min mormor

En doft, så stark och varm. Den minner om en svunnen tid. Min mormors balkong.

Jag körde genom en rondell en dag, och mitt i var en plantering med Petunior. Det doftade mormor. Min mormor hade alltid Petunior på sin balkong. Hon har det fortfarande.
Jag minns alla de varma soliga dagar vi suttit på balkongen och ätit mat eller fikat. Hon lät mig alltid välja vad vi skulle ha till middag. Hos henne var jag betydelsefull. Jag fanns och hon ville att jag skulle vara hos henne.

Hon var så varm och stark, för mig den allra bästa. Jag sov bredvid henne på nätterna. Hennes snarkande väckte mig otaliga gånger, men det gjorde ingenting. Vi åkte till hennes land, det var inte så långt bort. Huset var så litet att man inte trodde att man kunde få plats, som en liten låda. Jag förundrades över att det hade varit ett sommarställe för en familj på 6 personer, mormor, morfar, mamma, min moster och mina morbröder. Man fick gå upp för många trappsteg, de var ojämna och aldrig av samma höjd. Gamla stenar som det växte mossa på. Trädgården var härlig. i olika etager. Det fanns en djup brunn på gräsmattan, en riktig och gammaldags brunn med tungt lock. Jag var lite rädd för den, men också fascinead. Men med mormor var jag trygg, jag skulle inte falla ner. Vi drack vatten ur en skopa som var gul och luktade gammal plast. Vattnet var som från en annan värld.

Det fanns bara utedass, det var jag skräckslagen för. Inne i huset var det precis som förr i tiden. Jag minns att jag plockade vitsippor om vårarna, stora buketter där blommorna i mitten alltid föll ur. Jag sade till min mormor att vitsippor var världens vackraste blommor, och att när jag blir stor ska jag bara ha vitsippor i min brudbukett.
Mormor log och sade att det skulle vara fint. Det fanns en stor Rhododendron som man kunde gömma sig under, ett kastanjeträd sträckte sig ut över branten. Det hade min moster planterat som barn, berättade mormor.

Det fanns två sjöar som vi ofta badade i. Den ena var det inte så lång väg att gå till. Man gick genom en gammal gård. Där stannade vi ibland och blev bjudna på saft och kakor. Där var det ännu mer gammaldags tyckte jag. Människorna verkade lika gamla som gården. Men de kände alltid igen mig och blev glada när jag var där. Ibland ville jag inte stanna till där, jag ville bara vara esam med mormor. På den gamla skogsvägen, som inte var asfalterad stannade vi alltid på ett speciellt ställe. Varje gång fick jag fråga mormor om var det var. Där fanns en gammal bil nere bland träden. Den hade stått där i evigheter och var halvt nersjunken i marken. Rostig och ganska skrämmande. Mormor fick alltid berätta om bilen. Jag hade aldrig sett en sådan bil förut, jag kunde inte förstå att den hade körts runt en gång i tiden. "Varför lämnade de bara bilen här?" frågade jag varje gång. Det var ett mysterium som lever kvar i minnet än idag. Kanske finns bilen kvar.

I den ena sjön fanns en stubbe under vattenytan, den var svart och stor. Mormor badade alltid, även tidigt på året. Hon tyckte aldrig det var för kallt. Jag tyckte hon var så modig. Jag hade min badring, den var färgglad. Men lite ängslig var jag för att den skulle gå sönder. Men mormor sade att det skulle den inte göra. "Men om det ligger en nål och flyter på vattnet, så kan den sticka hål på badringen"...

Vi gjorde så mycket tillsammans, min mormor och jag. Min morfar dog när jag var tre år, vid samma tidpunkt skilde sig mina föräldrar. Vi blev ensamma båda två. Vi fann tröst hos varandra. Sorgen blev inte lika svår.
Jag älskade att vara med mormor. Hon kom hem till mamma och mig en kväll med en cykel till mig. Den var blå och hette Royal. Jag blev så lycklig.

Under en period fick jag inte vara med min mormor, jag fick inte då veta varför. Jag saknade henne och trodde inte hon ville träffa mig. Det smärtade mig oerhört. Senare i livet fick jag veta den verkliga orsaken och den smärtade mig ännu mer. Men jag kunde inte döma min mormor för det. Andra försökte pracka på mig sina bilder av henne, men jag valde at se min mormor för den person hon alltid varit med och för mig.

Även i vuxen ålder har hon varit en stor del av mitt liv. Vi har rest tillsammans. Hon nämner det varje gång vi ses. Jag har fina bilder från en fantastisk by i Italienslka alperna, där vi upplevde väldigt mycket tillsammans.

Min starka, fina mormor har alltid älskat mig för den jag är, hon har alltid uppskattat alla fåniga presenter jag gjort i slöjden. Hon har alltid kommit vid speciella tillfällen. Kakor och bullar fanns det alltid gott om. Hon var bagerska, jag fick följa med henne på jobbet, vi fick gå upp mitt i natten. Det var underbart, magiskt. Jag kunde klättra ner i de stora deg-grytorna som kunde snurra. Jag fick fläta kaffebröd, göra längder och fylla bullar med vaniljkräm eller socker, smör och kanel. Jag fick packa bröd i påsar på en rolig maskin. Det var så stort att få göra allt det där, och att även mina bullar såldes.

En gång fick jag ett brev, det var alldeles darriga bokstäver, mormor hade klämt handen i kavelmaskinen, så den var bruten. Jag grät varje dag i en vecka. När hon hade lunginflammation trodde jag att hon skulle dö ifrån mig. Jag var liten, ett barn, som blev rädd att förlora mormor. Men hon blev naturligtvis frisk.

Nu är jag riktigt rädd för att hon ska dö. Hon förlorade sin bror för ett år sedan. En bror som hon besökt varje vecka i 9 år på ett hem, Vi begravningen var vi bara 9 personer närvarande. Jag trodde mormor skulle falla ner på kistan i graven. Hon såg så tunn och gammal ut plötsligt. Hon blev väldigt ensam. Alla hennes vänner och bekanta från förr är nu döda. Hennes knappa syn gör henne väldigt isolerad. Hon har blivit både glömsk, förvirrad och sjuk på sista tiden. Jag känner en sorg alldeles för stor för att kunna hantera. Jag har dåligt samvete att jag inte hinner med att besöka henne särskilt ofta. Nu börjar jag dessutom bli rädd för att se henne, jag vill inte se hur hon åldrats. Jag vill ha min mormor som hon var.

"Minns du hur du alltid brukade säga; du ska aldrig dö mormor?" är en fras jag fortfarande får höra. Skilladen är att jag idag inser att nu är hon gammal och allt det vi hade är numera minnen och historia.

Jag älskar min mormor. Jag vill tillbaks till allt det vi upplevt, vill inte att tiden ska ha gått. Vill få vara ett lyckligt barn som mormor får gräva gropar åt i rabatten, för att jag inte vågade gå på utedasset, eller proppa i mig hur mycket jag vill av hembakta kakor och bullar, även till frukost.

Av Maria Wigander 03 sep 2006 14:37