Jag är född kvinna - och det skäms jag inte för!

Efter att ha sett reklamen för medlet mot fräknar där det står "Lider du av fräknar" känner sig Pippi Långstrump skyldig att svara. Hon rusar in på apoteket, får tag på apotekaren och undslipper ett rungande "NEJ!".
"Va?", undrar apotekaren och Pippi förklarar:
"Nej, jag lider inte av fräknar!"
"Men", säger apotekaren förbryllad, "du har ju hela ansiktet fullt av dem!"
"Ja", ler Pippi, "men jag lider inte av dem."

På samma vis kan jag deklarera att jag inte lider av att vara kvinna. Jag är kvinna, men jag lider inte av det. Jag ser det inte som ett handikapp och det är inget jag skäms för. Jag föddes sån!

Nu har det ju pågått en diskussion på Sourze utifrån ett mansperspektiv se artikeln "Vem skyddar våra söner" av Joakim Steneberg. Män lider också har jag förstått och de verkar lida dubbelt. Mest verkar de lida för att kvinnor lider och det är ju synd för det förtar humorn i den gamle spjuvern och ståupparen Dave Allens uttalande: "Kvinnor lider på alla sätt utom i tysthet!" Ska nu män börja lida också, så har ju vi kvinnor mist ännu en viktig bastion.

Nå hur som helst. Artikeln om män och pojkar var intressant och den borde läsas av kvinnor. Män gillar inte alls att stupa i krig eller bli mördade på andra vis och de gillar inte dubbla budskap mer än vi gör. De känner sig trängda av kvinnokampen precis som en del av oss kvinnor känner oss trängda av män som stövlar på och tar för sig och de ser oss uppenbarligen som ett hot.

En del av de män som deltog i debatten verkade synnerligen lättprovocerade. Jag har träffat på sådana män i levande livet också och de är mycket lättkränkta. En jag kände, fadern till mina barn, klarade inte av att man skämtade med honom utan att brusa upp och hysteriskt skrika att: "Jag tar mig själv på blodigt allvar ska du veta!" Jo, det visste jag ju och jag ansåg att det var ett problem, men vi blev aldrig riktigt överens på den punkten.

Jag har inget emot män och ska jag parafrasera ytterligare en Astrid Lindgrenfigur så får det väl bli det Emil säger om pigan Lina: "Hon får väl gå här som katten." Så känner jag för män i allmänhet. De får väl ha sina stolleprov för sig, så länge de inte skadar mig!

Det ledsamma är att flertalet av de män som deltog i debatten efter artikeln försökte framhäva sina egna lidanden på bekostnad av kvinnornas dito. Kvinnor hade nog egentligen inte alls haft det svårt genom tiderna verkade man resonera, de hade bara skrivit om historien och detta hade man tydligen gjort i lönndom de senaste trettio åren. I själva verket hade vi kvinnor, kunde man ana, legat stilla på en divan som några stackars neanderthalmän tvingats snickra till av sina megäror till kvinnor, lojt snaskandes på praliner medan männen vågat liv och lem för sina kvinnor. Och dessa divaner hade sedan tillhört kvinnors kollektiva gods genom tiderna.

Och det där är helt enkelt inte sant! Det kan hända att det alltid funnits kvinnor som blivit burna i guldstol av sina män. Det kan också hända att Nora i Ibsens "Duckehjem" bara var en gnällig bitch, men vi är också ganska många kvinnor som fått klara oss själva och som inte haft för vana att exploatera män. Det är DE jag talar FÖR nu. Det är OSS jag talar OM!

Bara för att tala om att vi finns! Vi som jobbar för taskiga löner i offentlig sektor och tar hand om barn och gamla och rusar med andan i halsen för att plocka upp våra egna barn från dagis vid stängningsdags och som ständigt har dåligt samvete för att vi inte hinner med. Ensamma kvinnor som inte ens orkar gå in i väggen förrän ambulansen hämtar oss. Vi som haft det dåliga omdömet att skaffa barn med fel man och som faktiskt får dra ett dubbelt lass själva! Vi finns - och i allmänhet har vi väldigt lite tid över att föra en organiserad kvinnokamp. Vi har nog med vår privata.

För egen del har jag allt det där bakom mig nu. Mina barn har vuxit upp och jag har tid att tänka. I hela mitt vuxna liv är det det enda jag har saknat: Att ha tid att tänka!

Och jag tycker att det är sorgligt det här. Jag tycker att det är trist att inte kunna ta ett begrepp som "manssamhället" i min mun, utan att män reser ragg och känner sig personligen förföljda. Jag anklagar ingen enskild man, men för mig som kvinna så är manssamhället en realitet. Män har privilegier som kvinnor inte har och det har de alltid haft och då pratar jag just om samhällsplanet. Vad som sker bakom varje låst dörr vet jag inte. Det är möjligt att megäran vaknar till liv där, slänger tomma pralinkartonger omkring sig och pockar på mer choklad, men på samhällsplanet ser det inte ut så. Kvinnor har sämre löner, är mindre eftertraktade på arbetsplatserna även inom de traditionella kvinnoyrkena och de har svårare att ta för sig och det är inget jag behöver forska i. Jag har tjugofem års erfarenhet av det jobb jag har idag, jag ser vad som händer och jag behöver ingen man som talar om för mig hur kvinnor har det!

Frågan jag ställer mig är om vare sig män eller överklassfeminister är så intresserade av detta. För, för att vara intressant, för att få sina ord till agendan så ska man väl vara framgångsrik misstänker jag. Man ska synas och profilera sig och när det gäller feministerna så kan jag inte låta bli att tänka på en katthona vi hade en gång. Hon var en stridis utan att ha uppfostrats till det eller så var hon bara korkad, men en gång gav hon sig in i det slagsmål som ett antal löpska hanar utkämpade för hennes skull och det resulterade i att hon miste ena ögat. Hon blev knäpp efteråt och ännu mer aggressiv.

Så normalt undviker jag att spela på mäns planhalva just för att slippa bli enögd!

Av Ann Johansson 18 nov 2006 12:22