Mina erfarenheter från skolan

Jag gick i folkskolan åren mellan 1942 och 1950. Jag gick en preparandkurs för ta realexamen i Enskilda Gymnasiet vårterminen 1961. Jag var lärarkandidat 1982 – 83 i skolor i Stockholm ibland annat Jacobi Gymnasium i Vällingby, Nacka Gymnasium och Södra Latin. Jag har också på tv sett filmen” Vikarien”. I denna artikel gör jag en jämförelse mellan dessa tillfällen som jag har varit i kontakt med skolan.
När jag gick i folkskolan gick jag där därför att det var skolplikt och när skolplikten var slut vid 14 års ålder tänkte jag att jag liksom mina bröder och andra bondpojkar skulle börja arbeta antingen hemma på gården, i någon industri eller som springpojke. Då fick vi betyg varje år. Betygen var emellertid av mycket litet värde för oss så länge vi inte blev kvarsittare. Jag kommer inte ihåg att jag tog någon notis till hur bra betyg jag hade och inte var mina föräldrar heller intresserade av betygen. Jag kommer inte ihåg att jag studerade extra någon gång för att få högre betyg. Jag studerade hemma just så mycket jag behövde för att klara mig någorlunda i skolan. Min mor var ibland med på skolavslutningen. Det var den enda kontakt som mina föräldrar hade med läraren. Så länge som man inte blev kvarsittare fanns det ingen anledning att ha kontakt med läraren. Skolan skulle fostra oss till bönder eller arbetare. I artikeln ”Ivar i Duvemåla berättar ” har min bror Ivar redogjort för hur det kändes att gå i skolan under 1930 och 1940-talen. Om man var mycket svag i skolan blev man kvarsittare. En elev blev kvarsittare i två år och var 16 år när han slutade skolan. När skolläkaren var i skolan skulle vi vara nakna och kvarsittaren sade då till oss att vi inte skulle skratta för han hade pubeshår. Han hade gått igenom puberteten men vi som slutade skolan och började arbeta vid fjorton års ålder hade nästan inte uppnått puberteten. Jag tror att det var ett stort misstag att man avskaffade kvarsittningen. Den gjorde att man kunde gå om en klass och komma ikapp de övriga eleverna. När man började tala om att eleverna inte kunde läsa när de slutade skolan blev jag mycket förvånad. Hur obegåvad man än var så lärde man sig att läsa i den skola som jag gick i. Den bristande läskunnigheten berodde enligt min mening på att man införde enhetsskolan där folkskolan och realskolan slogs samman och i samma veva upphörde med kvarsittningen.
Hackordningen avgjordes på ett naturligt sätt på den tiden. Om det blev en tvist blev det den som var större och starkast som vann om man inte kunde argumentera för sin sak. Jag var minst i klassen så jag fick i regel ge med mig. En gång var det en elev som var yngre än mig som började bli kaxig mot mig och det ledde till att vi började slåss. Efteråt tog lärarinnan mig i örat. Det var den enda gången jag blev bestraffad handgripligt. Sådana slagsmål väckte inget uppseende på den tiden eftersom de ansågs som normala. Jag tror att en stor del av problemen i skolan beror på att det nu inte finns en naturlig hackordning. Därför blir det mera konflikter nuförtiden.
När jag gick i folkskolan fanns det absolut inga störande inslag. Hela timmen användes till undervisning. En sak som jag inte har förstått är hur man kunde undervisa sju klasser, som i den första skolan jag gick i, i samma skolsal. När det var läxförhör bland några klasser fick resten ha tysta övningar. Jag kan inte erinra mig att jag stördes av detta sätt att undervisa.
Jag gick en korrespondenskurs i NKI-skolan för realexamen. När jag var klar med breven gick jag en preparandkurs vårterminen 1961 på Enskilda Gymnasiet i Stockholm. Jag fick därigenom se hur det var att gå i realskolan innan den avskaffades. Jag var tio år äldre än resten av eleverna. Eleverna var sådana som hade kuggats i realexamen och som nu gjorde ett nytt försök att ta realexamen. Det fanns både bra och dåliga lärare. Eleverna var inte stökiga så även dåliga lärare klarade att undervisa. Historieläraren, som var en före detta militär hade en hund med sig som satt hela lektionen bredvid katedern. Eleverna kunde inte svara på några frågor under en lektion vilket gjorde honom så arg att han slog av pekpinnen. Eleven som inte kunde svara började gråta. Läraren fick nog mycket kritik efteråt. Kristendomsläraren läste ur sina pärmar hela lektionen vilket fick till följd att en elev sade: ”Stäng av radion.” Läraren blev mycket irriterad och hade tydligen talat med tyskläraren om händelsen för han uppmanade oss att vara snälla mot kristendomsläraren. Den veckan jag gjorde realexamenskrivningarna var det en invasion i Grisbukten på Kuba där man försökte att avsätta Castro och jag följde händelseutvecklingen med spänt intresse. Jag hade just blivit en vänsterman. Skrivningarna gick mycket bra och jag fick högsta betyg i både tyska och engelska. Sedan jag klarat också de muntliga förhören fick jag min realexamen.
Åren 1982 och 1983 gjorde jag ett försök att bli lärare. Jag visste att min verbala förmåga var begränsad men jag trodde att jag skulle kunna förbättra den med lite träning. Situationen fångades i ett nötskal när jag talade med en annan lärarkandidat som sade att han inte kunde mer än vad som stod i läroboken och då var det väldigt svårt att undervisa. Han avundades mig att jag kunde mycket mer än texten i läroboken men svårigheten för mig var att förmedla mina kunskaper till eleverna. Om jag vuxit upp i en medelklassfamilj hade jag säkerligen haft större verbal förmåga. Jag märkte att om jag talade om vad jag hade sysslat med i mitt tidigare liv så fick jag bra kontakt med den klassen och behövde inte bekymra mig för hur det skulle gå att undervisa de eleverna. När jag slutade i Jacobi Gymnasium fick jag blommor sista dagen jag var där. När lärarna från lärarhögskolan kom ut för att lyssna på min undervisning gick det i regel ganska dåligt. Det gick i själva verket så dåligt att jag en vecka innan jag var färdig med studierna blev inkallad till rektorn som meddelade mig att jag inte skulle få behörighet som lärare. Jag skulle vikariera två eller tre år och sedan kunna få min behörighet på lärarhögskolan. Jag slog emellertid tankarna att bli lärare ur hågen och återupptog mitt liv som vanlig arbetare. När jag hade återvänt till Göteborg ringde han som jag bodde hos i Stockholm och meddelade att elever från Södra Latin ville lämna blommor till mig för att de hade fått reda på att jag inte hade fått behörighet som lärare.
När jag såg filmen Vikarien blev jag chockad av vad jag såg. Så var det inte alls i början av 1980-talet. Jag såg inget själv och ingen av de andra lärarkandidaterna berättade om något liknande. Eleverna var i själva verket ganska snälla på den tiden. Jag kommer inte ihåg några problem med för sen ankomst och ingen hade mössan på under lektionen och inga var så slappa som eleverna i filmen. Jag hoppas att sådana skolor inte är allmänt förekommande.

Av Yngve Karlsson 19 sep 2006 18:34