Veckans rysare: Genusterror!

Del I
En kvinna och en man var på vandring genom skogen. Kanske var de ett par, eller på väg att bli, kanske inte. De var i alla fall jobbarkompisar som kommit på ett motiv för en långpromenad. De skulle plocka trattkantareller!
Det var sen höst och en stor skog. Men några trattissar hittade de inte och inte hittade de hem heller! Och ingen mobil hade de. De gick och gick. Han försökte skynda på, och hon klagade på att hon inte orkade. Till slut vrickade hon foten, och han bar henne en liten bit. Men skogen var stor, och snart skulle det bli mörkt! Det började kännas väldigt kallt, hur skulle de klara ut det här? Trots hennes protester gick han en liten rekognoseringstur medan hon vilade.

Då dök den plötsligt upp där framför honom, en liten stuga i en glänta, räddningen? Han hämtade henne, och de beslöt sig för att bryta sig in, ja vad gör man?
Väl där inne hittade de några konservburkar med mat, lite ved och tändstickor, ja t.o.m. några burkar mellanöl! De tände en brasa och åt och drack i värmen. Veden tog slut, men det fanns ju ett onödigt stort köksmöblemang! Han gjorde brasved av en del, ja vad gör man? Det räckte för att värma upp stugan med inför natten. De kurade ihop sig på madrasser och filtar framför brasan, mätta, varma och belåtna, alltsammans kändes plötsligt bara väldigt mysigt…
Nästa dag gick de vidare, de följde en stig som ledde från stugan. Och snart träffade de på räddningspatrullen som hade fått larm och sökte efter dem.

De forslades iväg till kommunalhuset i det lilla samhället, där alla dess betydelsefulla personer sammanstrålade, lokalpressen, distriktssköterskan, socialsekreteraren, ja självaste kommunalrådet dök upp! En ivrig kvinna från lokaltidningen bad dem berätta om sitt äventyr. Och damerna först förstås, kvinnan fick börja berätta.
Jo alltså, de hade gått vilse, egentligen var det hans förslag om hela skogspromenaden.
Och det var ju han som hade gått vilse med dem faktiskt, och som sedan bara stressat iväg. Hon hade gjort sig illa och varit jätterädd förstås. Så hade de då hittat stugan, ja det var ju han som bröt sig in, och som hade tagit maten. Hon hade förstås värmt den ändå, för han var ju så hungrig. Men han hade eldat upp köksmöblemanget! Hon fick fram några tårar också.

De tittade alla på mannen med bekymrade miner. Jaha, så här hade det alltså gått till, det var ju klart att felet var hans! Själv fick han inte fram något direkt, kanske hade han fått dåligt samvete, det var ju snarast förväntat. Och hon pladdrade på så ingen frågade honom direkt.
Kommunalrådet hade mörknat, han hade förstått att det var hans jaktstuga som de hade våldgästat, och hans fina köksmöbler som blivit brasved! Fast tänkte han, och såg löpsedeln framför sig som han tänkte föreslå för journalisten: "Kommunalrådet P:sons torp räddar livet på vilseförd kvinna!" Det här kunde ge ett antal kvinnliga röster i det stundande valet!
Ja, vi kanske skall sluta där, innan hon möjligen beskyller honom för sexuellt utnyttjande eller rentav för våldtäkt, där framför brasan! Med alla medföljande konsekvenser.

Om hon ljög eller överdrev, eller om han var en skurk eller bara kär förtäljer inte historien!
Men verkar denna särskilt sannolik, så där i allmänhet? Läs, jämför och bedöm då nästa del!

Del II
Tillsammans hade de vandrat där på sin planet sedan urminnes tider, hon och han i ständig utveckling, en häpnadsväckande karriär om än inte direkt spikrak. De hade börjat som schimpanser i djungeln, men efter sådär några miljoner år befann de sig nu i stadiet Homo sapiens, on top of the world!
De hade delat på hem och bädd och mat, liksom på alla mödor. Ja inte riktigt på alla, hon hade haft sina med födande och barn, och han sina i jakten på mat och med att försvara sin familj. Båda två hade, i visst samförstånd får man förmoda, haft sina inte helt ofarliga plikter i den ständiga kampen för överlevnad.

Och livet gick vidare, men rollerna bestod av praktiska skäl, han var han och hon var hon. Eftersom skyldigheterna skilde sig åt gällde detta också en del rättigheter, även beroende på specifik kultur, i tid och rum. Men båda fick de nöja sig med sin lott inför tillvarons ständiga utmaningar. Nu var det ju mest han som både exploaterade naturen och sina bröder, men kraven kom nog lika ofta från henne som oftast var hemma. Slitet tog allt längre tid, och allt längre gick också färderna där många män gick under i jakten efter förnödenheter eller rikedomar. Först mat och pälsar, senare kryddor, porslin, siden, eller silver och guld, fåfänglig lyx till hemmets ständigt ökande behov. För det var hemmet, åtminstone vissas hem, som ändå var slutstationen för de flesta tillgångarna eller rikedomarna när överheten hade fått sitt.

Men trots två förödande världskrig så började livet därefter bli riktigt drägligt. Dvs. i tredje världen och i diktaturerna till höger och vänster så fortsatte kampen. Men i västvärlden behövde knappast någon längre frukta för att svälta ihjäl. Det blev lättare både för den yrkesarbetande mannen, men i minst lika hög grad för kvinnan. Han hade också uppfunnit bl.a. hushållsapparater och forskat fram effektiva p-medel, vilket gjorde särskilt hennes tillvaro mycket enklare. Hon kunde nu bestämma barnantal och därmed blev det lättare för henne att börja yrkesarbeta, det som tidigare oftast hade varit en manlig plikt. Men inga media eller politiker stod direkt och hojtade: "Ut och jobba med dig nu, kvinna!" Och i vissa västländer började faktiskt endast en del av kvinnorna att yrkesarbeta.

Däremot hördes plötsligt något helt annat, kanske var det en miljonärska och f.d. Hollywoodstjärna i detta välmående västerland som lät förkunna: "Vi är förtryckta! Alla vi kvinnor har alltid varit förtryckta. Och det är han som har förtryckt oss!" Och så pekade hon på MANNEN. Efterhand började andra kvinnor att ansluta sig, kvinnor som själva nyligen hade fått det så mycket bättre. För dessa var tydligen vissa små skillnader i rättigheter och skyldigheter för BÅDA könen tillräckliga för en jämförelse med de verkligt förtryckta i diktaturerna och i tredje världen! Nu var ju de största skurkarna förvisso män, de få galna som legat bakom eländet i politik och i de stora krigen. Men även uppfinnare och forskare, de som låg bakom framstegen, de var ju oftast också män! Och självklart hade det kön som varit mest aktivt i samhällsutvecklingen också gjort de flesta misstagen! Men skulle nu alla män, som inte minst de hade drabbats av det politiska vansinnet, som oftast hade dödats, skadats, torterats eller spärrats in, skulle nu dessa helt vanliga män tvingas stå till svars? Och vem hade kunnat göra utvecklingen bättre, eller hade varit tillräckligt intresserad av att göra det?

Fast allt fler kvinnor började klaga. "Vi har inte fått vara med i manssamhället" lät det, eller "vi har ett patriarkat med manliga normer, män är överordnade, vi kvinnor är osynliggjorda"! Eller: "Alla män är potentiella våldtäktsmän! Män är djur!" Ja det var ingen hejd på behoven av att döma ut både mannen och hans verk, och redan från början blev "kvinnoförtrycket" ett ovedersägligt axiom svävande som en helig ande över debatt och politik och t.o.m. över vetenskap! Nåja "genusvetenskapen" i alla fall.
Välmående och välutbildade kvinnor var de som klagade mest, inte verkade de direkt förtryckta, och inte osynliggjorda heller! Skapade de inte själva ett visst förtryck i sina generella anklagelser, och nedvärderade de inte själva både mannen men även sitt eget kön? Och hade inte de själva och många andra kvinnor rätt ofta prioriterat andra sätt för sitt synliggörande? Det kunde man i alla fall få för sig vid en koll på Pressbyråns alla löpsedlar med tidskrifter för båda könen, eller vid besök i varuhusens gigantiska avdelningar för damkläder, smink och smycken. Eller om man gick en sväng genom New Yorks eller Stockholms gatu- och inneliv, städer från vilka megafonen lät som högst!

Men MANNEN som de pekade på, för hans syn på saken verkade det inte finnas det minsta intresse! Han såg inte direkt ut som en förtryckare utan verkade närmast själv rätt tilltryckt. Han som hade förändrat samhället och därigenom sig själv, skulle nu "ändra på sig" genom tvång, medan begreppet "frigörelse", av fri vilja, helt blev förbehållet kvinnorna!
Och de som hade makten över det offentliga ordet, journalister och politiker och inte minst de manliga av dessa, föll snabbt, lydigt och mangrant in i kören. "Ja visst" sa de till kvinnorna. "Stackare, så ni har haft det. Det här har vi ju äh, länge förstått, och äh, att det är vårt fel. Ja alltså inte vårt personliga fel, utan hans där", och så pekade de också på MANNEN. Och därmed legitimerade och förstärkte de denna offentliga vuxenmobbing och politiska skenrättegång, med vissa likheter till kinesisk kulturrevolution!

Medlöperiets århundrade och feghetens tidevarv banade väg för millennieskiftets könskrig. "För kvinnans skull" fick därmed även den manliga konkurrensen nytt bränsle, "män mot män". Så som det ofta har varit genom historien i kampen för överlevnad, likaväl som i kampen om att få föra sina gener vidare. Fastän lyckliga män hellre väljer samarbete och fred.
Oenigheten denna gång uppstod genom vissas politiska och faktiskt överlägsna fjäsk inför den "förtryckta västerländska kvinnan". Med hjälp av allt mera pengar och propaganda för kampanjer och institutioner i mansföraktets, könsklyftornas och genusmasochismens tjänst!

Det värsta är att denna ruggiga historia inte slutar här utan bara fortsätter. Som ett överallt självexpanderande socialt miljögift, en beklämmande pinsamhet spridd genom biologisk krigföring, i allas krig mot alla. För att kärleken skulle förvandlas till politik!

"Förr skilde sig könen rätt mycket från varandra.
Ändå separerade folk ganska sällan.
Numera skiljer sig könen allt mindre från varandra.
Ändå separerar folk allt oftare." J.S.

Av Joakim Steneberg 18 dec 2006 23:04