En resa på asfalt - del 2

- Man får väl bjuda på en kaffetår? Utan att tänka efter, tackade jag "ja" till hans erbjudande. I nästa ögonblick ångrade jag mitt snabba svar. Äcklande scener trängde fram ur min hjärna. Bilder från servicehuset, där jag arbetade extra under tiden som student: Lägenheter med staplar av tidningar från andra världskriget, burkmat från 70-talet, pottor och toalettstolar som inte tömts på flera dagar, sterila kompresser från 1979. Vad gav jag mig in på?
- Jag har sådant där näskaffe och en vattenkokare, sa han och avbröt mina pestsmittade fantasier.
Min inre omvårdande sida ville se till att drack ordentligt med vatten och hade mat i kylskåpet. Att få bry mig om honom väckte en efterlängtad ömhet i mig - att få bry mig om någon.

Tre gånger hann jag trycka på den tidsinställda ljusknappen i trapphuset innan Einar hittade nycklarna i en av fickorna på dunjackan, hittade rätt nyckel på knippan och slutligen fick in den i låset. "Einar Carlman" stod det på brevinkastet med fastighetens likformiga förtryckta vita plastbokstäver. Namnet Carlman passade honom verkligen, då hela hans uppenbarelse påminde om Skalman i Bamse, en uråldrig och långsam sköldpadda. Dörren gick upp och jag drog ett andetag av lättnad. Lägenheten var inte smutsig eller vanvårdad på det sätt jag hade föreställt mig. Det luktade gammal människa, men inte rutten mat eller urin. Innanför dörren hängde tre kavajer, två ljusgrå och en vit, som var anpassade till årstiden. I tamburen fanns ett ställ med paraplyer och en liten tavla föreställande ett rött torp. Ett nyligen renoverat kök med matplats låg i anslutning till hallen, och i slutet av en lång korridor ett stort vardagsrum, med flera sprängfulla bokhyllor. Högar av böcker och tidningar var utplacerade längs väggarna i rummet. Prydliga rader med National Geographic indelade efter årgångar i lägre bokhyllor av ekfanér. Einar gjorde en gest mot en röda 50-tals soffan, att jag skulle slå mig ner, medan han försvann ut i köket med hasande steg.
- Jag kan hjälpa dig, ropade jag efter honom med överdrivet hög röst.
- Nej...nej, svarade han.
- Tack vare dig är jag på benen och kaffet ordnar jag!
Han verkade klarare i huvudet nu. Senila människor kunde växla oerhört snabbt hade jag erfarit tidigare. Jag såg mig omkring i rummet. På väggen hängde ett svartvitt fotografi av något som såg ut som en luftballong som vält på isen eller i öknen. "Örnen strax efter landningen. 1897" stog det under bilden. Det lät bekant, men jag kunde inte minnas i vilket sammanhang. På väggen mitt emot fönstret hängde en enorm världskarta i skala 1:10 000 000, där både USSR och DDR stod skrivet med stora bokstäver. Jag drog slutsatsen att den var från 1980-talet. På kartan fanns flera streck ritade med bläckpenna. Strecken verkade börja från samma punkt, Stockholm, och röra sig mot olika mål. Ett gick mot söder, rakt ner genom Europa, och slutade i Marocko. Ett annat gick
mot öster.
- Jaha, du har hittat min biljett till friheten, sa Einar, som stog alldeles bakom mig.
Jag hade inte hört när han kom in i rummet. I handen hade han en linjal, som var hälften så lång som han själv. Han närmade sig kartan och lade linjalen mot pappret. Långsamt och omsorgsfullt mätte han mot det streck som gick från Stockholm till, jag tittade noggrant på kartan, Spetsbergen Svalbard. Han höjde sin lilla skakiga arm och ritade en nästan osynlig fortsättning på strecket.
- Det tog faktiskt bara fyra år med rullatorn, sa Einar och log mot mig med stolthet.
- Vad då menar du?
Jag var osäker på om det var senilprat eller om han verkligen ville berätta något för mig.
- Två kilometer om dagen med rullatorn, tog mig faktiskt till Andreés startläger på bara fyra år, sa han. Jag var fortfarande förvirrad över hans prat.
- Slå dig ner, flicka lilla.
Kaffekopparna stod serverade på det ovala teakbordet framför soffan.
- Ja, ja tack, sa jag, men hade svårt att inte hjälpa honom att sätta sig.
Under dunjackan, som nu hängde på en galge i tamburen, hade han en kortärmad smårutig skjorta och såg inte längre lika eländig ut.
- Ja, det här med isbjörnarna har börjat bli verklighet, sa han med mjuk röst.
Han stoppade en sockerbit i munnen, höjde kaffekoppen och sörplade högt.
- Min rullator är det enda färdmedel jag har nu för tiden, fortsatte han. Eftersom jag inte längre orkar flyga, åka tåg eller båt som förr, går jag två kilometer om dagen i dessa kvarter och reser sen med hjälp av kartan.
- Men..., jag fick inte fram ett ord.
- Det kanske verkar tokigt, men jag hade inte räknat att anlända till Nordpolen mitt i sommaren. Det hade inte varit riktigt att inte klä sig ordentligt för ändamålet, han tog en paus. Nej, det hade inte varit riktigt, fortsatte han.
- Men varför till Nordpolen, fick jag ur mig, utan att tänka på om detta var galenskap eller inte.
Han stoppade ytterligare en sockerbit i munnen och sög på den en stund.
- För fem år sedan ville benen svika mig och jag hade liksom tappat livslusten. Jag låg på sjukhem några veckor och blev sen hemma i lägenheten, han tog en paus och såg ner i golvet. Det var en tråkig tid det. Min hustru hade lämnat jordelivet, förstår du.
Einars ögon blänkte till i ett sting av sorg.
- Men så fick jag syn på Örnen, fortsatte han, och pekade på fotografiet som hängde på väggen. Örnen var herr Andrées luftballong, han som gav sig av till Nordpolen och försvann.
- Ja, just det, svarade jag.
Nu kom jag äntligen på varför det lät bekant. Einar fortsatte;
- Kan man åka till Nordpolen med ballong, så kan man göra det med rullator ...

Min ryggsäck började vibrera och de skärande pipen från mobiltelefonen avbröt vårt samtal. Jenny var som helt bortblåst ur mitt minne.
- Var är du någonstans? Jag har väntat i tjugo minuter, hennes röst lät irriterad.
- Förlåt. Jag fick punka och sen hjälpte jag en liten farbror...förlåt. Jag kommer om tio minuter, försökte jag förklara.
-Äh du, Alex ringde just och sa att han kommer hem tidigare från konferensen. Vi kanske kan sola en annan dag, sa hon snabbt.
- Ja, ja...det var synd. Kan vi inte höras senare i veckan?
- Jo, visst jag ringer dig. Jag hörde på hennes röst att det skulle dröja några veckor innan vi skulle höras igen.
- Hej då. Ett klick i luren.
Jag mötte Einars blick. En bubblande nyfikenhet gömde sig i hans leende, som om han läste olika delar av mitt uttryck och reflekterade över dessa i sitt inre.
- Jag är skyldig dig ett tack, sa han, när jag hade lagt ner mobiltelefonen i väskan.
- Det var du som räddade mitt liv. Tänk om någon hade räddat herr Andrées liv. Den människan hade påverkat världshistorien, sa Einar och blinkade långsamt åt mig med ena ögat.
- Du måste vara rädd om dig, isbjörnar är farliga djur, svarade jag och blinkade tillbaka.
En värme spred sig i rummet. En värme som uppstår när människor ordlöst delar en hemlighet.
Han följde mig till dörren i sin långsamma takt, och vi tog varandra artigt i handen till avsked. Hans stora hand höll ett stadigt grepp runt min, och jag kände att det måste ha funnits en stark och levande man i den tunna kroppen en gång i tiden. Han stängde försiktigt dörren efter mig och vinkade i dörrspringan innan den gick igen.

På gatan utanför Einars port stod farbror Rex och väntade. Jag låste upp slanglåset och ledde honom bredvid mig på trottoaren. Den heta asfalten fick luften att ånga mot däcken och mina fotsulor klibbadefast i marken. För en kort stund fick jag känslan av att pulsera i snö.
En kort stund. Det rödhåriga sommarbiträdet tittade ut genom skyltfönstret från antikaffären. Från nära håll var han inte lika smal som jag tidigare tyckt när jag såg honom från köksfönstret. Våra blickar möttes, ett charmigt och inbjudande leende mötte mig genom glaset. Något sökande och nyfiket i hans ögon spred en behaglig känsla. Det skulle nog bli en bra sommar, trots allt.

Av Karin Alfsdotter 19 dec 2006 17:05