USA på väg mot krig mot Iran

Som förspel till kongressvalet, tillsatte Vita Huset en särskild rådgivargrupp för att studera nya strategier för USA:s katastrofala krig i Irak. Iraq Study Group ISG består av f.d. regeringsmedlemmar, pensionerade generaler och andra så kallade experter. Ordföranden James Baker var utrikesminister för President Bush den äldre och anses fortfarande vara en av de tyngsta figurerna inom det Republikanska partiet. Sedan Demokraterna tog en majoritet i båda delar av kongressen har världen väntat intensivt på ISG:s slutsatser om Irak. Nu har gruppens rekommendationer läckts ut, någon vecka innan den officiella rapporten skulle släppas. Liksom somliga hade förutsett, verkar det som att ISG vill rädda Republikanernas ansikten, bortmanövrera den nyinvalda Demokratiska kongressen och presentera egna planer för en stegvis truppförminskning i Irak. Men det står redan klart att Demokraterna inte tänker använda sin nyvunna majoritet i kongressen för att leda ett tillbakadragande. Inte heller framstår James Baker som trovärdig i något nytt diplomatiskt initiativ för att lösa Iraks pågående inbördeskrig. Risken blir istället överhängande att Iran blir nästa mål för USA:s militära aggressioner i området. James Bakers och Robert Gates uppdrag kan vara att förbereda den politiska marken inför en sådan attack. I Washingtons nya politiska landskap gäller det att skilja tomma ord från faktiska handlingar.

Valresultatet sades ha uttryckt ett klart budskap till Washington; "Nog med kriget." Sedan sändes pliktskyldigt TV-bilderna tillbaka från Vita Huset; Rumsfeld fick sparken och presidenten talade snällt med det Demokratiska ledarskapet om samarbete. Redan någon vecka efter valet visade sig både berättelser vara särdeles fiktiva.

Visserligen hade majoriteten av väljarna röstat mot kriget, men valundersökningar visade att man i högre grad hade röstat mot den korrupta kongressen och i ännu högre grad om ekonomin 1. Med andra ord fanns det ingen enskild fråga som hade fört folk till valurnorna. Men Vita Huset tog tacksamt emot tillfället att lägga hela fokusen på Irak - fast på krigets hantering snarare än dess berättigande.

Trots valförlusten i kongressen, känner Vita Huset sin publik mycket väl. Invasionen år 2003 hade föregåtts av USA:s historiskt sett största antikrigsdemonstrationer. Men Vita Husets oförskämda krigspropaganda hade ändå lyckats övertyga en majoritet av befolkningen. Nu har den tysta majoriteten tröttnat. Ändå tilltalas folk mer av en ny skönmålad version av kriget än av fredsaktivisternas vädjande om ett omedelbart uttåg. Rumsfelds avsked och uttalanden om en ny samarbetsanda i Washington lyckades skifta brännpunkten från krigets vara eller icke-vara till en välorkestrerad diskussion om att "stabilisera" situationen i Irak. Det som behövdes var en ny dramaturgi.

Veckan efter valet visade första sidan på New York Times hur väl den nya storyn redan börjat fungera; Get Out Now? Not So Fast Military Experts Say 2. Enligt artikeln ogillade "experterna" det försiktiga förslaget på ett gradvist tillbakadragande som några få Demokrater hade vågat lägga fram. Till och med "en av Rumsfelds starkaste kritiker" inom militären menade att lösningen inte är färre amerikanska trupper - utan flera. Så snabbt efter valet grusades fredsrörelsens förhoppningar på ett uttåg av USA:s viktigaste tidning, som redan tidigare tvingats göra avbön för sitt påtagliga påhejande inför invasionen. Då hade stjärnjournalisten Judith Miller förmedlat osanningarna om Saddams massförstörelsevapen. Men när inga vapen hittades och Millers huvudkälla avslöjades vara Vita Husets gunstling, exilirakiern Ahmed Chalabi, fick Miller sparken och tidningen tryckte en offentlig ursäkt. Krigsivrarna i Washington har nu hittat en annan journalist på New York Times, Michael R. Gordon, som inte bara är villig att trycka förmaningarna om mera trupper, utan även visar upp sig på TV och själv talar emot ett tillbakadragande 3. Om inte annat, visar denna journalistisk déja vu det inbyggda amerikanska motståndet mot att medge ett militärt misslyckande. Parallellerna till Vietnam har börjat bli kusliga.

Inget som George W. Bush gjort sedan valet i november tyder på att han tänker ge sig på någon enda politisk front. Förutom att ha strax efter valet åter nominerat John Bolton som FN-ambassadör - en man som inte ens den Republikanska kongressen tordes godkänna - har Bush också föreslagit ett antal högeraktivister som domare. Nomineringarna går stick i stäv med snacket om en ny samarbetsanda. Också Gates nominering och ISG:s arbete bör betraktas ur det perspektivet. I sitt första uttalande efter att ISG:s rekommendationer hade läckts sade Bush att "Detta snack om ett elegant tillbakadragande är hel enkelt inte realistiskt." 4

Rumsfelds avsked kom bara någon vecka efter att Bush hade återupprepat sitt stora förtroende för försvarsministern. Hade inte både delar av kongressen vunnits av Demokraterna, hade Rumsfeld med allra största sannolikhet suttit kvar idag. Denna till synes tvärvändning till följd av valresultatet var dock högst förutsägbar. Det fanns knappast något annat drag som skulle kunna locka så mycket medial uppmärksamhet och skänka folket så mycket omedelbar tillfredställelse, samtidigt som det garanterade att krigsföringen skulle kunna fortsätta ohämmad. Den förslagna kandidaten till ny försvarsminister, f.d. CIA-chefen Robert Gates, anses lätt kunna få kongressens godkännande. Tydligen bleknar Gates förfluten som svansviftare under Reagans tid och hans inblandning i Iran/Contra-skandalen 5 i jämförelsen med Rumsfeld, som har utsetts till syndabocken för hela Irakkatastrofen.

Men med Gates nominering kan man börja undra om det blivit ett krav för försvarsministerposten att man tidigare gjort affärer med den numera dödsdömda Saddam Hussein. Rumsfeld hade på 80-talet tjänstgjort som Reagans utsände i Irak. Då bröt USA mot sitt eget vapenförbud genom att sälja helikoptrar till Saddam, trots kännedom om hans bruk av kemiska stridsmedel 6. Som grund för invasionen 20 år senare fick Rumsfeld åberopa Saddams gasattacker mot irakiska kurder - bomber som kan ha släppts från de amerikanska helikoptrarna. Nu efterträds Rumsfeld av Robert Gates, som kongressen misstänkt när han var vicedirektör på CIA för att ha bistått Saddam med både vapen och underrättelseuppgifter i kriget mot Iran.

Men Gates förfluten är ännu skummare. Vid Gates första misslyckade nominering till CIA-chef vittnade flera kolleger om hur Gates tidigare på 80-talet hade vinklat uppgifter för att behaga Vita Huset i dess kamp att störta Sandanisterna i Nicaragua 7. Men kongressen hade inte varit lika lättlurad då och hade förbjudit militärt stöd till Nicaraguas högergerilla. Därför kringgick småningom Vita Huset kongressen - och lagen - och började finansiera sitt stöd till högergerillan genom lika hemlig och olaglig vapenförsäljning till Iran Vid det läget hade man börjat ängslas över Saddams chanser att faktiskt segra och började även stötta Iran.. Gates har under kongressförhör nekat att han som CIA:s vicedirektör kände till Vita Husets bisarra transaktioner med Iran. Men det är föga troligt att han inte var involverad. I så fall lyckades Gates med konststycket om att alliera sig med både sidor i Irak-Irankriget.

Irakinvasionen våren 2003 motiverades av förfalskade uppgifter om Saddams massförstörelsevapen. Vita Husets nuvarande polemik mot Iran följer samma mönster. Iran beskylls för sina ansatser på att anrika uran. Men den internationella myndigheten med ansvar för att kontrollera kärnvapensspridning, IAEA, har sagt att det saknas bevis för slutsatsen att Iran anrikar uran för bruk i kärnvapen. Enligt en konsensus av underrättelseorganen i USA ligger ett sådant hot minst tio år i framtiden 8. Nu avslöjar journalisten Seymour Hersch, i sin senaste artikel i tidskriften The New Yorker, en hemlig CIA-rapport som undergräver Vita Husets desinformationskampanj om kärnvapenstillverkning i Iran. Ändå har maskineriet redan satts igång för en invasion. Hersch har med stöd av sitt nätverk av uppgiftslämnare inom det amerikanska försvaret tidigare skrivit flera artiklar om USA:s förberedelser för kriget. Scott Ritter, f.d. amerikansk officer och FN-vapeninspektör i Irak, förbereder en artikel i tidskriften The Nation om sitt besök i Iran där han dessvärre klarlägger att Vita Husets krigsföring redan har påbörjats - fast i det dolda 9.

För att övervinna det politiska motståndet inför Irakinvasionen tvingades Vita Huset skicka f.d. försvarsminister Colin Powell till FN med en hopkokt historia om Saddams kemiska vapen. Vid flera tillfällen det senaste åren har Powell offentligt ångrat sitt uppträdande inför FN. Det skulle krävas en övertygad och beprövad desinformatör för att kunna överträffa Powells föreställning och föra samma strategi mot Iran. Robert Gates har redan en tillförlitlig talang för att motivera Vita Husets militära aggressioner. Dessutom har han flera gånger visat att han står pall för tuffa förhör i kongressen. Vem skulle vara bättre lämpad för att lägga grunden för ett nytt krig mot Iran?

1 Länk: edition.cnn.com
states/US/H/00/epolls.0.html
2 Länk: nytimes.com
3 Länk: edition.cnn.com
4 Länk: washingtonpost.com
5 Länk: gwu.edu
6 Länk: gwu.edu
7 Länk: gwu.edu
8 Länk: washingtonpost.com
9 Länk: democracynow.org

Av Patrick Gallagher 04 dec 2006 22:50