Reinfeldt och krisen

Det är med stor bedrövelse jag följer Reinfeldts regering och nyrekryterade ministrar. Det är också med stor förundran jag observerar frånvaron av handlingskraft för att stoppa denna snabbt eskalerande snöboll. En mängd frågor har av den orsaken dykt upp under veckan som gått.

Den första frågan jag ställer mig är hur kravprofilen för handelsministerposten ser ut. För en sådan borde väl finnas, eller? När Maria Borelius fick sin första fråga, som nyutnämnd och fullständigt otippad minister efter regeringens första överläggning, om hon var meriterad för posten som handelsminister, svarade hon näst intill aggressivt; "Hur kommer det sig att kvinnor alltid får svara på den frågan?!". Jag reagerade redan då på detta mycket underliga svar. Det må hända att man lätt ifrågasätter kvinnors kompetens så fort de får en ledarställning men var det verkligen av den orsaken journalisten ställde denna mycket adekvata fråga? Och varför hade hon taggarna utåt? Här luktade det osäkerhet och journalisterna kände att hennes gard blottade sig. Och hennes svar, var det ett sätt för att faktiskt undvika frågan - den om hennes kvalifikationer var i överensstämmelse med kravprofilen?

Nästa fråga rör hur Maria Borelius tänker. Om hon nu planerade att det var bättre att förekomma än att förkommas och tog upp sina förehavande med svarta löner till barnflickor, hur kom det sig att hon hoppade över resten? TV-licensen visst, men företaget på Jersey som ägare till "fritidshuset" och våningen på Revieran? Skatteskulder, konkurshot och hennes Kunskapskanal som brände 700 miljoner på fyra år? Det sistnämnda är inga hemligheter precis men varför ser hon det inte? Varför ser hon inte denna annalkande tsunami som rullar in? Hon skall bli handelsminister och varken hon eller någon annan funderar över hennes relation till just handel. Är inte det märkligt? Eller det kanske det inte är, det kanske är så att det egentligen bara var just de där svarta lönerna som egentligen var fel. Det andra är något som är accepterat, det är så man gör. Skatt är för idioter, TV-avgift för sossar, företagskonkurser är en mänsklig rättighet och den som får mest gratis har vunnit. Och till råga på alla nötter i påsen är hon journalist!

Maria Borelius intervjuades i tisdagens morgonteve och svarade på frågan "Hur mår du nu?" med "Jag vill ju inte säga att jag är knäckt men…". Knäckt? Hur kan man ens antyda efter tre dagar som minister att man är i det närmaste knäckt? Idag indikerade dessutom Reinfeldt att det inte var urinvägsinfektionen som var orsaken till hennes sjukskrivning; "Hon mår ju inte bra". Har vi i dagarna slagit rekord i att uppnå utbrändhet? Är det förresten någon som har ringt Försäkringskassan?

Cecilia Stegö Chilò tänkte till hon också. Jodå, hon hade också betalat barnflickor svart och det var dumt. Hon var inte riktigt så framåt att hon sa att det berodde på att hon hade ont om pengar då det begav sig utan tillade bara att om man vill avsätta henne på dessa grunder så får man väl göra det. Fem dagar innan hon tillträdde betalades TV-avgiften in. Det är inget hon har gjort på 16 år men nu kanske det ändå var dags, nu när hon helt oförhappandes skulle bli chef över Sveriges kultur, däribland SVT. För tänk om det skulle framkomma att hon inte betalade TV-avgiften, vilket liv det kunde ha blivit! Att hon under årens lopp hade basunerat ut att man skall ge fan i att betala TV-avgift baserat på hennes ideologiska grund som nyliberal, var tydligen ingen väckarklocka hos Reinfelds rekryteringsbyrå i alla fall. När hon precis som Maria Borelius, blottade sin gard, visade sig sårbar och stammande tjöt i sann Laila Freivalds-anda; "Kan ni respektera det?! Kan ni respektera det?! Kan ni det?!", då förstod man att cirkusen var igång.

Det var många som ställde frågor om Göran Perssons ledarskap de senare åren. Det gjorde jag också. När man nu så här i efterhand jämför Göran och Fredrik ur perspektivet ledarskap så slår det mig att när Göran Persson fick kritik för att i ur och skur skydda sina ministrar så gjorde han det aktivt vilket innebar att det var tryggt att vara under Göran Perssons paraply. En annan fördel med ett aktivt skyddande ledarskap är att han framträder som en stark ledare som har kontroll över kriser och tål en och annan storm. Nackdelarna är naturligtvis att han i vissa led kan ses som maktfullkomlig, arrogant och enväldig, men dessa epitet fäller varken honom eller regering. Det är bland annat detta som i politiska termer betecknas som "stabilitet".

Fredrik Reinfeldt däremot står för ett modernt ledarskap med samförstånd och empatiskt inlyssnande som främsta kännetecken. Han skall vara det auktoritära ledarskapets motsats och leda gruppen mot målen med framgång och goda resultat. Och detta fungerar säkerligen så länge det rullar på. När det plötsligt tar stopp och krisen tornar upp sig krävs något annat. Något annat är det auktoritära ledarskapet som vi just nämnde, det som inger trygghet och respekt. Ledarskapsstilar är nämligen flexibla i förhållande till situation. Ibland kan man blott lyssna, men ibland måste man kunna peka med hela handen.

Det luktar just nu amatörism på en nästan otäck nivå. När Reinfeld ropade till presskonferens och försökte med en avledande manöver rikta uppmärksamheten på mystiska tsunami-mail blir man alldeles iskall. Man kan inte idiotförklara en hel journalistkår och folket man skall företräda och tro att de skall gå på en så enkel fint. Vem kom på denna ovanligt enfaldiga idé i Reinfeldbunkern? Snälla, vem?

Visst är man medveten om att det som syns på ytan i medierna inte är hela sanningen och att det bakom en synlig fasad finns ett idogt arbete med regeringsbudget och riksdagsstrategier men vad spelar det egentligen för roll just nu? Med tanke på att Alliansen varit i oppositionsroll under hela den politiska efterverkningen av tsunamikatastrofen så borde de väl ändå ha lärt sig av Socialdemokraternas misstag? Där spelade det inte den mista roll att folk på UD slet häcken av sig. UD var skit och förblev skit ändå. Det var skiten som lyftes fram och det var skiten som regerade. Skit föder skit, helt enkelt.

Det inte Reinfeldt tycks förstå är att genom hans tillämpade ledarskap i nuvarande regeringskris får honom att framstå som en vek och svag ledare. En vek och svag ledare är inte ledare så länge till. Vad Reinfeldts framförallt inte tycks förstå är att denna till synes skärmytsling faktiskt kan vända hela skutan i sank. När väl drevet har satts i rullning och krisen är ett faktum hänger nämligen allt på ledaren.

Så vad Reinfeldt nu skall göra är att med hela handen och hela armen peka på dessa två ministrar som inte höll måttet för en veckas granskning och ge dem avsked - för deras skull, för hans skull, för regeringens skull och för landets skull. I ett omval idag finns nämligen inga vinnare, bara förlorare. Reinfeldt skall också ta sitt ansvar som chef och förklara hur dessa två personer kunde kvalificera sig för jobben som handelsminister respektive kulturminister. Var det månne under parollen "förtjänst och skicklighet"?

Av David Liljeros 14 okt 2006 11:31