I brygghuset år 1950

I brygghuset år 1950




Mor har tagit en semesterdag, från sin städning på biografen Röda Kvarn, men det blir dock inga nöjen att se fram emot. Det är dags att tvätta och i brygghuset, som i krigstid ska vara vårt skyddsrum, är det varmt och klibbigt. Först blötläggning, sen kokning i tvättegrydan som eldas med tidningspapper och bränne. Därefter blir det skrubbning på tvättbräda. Murad i väggen står sköljkaret redo med sitt kalla vatten.
De tvättmedel hon använder är Persil och Surf. Mor är våt där hon står i stövlar, förkläde och huckle, och ansiktet är täckt av daggdroppar. Vi säger inte mycket till varandra men tänker nog samma tanke: "Låt oss nu få undan tvätten så fort som möjligt."
Efter en stärkande kopp Zoégas kaffe startar nästa moment som är att hänga upp tvätten till tork på vinden. Fjorton stållinor ska torkas av och det är mitt jobb. Under tvätt som droppar lägger jag ut tidningar, HD och NST, för att inte förstöra trägolvet.
Det lilla takfönstret mot väster ger en härlig utsikt över Hälsingborgs takåsar och Öresund. Här kan jag ett kort ögonblick drömma mig bort ifrån en tuff verklighet och låta blicken svepa ut över sundet in mot Kronborg och få fantasin att spela upp sitt tjäderspel. Nu kan jag få andas in doften av ordet framtid och sen låta blodet fördela detta ord ut i alla kroppsdelar, och hoppas att kolmonoxiden inte helt förstört de röda blodkropparna.

Mangel finns i hörnhuset uppe på backkrönet, och den tunga marmorskivan gör ett skrämmande intryck på mig. Mor är dock en styv manglare och sköter träarmen och trärullarna med största precision till priset av 50 öre per timme. Tillsist dänker vi tvätten och lägger in den i linneskåpet för framtida behov.
Inte alla i huset tvättar i källaren. Några går ner till tvätten intill badhuset på Södergatan, där de vita tvättmaskinerna utför det mödosamma jobbet. Om man tycker att även detta är för besvärligt, och har oklanderlig bankbok, kan man skicka bort tvätten och hämta den fem dagar senare - ren och nystruken.

Efter tvätten behöver både mor och jag ett bad. Möghånsar får andra vara. Vi har badkar i källaren och tillgång till varmvatten under tiden september till april. Resterande månader får vi hålla tillgodo med kallvatten. Våra namn har vi skrivit upp på listan vid dörren och vi får vardera en halvtimme. Inte alltid är det emaljerade badkaret, med lejontassar, rent utan här syns då en rejäl skitrand och det är bara att sätta igång och skrubba. På listan kan jag utläsa vem som har badat tidigare…
En vilsen trätrall ligger på cementgolvet och det gäller att snabbt få på sig kläderna för att slippa en förkylning. Ibland tar varmvattnet slut… Ett hus med fyra våningar och fyra lägenheter per våning ger fyrtioen personer som använder badkaret. En räddningsplanka är badhuset på Södergatan. Ofta är dock börsen tom och då är det bara att leta sig ner till badkaret med sina vita lejontassar. Min mors famn omfamnade alla, och hennes chokladbruna ögon sökte alltid efter det goda och hoppades hur eländigt det än såg ut. Jag fick min mors ögon och allt det andra. Kanske blev det dock lite för mycket av det goda?

Av Kjell Ekborg 21 jul 2006 17:49