Knullad blåröd

Som barn växte man upp i ett tryggt folkhemsSverige som visserligen gick mot sitt slut när man började bli tonåring. Jag minns varma åttiotalsomrar. Jag minns glada människor. Jag minns att när ens föräldrar tog med en på semester i Stockholm kunde man råka se Palme hålla tal. Det var nog inte bara asfalten som var varm vissa åttiotalssomrar.. När man sedan i sitt unga vuxenliv efter ett antal års hårda studier tar en examen är det lätt att känna sig lite "off" för det nya samhället.

För mig som är 28 år och uppvuxen i en mindre stad uppe i Norrbotten, Piteå, känns det som att det man har i ryggmärgen i form av ideal är något som inte behövs längre. Överhuvudtaget kan man få uppfattningen att ju mer egoistisk och känslokall man är så desto bättre. Jag inbillar mig ibland att det måste vara lättare för människor uppvuxna i Lidingö och Djursholm. Där grogrunden är blåare än blåast. Men om man är uppvuxen i en röd stad är det inte självklart att man accepterar all individualism lika lätt. Jag vet att marknadsekonomin är här för att stanna. Jag har heller inga större problem med det. Frihet är bra. Jantelag är fruktansvärt dåligt. Det är solklart. Jag tror ändå mitt och många andras problem är att det inte verkar finnas något kollektivt tänk alls. Och det känns jäkligt trist. I dagens samhälle står man ensam. Av min årskull sjuttioåttor är jag fullständigt övertygad att det redan nu finns tydliga vinnare och förlorare. Jag känner mig glad att ha insett att jag nog trots allt tillhör vinnarna. Jag är inte hundraprocentigt säker men jag har ingen kronofogde på mig i alla fall.

Jag vet att det i dagens Sverige måste finnas väldigt många unga vuxna som redan har problem med att inte kunna betala tillbaka vare sig hyran eller studielånet. Människor som liksom mig tagit dyra studielån på studier. Studier som trots all ansträngning kanske inte ledde till vad man hade hoppats på. Jag avslutade själv mina studier 2005. Då hade jag läst i tre år. Tre år av förhoppning. Det var tre år som jag tyckte var tillräckligt för att jag skulle ha den basen för att kunna jobba med något jag tycker är tillräckligt kul. En del har studielån för fem år.. Fy fan säger jag bara. Tur man inte var så korkad.

Det är först de senaste två åren som man verkligen tydligt märkt av att studenter vrålat ut sin vrede över de smala förutsättningarna man haft som student ekonomiskt. Då och då har någon mycket optimistisk borgare slängt in någon insändare om att studenterna "har det bra". De kan "leva lyxliv". Lyxliv är alltså att jämt behöva fundera över sina resurser. Hmm..

Fyrtiotalisterna - de lyckades få de sista riktigt bra pensionsförutsättningarna. Vi nya medborgare har inte lika bra villkor med pensionen. Och det är tufft på arbetsmarknaden också. Till slut blir man en streber för man inser att det inte finns något alternativ. Eller så ger man upp helt och hållet. Och inser, jag poängterar INSER, att allt bara är en fasad alltihop.

Det jag menar är att ens grogrund som man fick när man var barn nog bara var en fin dröm. Eller den fanns nog där då. Men kollektivt ansvar är inget alternativ idag. Det är individualism och då blir det blått för hela slanten. Men vad gör man då med ens tankar? Om man nu råkar tycka att egoism är i sin grund fult? Ska man försöka utradera det ur sin hjärna och hur gör man då?

Jag tror det måste vara lättare för de ur min generation som växt upp i de utpräglat blåa kommunerna. Många av dem har genom hela livet fått i sig att de är bättre än alla andra. De kan röra sig vid svampen i sina backslickfrisyrer och bara tralla vidare till pappas företag. De är naturliga marknadsekonomiska ättlingar. Själv står man där med händerna tomma och tänker på.. ingenting. Man orkar inte tänka. Man inser att man bara måste acceptera allt. För det finns inget alternativ. I stället utkristalliseras all nutida verklighet när man börjar störa sig på norrortstjejerna som åker runt i sina Canada Goose-jackor. Och har bara hubba-bubba i huvudet. Eller att söderbruttorna numera ju inte är söderbruttor. För de enda som numera har råd att bo på söder är norrortsbor. Fast kamouflerade som söderbor. Alltså hela Sverige börjar bli en gäggig blåröd röra. Och jag inser ju att jag är blåröd själv. För att man tvingats bli det. En satsa-på-sig-själv-individ med ett kollektivt inte så uppdaterat operativsystem. Man kan ju inte gå omkring och tro att det ska finnas mänsklighet i tillvaron. Nä man ska radera ut det och sen bara ge sig ut i världen och bli en backpacker och skita i allt. Ibland undrar jag om det är själva moder Svea som ska raderas ut.

Det värsta av allt är att jag tror att det faktiskt är det bästa. Att man totalt skippar tanken på något gemensamt i Sverige och sen ror sin skuta själv. Men jag undrar även hur vi kommer att resonera sen om sextio år då vi sitter på ett äldreboende. I våra slitna truckerkepsar och armyjackor. Jag tror att vi kommer tänka att vi måste ha varit en jäkligt bränd generation. Bränd därför att vi blev så knullade av samhället att vi tvingades sluta bry oss om varandra. Och det är först på äldreboendet som vi kanske blir kollektiva. Men det måste ju kännas jäkligt tragiskt! Eller kanske lyckas Reinfeldt knulla hela Sverige blått så den där gemensamma tanken helt försvinner.. Och då kanske vi får vara individualistiska ända in i döden med endast en respirator som sällskap.

Av Pär Larsson 30 okt 2006 23:11