En stor stat gör oss fattiga!

En stor stat gör oss fattiga, ensamma och maktlösa.
En mindre stat gör oss ansvarstagande, omtänksamma och fria.

Den stora staten är som en välmenande och omtänksam mor, den har en tendens att kväva individerna i sina omsorger. Men är det inte dags för svenskarnas försenade tonårsrevolt snart? Är det inte dags att smälla i dörrar och skrika att vi kan klara oss själva och att vi är trötta på att staten alltid ska lägga sig i? Vår mor staten vill inte att vi ska behöva göra misstag och välja fel i livet. Därför ordnar hon det mesta från vaggan till graven. Vi behöver ingen riktig släkt och familj för vi har en annan mor som tar hand om oss, som hjälper oss med allt ifrån pension till studiebidrag. Som hjälper de fattiga så att inte vi behöver ha dåligt samvete när vi kliver över dem på trottoaren och låtsas som om de inte fanns, för om de fanns så skulle det ju knappast vara vår uppgift att hjälpa en medmänniska, en släkting eller en bror. Nej det sköter mamma staten så bra. Vi behöver ingen människas hjälp och ingen behöver oss. Hurra!

Men precis som med vilken mor som helst så ges inte all hjälp utan förbehåll, eftersom det är staten som betalar såväl sjukvård som barnomsorg och det mesta annat så är det väl inte mer än rätt att staten får ställa en del motkrav.
Det är ju för våran egen skull! Inser vi inte det så har den här modern en uppsjö av miljarder kronor att spendera på att få oss att inse hennes nödvändighet och vår oförmåga att klara oss själva.

Men även människor som kan se igenom den här propagandan har ju svårt att klara sig själva i Sverige, vad beror det på? Jo det beror på att staten har en väldigt snillrik strategi för att slå undan fötterna på medborgarnas eventuella oberoende, den kallas höga skatter. Det säger sig självt att får man bara förfoga över 40 av ens inkomst så är det svårt att klara sig utan hjälp i form av bidrag och obligatoriska välfärdstjänster. Medborgaren hamnar i en beroende situation gentemot staten och då är det naturligt att staten börjar ställa motkrav och utövar makt gentemot medborgaren, för hans/hennes eget bästa förstås.

Staten som vid första anblicken kunde liknas vid en omtänksam mor är alltså även en maktgirig organisation som har köpt medborgarnas frihet för deras egna pengar.
Hur har detta kunnat fortgå under så lång tid?
Jo staten har spridit myten den måste vara stor för de fattigas skull, de är de som tjänar minst och som har minst kvar att röra sig med efter skatt som tjänar på att betala höga skatter.

I över 500 statliga myndigheter sitter statliga tjänstemän och vill ha mer pengar till just sin verksamhet, allt för de fattigas skull. Vi har förstatligat medmänsklighet i Sverige, bara för de fattigas skull. Om de 1200 miljarder som staten tar in varje år gick till de fattiga, varför räcker inte pengarna till att ge de hemlösa någonstans att bo?

Tänk om staten var mindre i Sverige och människorna kunde få större utrymme, större utrymme att få leva som man vill, att förverkliga sina drömmar och att interagera med andra människor. Det är fullt möjligt men innebär precis som för tonåringen en frigörelseprocess. Men när väl befolkningen inser sin potential så har inte förmyndarskapet en chans.