Linda Rosing om mötet med Prinsessan Lilian

Prinsessan Lilian ville inte sy på min tröja

Jag måste bara berätta en rolig sak som inträffade för ett tag sedan. Min dåvarande chef, jag och min son var ute och shoppade kläder som jag skulle ha på mig i ett pokersammanhang.

Jag skulle ha pokerföretagets logga på kläderna eftersom jag var sponsrad av dem. Efter några stressade timmars shoppande skulle vi leta reda på någon som kunde sy på loggan direkt, för vi hade bråttom. Vi sprang runt och blev skickade hit och dit, men ingen kunde göra det på direkten. Till slut blev vi rekommenderade att gå upp på NK. Där har de en jätteduktig dam som syr, fick vi veta. Så vi sprang upp där och kom instormande till damen där hon satt och sydde medan en annan dam stod bredvid och höll i tyget. Jag frågade om någon av de hade möjlighet att sy omedelbart. De tittade förvånat upp på oss eftersom vi hade kommit infarande som stormvindar. Jag satte mig direkt ner på en ledig stol och pustade ut. Den ena damen svarade "Ja, om du kan vänta i tio minuter".
"Vad bra! Vem av er vill sy då?", frågade jag och tittade på båda sömmerskorna. Den andra damen tittade på mig, log och sade: "Är du inte Linda Rosing?"
"Jo", svarade jag, log tillbaka och tänkte "Hur kan hon känna igen mig?"
"Du satte dig på min stol", fortsatte damen som hade stått och hållit i tyget.
Damen som sydde tittade på mig och försökte få ögonkontakt, men jag fattade ingenting. Det enda jag tänkte på var vem av sömmerskorna som skulle ta min tröja. Jag hade ju bråttom. Men artig som man är så sade jag bara "Förlåt" och reste mig upp.

Under tiden vi väntade tog damen, som inte sydde, upp sin handväska. Stolt visade hon oss väskan som hade en bild på henne själv och en hund utanpå. Både jag och min chef tittade på varandra och smålog. "Ja", tänkte jag "så gör man kanske när man blir äldre".
"Å, vilken fin hund", sade vi och log.
"Tack, det är jag och min hund", sade damen stolt och nöp min son Kevin i kinden.
"Vilken vacker pojke", fortsatte hon och lyfte upp Kevin och kramade om honom. "Ursäkta mig ett tag", sa hon sedan och gick iväg.
"Å nej", var min första tanke. "Kunde inte hon ha börjat sy min tröja.
"Känner ni inte igen henne?", frågade den syende damen.
Jag och min chef tittade på varandra och skakade på huvudena.
"Det är ju prinssessan Lilian" sade damen, och just då kom prinsessan tillbaka, in genom dörren. Jag och min chef hoppade upp från stolarna och bugade för prinsessan och jag lovar att våra ansikten var lika röda som tomater. Prinsessan Lilian tittade på mig och log.

Jag hade alltså först tagit prinsessans stol, sedan väntat mig att hon skulle erbjuda sig att sy min tröja - och inte känt igen henne! Jag som trodde att hon bara var en annan sömmerska som jobbade på NK. Fan, vad pinsamt. Men så kan det gå. Man kan inte känna igen alla… eller?

Av Linda Rosing 19 dec 2006 07:50