"Rocky Balboa" - ärofullt slut för legenden Rocky

Betyg: VG
Titel: Rocky Balboa
Genre: Romantiskt drama/atcion
Regi: Sylvester Stallone
Medverkande: Sylvester Stallone, Burt Young, Geraldine Hughes, Milo Ventimiglia, Pedro Loell m fl.
Speltid: 1 tim 41 min

I Rocky Balboa sluter Sylvester Stallone en 30-årig berättelsecirkel av sex Rocky-filmer och alla världens Rockyälskare kan pusta ut för hjältesagan håller varvet runt.
Jag ska villigt erkänna att jag var tveksam när jag satt mig i biomörkret för att till slut möta en åldrad Rocky. Risken för att Stallone - blint förälskad i sin egen skapade filmhjälte från 1976 - skulle ge kassasuccén Rocky en taskig sorti ur filmhistorien kändes överhängande. Men Stallone sviker inte sin hjälte och trots att han i stort sett filmen igenom är farligt nära att överskrida patetikens gräns, så lyckas han med klassiskt dramaturgiska knep och en grundad kärlek till sin rollfigur få till en slutgiltig knockout i sjätte ronden filmen.

Rocky Balboa är den filmen i serien som mest liknar den första. När vi möter den levande legenden på sin egen krog Adrian´s, uppkallad efter den i cancer bortgångna hustrun, befinner han sig åter, som när han var en vilsen yngling i första filmen, vid en nollpunkt. Tomrummet efter hustrun, den vuxne sonen som glidit ifrån honom och boxningens ärofulla dagar har förvandlats till stelnad nostalgi. Till och med den gamle polaren och svågern Paulie, som uthärdar det mesta när det gäller Rocky börjar tröttna på hans ständiga tillbakablickar. På Adrian´s häckar en annan relik från det förflutna. Spider, den forne motståndaren i ringen har blivit stammis, mest för att han inte har någon annanstans att ta vägen. Persongalleriet av män ur arbetarklassen, som tiden och mansidealet för länge sen lämnat bakom sig, känns som hämtade ur Susan Faludis reportagebok "Ställd". Det handlar om vilsna och olyckliga män, uppfostrade till en robust manlighet under storindustrins dagar och som har svårt att få den att passa in i den postindustriella tidsåldern.

Det är i den anakronistiska krocken mellan nu och då som filmen tenderar att försjunka i romantiska drömmerier om att det var bättre förr och när Rocky för att bryta dödläget han befinner sig i bestämmer sig för att ta upp boxningen igen, då hukar jag i biofåtöljen. Men på ett förunderligt sätt lyckas Stallones regi att återupprätta både de gamla mansidealen och den ålderstigne boxaren från föredettingens pinsamma parodi på sig själv. Han blåser nytt liv i den enkla mannens enkla moral om vikten av att vara sig själv, tro på den man är och ta vara på dem man älskar. Det kan tyckas banalt - en plattityd - att tala om att självrespekt fungerar som en hävstång för underklassen att ta sig mot högre höjder, men det är lätt att vilja tro att det fungerar om man är beredd att kämpa för det man älskar.

När Rocky predikar sin enkla filosofi för sin son - som för att ta sig ur faderns skugga, har skaffat sig andra värderingar och tycker farsan är pinsam - handlar det inte om att slå hårdast, utan snarare om att försvara sig själv och klara av de hårda smällar livet ger. Kort och gott; att vara trogen sig själv vad som än händer. I rollen som en man sprungen ur underklassen och som trogen sina ideal är beredd att kämpa för det han tror på oavsett vad omgivningen har för åsikter om den saken är Rocky en arketypisk figur. Stallone gestaltar på sitt fyrkantiga vis en människa bortom tid och rum som talar från hjärta till hjärta. Hans Rocky är inget mindre än en helgjuten Stallonegestalt i det filmhistoriska persongalleriet.

Av Monika Wehlin 11 jan 2007 23:22