Mitt möte med regissören Klaus Härö

Klockan är 13:46 måndag eftermiddag. Jag knallar in på Filmhuset i Stockholm för att träffa den finske regissören Klaus Härö för en intervju. Sätter mig ner vid receptionen för att gå igenom alla frågor medan jag väntar in honom. Skratt och sorl hörs borta vid restaurangen, jag sneglar mot ljudet.

En man kommer mot mig med ett leende på läpparna och jag ställer mig artigt upp för att hälsa. Klaus nickar, men vänder på sig och styr stegen mot en skräpkorg intill stolpen bredvid. Förklarar att han måste slänga en del av sin macka som han håller i handen. Öppningen är för liten och hälften faller ner på golvet. Han skrattar och ber mig vänta ett ögonblick medan han städar upp efter sig. Jag nickar och sätter mig ner igen. Ett par minuter senare dyker han upp runt hörnet med servetter i sin hand. Undrar om jag väntat länge. Jag skakar leende på huvudet samtidigt som jag åter reser mig.

"Kan du bara ge mig ytterligare några minuter, jag måste ringa ett samtal?" mumlar han samtidigt som han för telefonen till örat och åter vänder på klacken. Karln försvinner bort från mig. Jag rycker på axlarna men mitt roade leende vägrar försvinna från mina läppar. Sätter mig åter ner, för tredje gången, och bestämmer mig för att förbli sittandes när han återvänder.

Jag hör honom utropa glatt i telefon något om skidor och underbart. Förstår att han för en konversation med ett barn, troligtvis sitt eget. Jag ler och känner hur nervositeten släpper, lutar mig avslappnad tillbaka mot ryggstödet.
"Härligt, han är en helt vanlig människa…" tänker jag och sluter ögonen.

Jag blir abrupt avbruten av en mansröst som undrar vem jag är. Rycker till och reser mig snabbt för att åter hälsa. Dit försvann föresatsen att inte resa mig
Jag presenterar mig och säger att jag kommer från Finland. Samtidigt som jag säger detta, slår det mig att hans intresse är nog för vilken tidning jag skriver, inte var jag har mina rötter. Lite förläget harklar jag mig och gör om min presentation men byter ut mitt hemland mot Sourze. Klaus skrattar och nickar, hälsar och sätter sig ner bredvid mig.

Klaus börjar berätta om filmen. Jag slappnar av, lyssnar och glömmer fullständigt bort att notera. Istället sitter jag som förtrollad och suger in berättelsen om hur vissa scener i filmen speglar dessa kvinnors hårda öde, och hur han personligen berörs av handlingen.

- Berätta för mig, vem är Claus Härö?
Jag är nog en film freak som inte hade några andra alternativ än att jobba med film, och hade jag inte fått jobba som regissör hade jag nog valt att koka kaffe på inspelningarna. Jag har alltid vela jobba med film. Sedan tidiga tonår har jag dragits till film, utan att veta om det någonsin kan bli ett yrke. Och idag får jag se det som yrke. Så, jag är en film freak som blev filmregissör.

- Vad driver dig
I arbete eller i livet? Jag nickar och ber honom själv välja alternativ
Det som driver mig främst, är nog min tro på Gud, jag är en troende kristen. Mina filmer får mycket pris och beröm. Och folk frågar mig ofta att nu måste det kännas jättebra och jag måste känna mig lyckad, men då tänker jag för själva filmskapandet, inte för min egen del alltså. Det är filmerna som ska komma fram.
Det som driver mig är inte priserna eller röda mattan, för de är väldigt få, korta stunder av jobbet. Idag är det lite röda mattan och lite fest när vi skall visa upp våra alstrar. Det här jobbet är egentligen som vilket annat jobb som helst där ungefär 95 av jobbet är ett som ett kontorsjobb, där jag sitter i möten, pratar i telefon eller mailar.
Det som egentligen driver mig är tron på att när jag själv inte är älskvärd eller misslyckas, så finns det någon som tror på mig och älskar mig ändå, och som bär mig till vardags. Den kärleken är den Gud som beskrivs i bibeln och det är han som driver mig.

- Varför just filmen, Den nya människan?
För att den berörde mig på ett djupt sätt. Menar, jag använder inte mina filmer i undervisningssyfte, men på samma gång så berörde manuset mig så oerhört att jag var tvungen att regissera den. Den trilogi, om jag räknar nu dessa 3 senaste filmer som jag regisserat, varav en är då min debutfilm ELINA, där jag också jobbade tillsammans med Kjell Sundstedt, handlar just om tunga saker från samma tidsepok.
Och drivkraften för mig gällande filmen, var att få berätta deras historia och för mig var det ett sätt att lyfta fram dessa kvinnor som inte själva fick göra sin röst hörd på grund av att de antingen av skam eller av skuld valde att tysta ner vad de utsatts för.

- Finns det likheter mellan DEN NYA MÄNNISKAN och de andra två du gjort?
Ja, på sätt och vis. Likheterna mellan dessa tre filmer är nog att jag tycker väldigt mycket om karaktärerna och att jag förstår dem. Och vill lyfta fram deras historia. En situation som ingen vill och som ingen önskar. Som Gertrud i det här fallet - Som får göra stora uppoffringar för att offra det hon älskar mest. Den attityd jag har till människor, till världen, och livet, syns i mina filmer, även om jag inte skrivit dem själv. Men jag har varit med och jobbat med manuset. Att få göra film om människor jag bryr mig om och nästan känner. Det är underbart.

- När du tackar ja till att regissera en film, hur skall manuset se ut?
Eftersom jag vill nå ut med ett budskap, tackar jag ja till en film om den berör mig på djupet och känns i hjärtat. Och naturligtvis så vill jag se den själv när den är klar. Det tar många år, mellan 2 - 3 år att göra en film, och för att orka jobba så länge med en och samma film så krävs det att den berör mig och att budskapet känns viktigt. Att den är en filmisk värld som jag vill skildra och att den känns i hjärtat.

Filmen ELINA var min debutfilm, och den berörde mig också väldigt starkt, samma DEN BÄSTA AV MÖDRAR, en finsk krigsfilm, som utspelar sig 80 i Sverige. Det som sätter liknelserna mellan dessa tre filmer, är att alla tre engagerade mig väldigt mycket. Allt liv och den energi som alla hade och som verkligen höll filmen igång.

- Hur är du som regissör?
Oj, det borde du fråga aktörerna. Synd att du missade Maria Lundqvist, för jag tror att hon nyss var här… Vi improviserar mycket av det vi har, men inte av själva storyn. Men jag tror nog att jag ger dem mycket fria händer när det kommer till agerande och att utveckla karaktärsrollerna.
Däremot erkänner jag att jag inte är så bra på skådespelarregi, utan bättre på bildregi. Där kan jag min sak och vet hur det blir bäst bildmässigt. Och oftast faller det sig naturligt vid själva inspelningen.
Jag har jobbat med så många olika aktörer, även barn, så jag har förstått att det inte går att psykologisera utan lyssna mycket och känna efter. Har lärt mig otroligt mycket genom skådespelarna. Jag får skådespelarna att jobba tillsammans och inte bara göra sin roll. När det kommer till det emotionella spelet ger jag rätt så stora friheter.

- Vad är ditt nästa projekt?
Det kan jag inte tala om för dig… Men det som är spännande att se är om det ska bli ett svenskt eller finskt projekt. Just nu håller jag på med ett svenskt manus som jag skriver tillsammans med en annan författare.

Intervjun avslutas med fotografering. Hjärtligt tackar jag för intervjun och bilderna. Vi skakar hand och Klaus Härö försvinner iväg samtidigt som han ropar till mig att det var trevligt att träffas. Jag vänder på kameran och drar en lättnadens suck att jag inte glömt linsskyddet på. Leende försvinner jag ut i blåsten mot min bil med känslan av ett ändock allt för tidigt taget farväl.

Av Minella Live 26 jan 2007 09:44