Bush & Irak as usual trots demokratisk seger

Äntligen ser vi början på slutet. Maktfullkomligheten som kännetecknat den neokonservativa kabalen i Vita Huset är nu allvarligt hotad. Det räckte med drygt hälften av USA:s röstberättigade för att spegla den amerikanska befolkningens breda missnöje med Vita Husets envälde i Washington. Inte ens Republikanernas brutala metoder att manipulera valresultatet kunde ändra utgången i onsdags.

Sällan har man sett ett val där de fanns så många goda skäl för ett maktskifte; sveket mot Katrinas offer i New Orleans, korruptionsanklagelserna som tvingade kongressens mäktigaste Republikan Tom Delay från makten och hans kompanjon lobbyisten Jack Abramoff till fängelse, samt situationen i Irak där inbördeskrig har brutit ut som följd av USA:s missgrepp och mångmiljardsmisslyckande med att återuppbygga landets infrastruktur. Även konservativa väljare hade börjat känna avsmak för det egna partiets flagranta ingrepp mot grundlagen, som till exempel rätten att avlyssna medborgare utan domstolsbeslut. Men förmodligen fördrev de senaste sexskandalerna tillräckligt många ur Republikanernas kristna fundamentalistiska väljarbas för att kunna ge vanliga amerikaner övertaget.

Trots den överväldigande bevisningen om Vita Husets förbrytelser, med hjälp av en alltför medgörlig kongress, handlade det till slut om sex. I detta fall bleknade Clinton/Lewinsky-affären i jämförelse. Då gällde det trots allt något så typiskt som en manlig statschef som charmerade en yngre kvinnlig anställd. Den här gången fanns både en manlig kongressledamot som förförde minderåriga pojkpraktikanter och en religiös ledare och rådgivare till presidenten1 som köpte homosex och amfetamin 2.

Frågan blir naturligtvis vad som kommer att förändras nu när Demokraterna tagit båda husen i kongressen Ja, politiskt sett vill säga, eftersom sexuella drifter borde räknas som konstant även i Washington. I jublet över Demokraternas framgång framställs partiet som räddaren i nöden för ett Amerika som har styrts långt ifrån dess ursprungliga ideal. Men i segerruset finns tendensen att bli alltför optimistisk. Finns det fog för att tro att det Demokratiska partiet kan göra skäl för sitt namn och återställa folkstyre i en tid då folkets och makthavarnas intressen hamnat så långt ifrån varandra? De första tecknen som gavs i veckan tyder inte på det.

Det finns faktiskt inte mycket en Demokratisk kongress kan göra utan presidentens medverkan. Men trots bilderna där Bush och kongressens första kvinnliga talesman utlovar samarbete, är förutsättningarna dåliga. Ingen annan president i modern tid har visat ett sådant systematiskt förakt för oppositionspartiets inflytande. I sin tur har taleskvinnan Nancy Pelosi tidigare kallat Bush för lögnaktig och inkompetent. Deras nya uttalanden om samarbete handlar nog mer om att rädda ansiktet än någon plötslig politisk försoning.

Faktum kvarstår att George W. Bush har vetorätt över kongressen och det krävs långt fler röster än Demokraterna i Senaten för att vinna över presidentens veto. Största möjlighet för framsteg finns inom inrikespolitiken. Men valet anses ha avgjorts av frågor om kriget och frihandel, två områden som hör främst till utrikespolitiken. Långt före valet visade det Demokratiska partiets styrelse sin motvilja för egna medlemmar som kandiderade med kravet på ett omedelbart uttåg ur Irak. Partiet satte istället sina resurser bakom kandidater som anslöt sig till budskapet "stay the course" hålla kursen - såsom krigsivraren Bush hade formulerat det fram tills veckan före valet, då även han tvingades till mer lyhördhet och officiellt övergav uttrycket.

De Demokratiska kandidater som ändå lyckades gå till val i stark opposition till kriget segrade oftast i motvind mot sitt eget parti. Inga av de främsta figurerna inom partiet, Hillary Clinton, Nancy Pelosi eller stjärnskottet Barack Obama har tidigare ens krävt en tidtabell för ett militärt uttåg. Med andra ord röstade amerikaner mot kriget men för ett parti som knappast vill ut ur Irak. Demokraternas budskap har istället varit att de ska effektivisera krigsföringen - ett föga radikalt löfte nu när Irak förfallit i fulltständigt kaos.

Partiets prekära ställningstagande om kriget illustrerades tydligast av valet i delstaten Connecticut. Där hade tidigare vicepresidentkandidaten Joe Lieberman förlorat sitt lokala partival för att åter bli den Demokratiska kandidaten till Senaten. Istället fick han omtitulera sig till Independant för att försöka hålla kvar sin post i Senaten och få kandidera mot den starka antikrigskandidat som faktiskt vunnit partiets nominering där. Lieberman segrade till slut och sitter kvar i Senaten, men konflikten chockerade den nationala partiledningen och gav medvind till de få kandidater som uttalade sig mot kriget. Det återstår att se om andra Demokrater börjar backa från sitt tidigare stöd för Vita Husets katastrofala krig. Men det blir inget vidare tecken på ett snart krigsslut när den Demokratiska vicepresidentkandidaten år 2000 numera sitter som "oberoende", bara för att kunna fortsätta stödja ett olagligt och omoraliskt krig som USA dessutom är dömd att förlora. Att Demokraternas ledning står fast i krigsträsket förtydligades i ett av de första uttalandena efter valet av partiordföranden Howard Dean; "Vi kan inte lämna Irak nu. Vi behöver stabilisera situationen." 3

Överlag hämtade Demokraterna sina nya platser i delstater där för mycket folk sett sina välbetalda jobb försvinna till låglöneländer. Segrande Demokratiska kandidater i Ohio, Pennsylvania, Indiana och Kansas förde gemensamt ett populistiskt budskap emot globalisering. Tyder det på att den nya kongressen kommer att ta upp kampen mot storföretag som skiftar sin produktion till länder med de lägsta lönerna? Inte när Demokraterna är lika intecknade hos storföretagen som Republikanerna. Huvuddelen av kongressledamöternas arbetstid ägnas åt att söka pengar för att kunna finansiera sina omvalskampanjer. Det finns liten risk att de börjar avveckla frihandelsavtalen som kännetecknat Clinton- och Bushtiden.

Den inrikesreform som betraktas som mest genomförbar är förslaget om att höja minimilönen. Förmodligen kommer President Bush att motvilligt skriva under en sådan lagstiftning. Men höjningen blir ändå lägre än lokala föreskrifter i flera amerikanska städer som pressar arbetsgivare till att betala sina anställda "living wages", dvs. en lön som faktiskt går att leva på. I Chicago, staden där första maj-firandet fick sitt upphov av strejkande arbetare på 1880-talet, stiftade kommunfullmäktige i våras en lag som skulle tvinga superstora företag att betala skäliga löner. Aktionen syftade framförallt på Walmart. Men den Demokratiska borgmästaren Richard M. Daley la in sitt veto och Walmart segrade. Det vore naivt att tro att en Demokratisk kongress kommer att återupprätta arbetarklassens status i USA.

Ett område där Demokraterna kan vara mer framsynta rör cyberrymden. Förhoppningsvis ska den nya kongressen nu stoppa en lag som före valet var väl på väg att försämra Internet för all framtid. USA:s telebolag hade lyckats få representanthuset att undergräva den rådande princip om nätneutralitet som ligger bakom Internets explosionsartade tillväxt. Enligt lagförslaget ska telebolagen få skapa gräddfiler för bättre betalande kunder på allas vår informationsmotorväg. Mindre bemedlade uppladdare skulle däremot hänvisas till snigelfiler. För första gången skulle farten över bredbandet inte bero på utrymmet som krävs för de digitala paketen utan också på producentens betalningsförmåga. Spelplanen skulle bli mycket skev och alternativmedia såväl som nya tekniska innovationer skulle få svårt att nå ut i konkurrens mot nätgiganterna. John Kerry har värnat Internets traditionella neutralitetsprincip och ställt sig emot lagförslaget. En massiv folkrörelse har också mobiliserats. Kanske kan Kerrys parti nu skydda Internet mot telebolagens illavarslande girighet.

I övrigt vill Demokraterna mest tala om vad de inte tänker göra än det de kan och vill. Kongressledamot Charles Rangle från Harlem tar nu över ordförandeskapet för utskottet som utformar lagstiftning om statens finanser. Rangle avfärdar ytterligare skattesänkningar för de rika men säger inget om att rulla tillbaka tidigare skattesänkningar. Han avvisar också Vita Husets avsikt att demontera landets pensionssystem, men hotet mot pensionssystemet var dödfött för länge sedan.

Kommer Demokraterna att lösa konflikterna kring massinvandring? Sedan år 2000 har George W. Bush svängt från att ha först föreslagit amnesti till att ha nu börjat bygga en mur mot Mexiko. I våras kriminaliserades både människorna som invandrar utan tillstånd, samt allt som syftar på att bistå dem - inklusive vård och utbildning. Det gav upphov till USA:s historiskt sett största gatudemonstrationer på första maj, då miljontals illegala invandrare genomförde en endags strejk i protest mot den nya lagen. Traditionellt är det Demokraterna som värnar underklassen. Men invävt i det populistiska budskapet som lockade väljarna i USA:s mellanvästern fanns också ett klart inslag mot invandring. Och illegala invandrare röstar inte.

Under Republikanernas hegemoni hade kongressen abdikerat sin granskande funktion. Vita Husets uppenbara lögner och diverse grundlagsbrott blev aldrig utredda, såsom Clinton blev så hårt granskad om allt från missilattacken i Afrika till en viss kletig fläck på en blå klänning. Som mest kan vi nu förvänta oss två år av offentliga utredningar som kommer att sänka Republikanernas chanser att behålla Vita Huset i 2008. Men de många Demokratiska väljare som vill se Bush avsatt får vänta förgäves. Kongressledamoten John Conyers har tidigare aviserat sin intention att som ny ordförande för justitieutskottet sätta igång processen att ställa George W. Bush inför riksrätt impeachment. Men taleskvinnan Pelosi har redan avvisat den tanken. Enligt henne är impeachment "off the table".

Av Patrick Gallagher 13 nov 2006 17:26