Sverige är fantastiskt när man är i Norge

Tänk dig att du kommer som en flytking till ett avlägset land. Med bombade minnen, raserade drömmar och ett helt helvete till historia. Till råga på allt har du inga id-papper. Dra bort lite av ovanstående och åk till Norge med ditt id-kort så får du en liknande känsla. På ett oungefärligt ungefär.

Jag går in på Nordeas kontor i Oslo för att öppna ett konto. Tränger mig igenom kön av måndagströtta människor med alldeles för mycket parfym. Tvn flimrar i hörnet någon pling-plongmusik går på repeat i högtalarna och jag börjar undra om det är ett disco innan en kvinna i sina sämsta år tar emot mig över ett kliniskt rent skrivbord.

- Jag vill öppna ett konto hos er.

Kvinnan plinkar med sina fiskpinnsfingrar på tangenterna och säger efter en stund att jag måste ha polisintyg från Sverige för att banken ska fullfölja min förfrågan. Sen när blev det brottsligt att förvara sina pengar i en bank. Tänk om jag är dömd för snatteri? Va ska jag göra då? Gömma pengarna i madrassen?

Jag försöker en annan bank. Som har en filial på postkontoret. En liten bank. Perfekt tänker jag, små banker för små människor. Ännu en kvinna i sina sämsta år med mascaran utsmetad så hon mer ser ut som en regndränkt Göran Johansson stående vid en talarstol vid ett torg utan människor, tar emot mig över en disk med två avbitna naglar liggandes mellan mig och henne.

- Jag vill öppna ett konto hos er.

Göran Johansson petar på datorn som om hon vore allergisk samtidigt som en annan kvinna tappar ett paket på golvet i postfilialen så att den somaliske mannen som väntar på det hoppar till och kanske sätter radbandet i halsen. Göran Johansson frågar efter mitt personnummer. Jag rabblar det enda nummer jag har lärt mig utantill under mina 24 år och kvinnan tittar på mig som om jag vore rabiessmittad. Eller värre - som om jag vore svensk.

- Ditt personnummer gäller inte här.

Hon reser sig upp och försvinner innan jag ens hunnit häva ur mig oförskämdheter som att hela jävla västkusten är fylld med norska bilar, kärringar och personnummer som guppar runt som om de ägde hela världen. Skatteverket väntar istället. Jag får ett nytt personnummer. Hallelujah. En pånyttfödelse. Mitt nya liv startar med siffrorna 59 11 81. Och i mitt stilla sinne undrar jag varför 1 har bytts ut mot 5. Inte fan finns det 59 dagar i november.

Jag rusar tillbaka till postbanken och får mitt kontonummer utan att behöva ha med mig några polisintyg eller skolbetyg för den delen heller. Somaliern är borta, naglarna ligger kvar och verkar som en gräns mellan mig den lilla människan och banken vars tilltro mina tillgångar sätts till. Fortsätter till jobbet med mitt nya personnummer och kan inte låta bli att känna mig diskriminerad då jag inte kan få ett lånekort på biblioteket senare samma dag eftersom mitt 59 11 81 är ett ogiltigt nummer för systemet. En liten överdrift säger mig att jag känner mig som en jude i Warsawas ghetto under Hitlers glansdagar med davidstjärnan pålappad på ena armen. Kvinnan i receptionen tittar på mig med snälla ögon och fyller manuellt med en blå bläckpenna i min nya sifferkombination så att jag får mitt lånekort.

Alla människor är inte bödlar. Även om Norges många och konstiga regler lätt får människor att kännas som sådana. Fördelen dock, är att Sverige, när man är i Norge, känns som ett land utan regler, ett vilda västern där man kan gå med pickan i bältet in på första bästa saloon sänka sina whiskeys tills man stupar och vaknar upp morgonen efter utan en endaste tillstymmelse till baksmälla.

Fantastiskt, kort sagt.

Av Jacob Zocherman 07 nov 2006 14:21