Hello Africa!

Jag var i Malawi för några år sedan. Ni vet det där fattiga landet där AIDS är lika utspritt som fattigdomen. Där Bilharzia finns i vattenbrynet till den vackra Bilharziasjön. Ni vet Bilharzia, den där masken som tar sig in i kroppar på människor och lägger ägg i ens organ. Malawi är ett grönskande vackert land i mitten av Afrika. Befolkningen är lika fattiga som trevliga.

När jag skulle gå till byn och handla fick jag sällskap med en kille som jobbade på campingen där jag bodde. Han kallade sig för Andy och han tyckte det var konstigt att jag hade byxor på mig, det hade inga kvinnor i hans by. Andy gillade traditioner vilket bland annat innebar att kvinnorna skulle vara hemma och ta hand om barnen. Inte behövde de gå i skolan, sa han, de skulle ju ta hand om barnen och laga mat, inte behövde de kunna läsa.

Vid en julmiddag i Sverige, i Gamla Stan närmare bestämt, var jag medbjuden ett afrikanskt sällskap. Det var representanter från flera afrikanska länder och många av dem var ovana vid vårt västerländska leverne.

Mannen från Zimbabwe tyckte om Skandinavien, berättade han för mig, vi hade så lite vapen här! När han gick omkring i Oslo eller Stockholm behövde han inte vara rädd för att bli skjuten. Att vi inte hade vakter med automatgevär utanför våra butiker eller banker tyckte han var mycket exotiskt.

En annan representant från Namibia frågade vilken religiös symbol marschallerna utanför krogen hade. Jag försökte dra mig till minnes om vi förr i tiden hade facklor som vi placerade utanför matställena vilket kan ha varit upprinnelsen till våra marschaller men svarade till slut att jag inte riktigt visste. Någon vidare religiös betydelse trodde jag inte att de hade, snarare visade det bara att restaurangen var öppen…

Hälften av afrikanerna var kristna, andra halvan muslimer. De kristna drack alkohol till middagen. De blev inte imponerade av vårt julbord. Att dricka glögg till silltallriken kanske inte var bästa kombinationen. Muslimerna höll sig långt ifrån julskinkan, många beställde in en stek istället. Och drack Pepsi.

En kristen man från Zambia frågade mig om jag ofta gick i kyrkan eller bad till Gud. Han, och alla med honom, skrattade åt mitt okristna leverne som inte innehöll varken böner eller kyrkobesök. Själv gick han i kyrkan flera gånger i veckan och bad gjorde han varenda kväll, sade han. Jag undrade vad han bad om? Fred, välmående för familjen eller vad?
- No, no. I pray for a new car. Or more money.
Inget konstigt med det.

Däremot tyckte alla att jag var otroligt underlig som inte var religiös. Mannen från Namibia drev med mig och alla andra representanter hade mycket roligt åt det hela. Han frågade vad jag skulle göra om jag stod i kyrkan och höll i en bibel, och en person knuffade till mig så jag tappade bibeln i golvet.
- Well, I guess I should pick up the bible, svarade jag.
- But if you went to a bar and someone pushed you so hard that you dropped and crashed your beer, what would you do then?

Nu kiknade alla afrikanska representanter av skratt åt mitt självskrivna svar att jag faktiskt skulle reagera och bli lite sur. Inte blev det bättre när en svensk kollega försvarade mig och sa att en bibel gick ju att plocka upp medan ölen var ju ’gone for ever’. Afrikanerna skattade så de inte visste vart de skulle ta vägen.

Killen i Malawi, Andy, frågade också om jag var religiös. Jag förklarade att jag räknades som kristen. Att Sveriges stadsreligion är protestantismen men att jag inte var särkilt troende av mig. Han häpnade. Herregud! Själv var han väldigt troende, intygade han och bedyrade vikten av religion. Jag sa att jag gick i kyrkan max ett par gånger per år, ofta vid högtider eller när människor döps eller begravs. Andy skakade på huvudet åt min okristenhet så jag var tvungen att fråga hur ofta han själv gick eftersom han var så troende. Då erkände han att han inte heller gick oftare än ett par gånger per år. Andy kom med bortförklaringar att han jobbade på campingen på helgerna….Och sen var det visst något med fotbollen också…

Av Linda S 03 dec 2006 18:57