Jag - en arbetslös!

Återigen är jag arbetslös. För vilken gång i ordningen kan jag inte räkna till. Fast jag är inte riktigt arbetslös, bara nästan. Eller rättare sagt, så har jag inte en inkomst som täcker mina utgifter. Arbetsuppgifter har jag mer än nog av. När det gäller min balans mellan inkomster och utgifter har den slagsida åt utgifterna. Så för att klara av utgifterna är jag tvungen att använda mig av A-kassan. Där klassas jag som en s k deltidsarbetslös.

Arbetslösa personer är ett problem för samhället. Enligt samhällets, eller rättare sagt våra kära politikers åsikter, är det den enskilde arbetslöse som är problemet, inte de politiska åsikterna om arbetslösheten. Deltidsarbetslösa är något väldigt besvärligt. De arbetar, men inte tillräckligt mycket, enligt politikerna. Detta oberoende av politisk färg. Färgen avgör endast hur hårt den enskilde arbetslöse ska klämmas åt. Där finns det vissa nyanser i färgerna.

Samhället, politikerna, kräver att alla arbetar för sin försörjning. Det måste till goda ursäkter för att slippa arbeta. Men, vad är ett arbete egentligen? Allt arbete klassas inte som arbete. För att göra det enkelt för sig har politikerna enats om att det finns en marknad för arbete. Det är bara de arbeten som kan säljas på denna marknad som är arbete. Hängde ni med? Som ett förklarande exempel kan jag använda omvårdnad. Om en person tar hand om sin egen sjuka mamma, så är det inte ett arbete. Beroende på hur sjuk mamman är och lite andra faktorer, kan ett visst bidrag betalas ut. Men, något riktigt arbete är det inte. Däremot, lämnar personen ut denna omvårdnad till någon annan, är det ett arbete. Det gäller alltså att förstå var gränsen går mellan arbete på arbetsmarknaden och arbete utanför arbetsmarknaden. Gör du fel här, har du ingen karriär på arbetsmarknaden.

Jag har inte gjort rätt saker för att göra rätt karriär på arbetsmarknaden. Självklart så är detta mitt eget fel. Jag hamnade snett redan innan jag började på arbetsmarknaden. Som barn fick jag ta alldeles för mycket omvårdnadsansvar för min psykiskt sjuka mamma. Det skulle jag inte ha gjort. Fast jag förstod inte det. De vuxna runt omkring mig brydde sig inte om att upplysa mig om det. Lärarna saknade inte mig i skolan, när jag var tvungen att stanna hemma för att ta hand om mamma. De bara satte dåliga betyg på mig, som en referens till framtida arbetsgivare.

Denna omvårdnadsbelastning blev sedan bara tyngre och tyngre. Det utvecklades till att omfatta min bror och pappa samt toppades med att bli ensamstående mamma. Så ska man inte göra. Någon större hjälp från samhället är inte att vänta, även om det påstås att samhället har ett visst ansvar i omvårdnadsfrågan.

Samhällets ansvar för omvårdnaden av barn, gamla och sjuka är också ett vansinnigt problematiskt område för våra kära politiker. För enligt politikerna har var och en ansvar för sina anhöriga. Ibland anser de även att det är en skyldighet. Ja, anhöriga har en skyldighet att ta hand om sina barn, gamla och sjuka. Denna skyldighet trycks det väldigt hårt på. Ju mer ansvar anhöriga tar, desto billigare för samhället. Och politikerna blundar stenhårt inför anhörigas situation.

Drabbas du av sjuka föräldrar och syskon och har dessutom skaffat barn, får du skylla dig själv. Du borde ha haft vett på att säga nej till skyldigheten att ta hand om de sjuka och inte skaffat barn. Det viktigaste i ditt liv är att du gör rätt karriär på arbetsmarknaden. För då är arbetsgivarna nöjda.

Mitt omvårdnadspaket har ställt till en massa problem för mig genom åren, speciellt i relation till arbetsmarknaden. Min problematik har genomsyrat varje val jag gjort i livet. En del val har aldrig varit val, utan den enda lösningen. Sånt här får inte ens plats i AMS datasystem. De vill inte ens en gång veta av det. Nej, detta är ingen erfarenhet som ska räknas med. På arbetsförmedlingen får jag käcka och trevliga tips om att jag ska i princip förneka mina första 42 år av livet. Idag är jag 50-3. Det blir inte mycket kvar av mig. Försök att kränga det på en arbetsgivare. Nej, jag lyckas inte så bra. Arbetsgivare vill ha helt perfekta människor.

Min meritförteckning visar på en obalans i mitt liv. Hög utbildningsnivå, men lägre kvalificerade arbeten. En oavslutad universitetsutbildning. Och inte bara det. Jag försöker att byta inriktning i mitt yrkesliv. Arbetsförmedlingen står helt handfallen inför detta fenomen. De klarar inte ens av att matcha ut mig på arbeten som skulle vara intressanta för mig.

Det hade varit lättare för mig att få ett arbete om jag fick en möjlighet att avsluta min fil kand. Det här förstår man inte på Arbetsförmedlingen. Ett annat alternativ är att samla ihop mina erfarenheter i en pedagogisk utbildning. Återigen dövörat till. Det går inte ens att diskutera saken på ett vägvinnande sätt.

Nej, det är mig det är fel på. Jag uttrycker mig inte rätt, utstrålar inte rätt, är inte rätt glad, manipulerar inte på rätt sätt. Just detta att manipulera på rätt sätt är viktigt. En arbetsgivare vill bli manipulerad till att tro att han anställer rätt person. Teaterföreställningen på anställningsintervjun skall övas in noga. Jag är dålig på att manipulera. Visserligen spelar jag teater, och trivs bra på scenen, men att lägga upp en teaterroll på en anställningsintervju! Nej, jag tänker ett steg längre. Får jag jobbet, så kan jag inte spela teater varje dag. Jag måste få lov att vara mig själv ibland. Men, när jag är mig själv, är jag fel för arbetsgivarna.
Vad gör jag nu då?

Av Marie Hellström 17 dec 2006 22:57