henne. Hur hennes vackra långa hår fladdrar i universitetets tunnelbanestation. Det är så fascinerande att skåda. Det är ett himla baksug vid universitetets tunnelbanestation förstår ni. Jag har ställt en fråga till SL om varför det blåser så hysteriskt där. De svarade och sa att det är p.g.a en övertrycksventilationslucka som skapar denna hejdlösa storm. Men vi skall stänga den snart sa de. Nej, sa jag! Ty då får jag ju inte se Annas vackra långa hår fladdra så där magiskt igen för att sedan stå på sniskan. Och med kemiböckerna i högsta hugg dessutom. Ta inte ifrån mig den förmånen snälla SL!

Nåväl, framme vid hennes bostad så kände jag mig lugn och trygg. Jag är alltid lugn och trygg i hennes sällskap, ty hon är solen i mitt liv. Jag plingar på. Jag hör steg inifrån. Hon öppnar. Jodå, till min stora förtjusning så har hon glasögona på sig. Slitna jeans med ett och annat hål i sig. En sunkig gammal urtvättad t-shirt där både tryck och text var oigenkännbara. Inga strumpor. Och håret på sniskan med! Och med en bok i organisk kemi i högsta hugg. Hon satt väl i kolloidernas värld strax innan jag kom. Jag skulle vilja vara en kolloid i Annas värld. Eller en baskonstant. Eller en syra. Nå, tänkte jag. Det här bådar gott! Det här blir en bra dag!

Vi gjorde te som vi sedermera avnjöt långsamt. Med påtår dessutom. Anna målar tavlor på sin fritid. Vackra tavlor som inte alltid är så lätta att tolka. Lite som Anna själv. Ibland så sitter jag och betraktar henne när hon målar. Det sprakar om hennes måleri. Färger i alla möjliga slag kombineras och sätts samman till en vacker skapelse. Ibland målar Anna bilder om alla sorger som hon går och bär på. Ibland om hennes ensamhet. Ibland om döden. Jag kan sitta och beundra hennes måleri. Hur hennes högerhand elegant smeker penslen. Hur hon drar penseln fram och tillbaks. Anna och jag kan sitta i timmar och prata. Eller sitta i timmar i tysthet och titta på varandra, ty i Annas ögon ser jag så mycket sorg och saknad. Så mycket smärta. Jag har aldrig sett henne gråta, men jag vet att hon gör det när inte jag är närvarande. Jag har aldrig sett henne skratta heller. Någonting plågar Anna. Någonting hemsöker hennes tankevärld. Men vad? Varför gråter Anna jämt? Vad har hänt med Anna? Varför vill Anna dö?

Jag vet inte. Men jag vet att Anna var mycket sjuk som barn. Jag vet att hon låg på Sahlgrenska sjukhuset ofta. Jag vet att hon legat i koma. Jag vet att hon varit en hårsmån från döden flera gånger. Jag vet att folk har behandlat henne illa. Vem är du som var så ond mot Anna? Om Anna skulle dö, skulle jag också dö! Tror du på kärleken Mats, frågar hon plötsligt på det där spontana sättet som bara Anna gör? Ja, jag vill iallafall tro på kärleken, svarade jag. Jag gillar messmör. Det gör Anna med. Att äta mackor med messmör och dricka te med Anna och diskutera allt mellan himmel och jord med henne är det bästa jag vet. Hon tycker inte som mig i alla ämnen vi behandlar. Det gillar jag! Jag gillar när hon ger mig mothugg! Hon är en enkel människa. Inget smink här inte. Inga konstiga urringningar, cremer eller annat bjäfs. Hon är tillräckligt attraktiv iallafall. Hon är ingen parfymtjej heller. Varför skulle hon vara det? Hon luktar gott iallafall! Jag är en enkel människa precis som Anna. Hon har inte ens det senaste mobilmärket. Inga märkeskäder heller. Slitna gympadojor har hon också. Väldigt slitna. Men enkelt är bra. Vad är meningen med livet Mats, frågar hon sådär spontant igen? Jag vet inte vad livets mening är svarar jag, men jag vet att det finns meningsfulla stunder i livet. Kanske finns meningen med mitt liv framför mig just nu, tänkte jag för mig själv.

Jag gillar att leka med Annas långa, vackra och magiska hår. Det skimrar så fantastiskt om det. Hennes hår är silkeslent, så ömt, så sött. Likt honung. Anna är lite av ett mysterium för mig, lite av en gåta, ett enigma. Är det därför jag är så glad i henne? Att hon skiljer sig från den genomsnittliga tjejen så mycket. Kanske, kanske inte. Anna är ingen billig tjej. Det gillar jag! Hon har skinn på näsan. Det gillar jag också! Anna är intelligent! Mycket intelligent! Jag har stor respekt för henne. Hon kan sina kolloider. Hon kan sin baskonstant och sin jämvikt. Hon kan sina fasomvandlingar. Hon rör sig så graciöst i sin vita rock på laborationerna såsom fisken i vattnet.

Men en sak som jag inte gillar med Anna är att hon äter för lite! Jag gillar nämligen tjejer som äter mycket. Men Anna äter ingenting. Varför äter inte Anna? Anna säger att hon har ångest dagarna och nätterna i ände. Därför orkar hon inte äta menar hon. Jo, kanske en macka med messmör och en kopp te var tredje dag med mig, men inget mer. Men i somras åt hon en glass med mig i Gamla Stan. Men det var länge sedan. Det är någonting som plågar Anna och som hon inte vågar berätta om. Men vad?

Jo, förresten, kors i taket. En gång såg jag Anna le. Ett ansträngt leende. Ett sorgset leende. Som hon pressade fram. Ibland när jag betraktar Anna så undrar jag vad hon tänker på. Kanske tänker hon på sin ensamhet, hennes sorger, hennes plågor, hennes smärtor. Hennes sjukdomar som barn. Hennes plågoandar. Jag skulle vilja höra hennes drömmar och visioner, men hon säger att hon inte har några. Ibland döljer hon sitt ansikte med sitt långa vackra hår. Kanske gör hon det när hon gråter? Kanske skäms hon för något? Men Anna skall inte alls skämmas inför mig. Tvärtom! Hon skall räta på ryggen och vara stolt!

Berätta en saga för mig, säger hon till mig. En saga med ett sorgset slut. Jag kan inga sagor, och förresten så slutar sagor alltid med ett lyckligt slut, svarar jag henne. Anna skriver dikter ibland. Sorgliga dikter. Svarta dikter där döden, ensamhet och smärtor är centrala. Svarta och destruktiva saker är alltid i fokus i allt hennes skapande. Ibland spelar Anna sin favoritmusik för mig. De är de mest vemodiga och sorgliga stycken jag hört. Anna pratar inte så mycket. Men hennes blickar säger desto mer. Någonting fattas i hennes liv. Någon pusselbit har försvunnit för henne på hennes vandring genom livet. Men vilken? Ibland så vet jag inte hur jag skall tolka hennes kryptiska meddelanden. De är dubbelbottnade. Ungefär som Anna själv. Tiden står stilla när jag umgås med henne, men ändå så går tiden så fort. Allt runtomkring upphör i hennes närhet. Allt annat blir betydelselöst. Låt dem där ute slåss. Låt hatet där ute flöda. Låt folk hålla sig till sitt. Ty när jag och Anna befinner oss i kärlekens, utopins och i kolloidernas värld i Telefonplan så kan ingenting störa oss!

Illustration: Pia de Veen, www.piadeveen.com

Av Mats TCM 02 feb 2007 10:35