Försvaret igår och idag

Under några år har vårt försvar nedrustad och den allmänna värnplikten omfattar nu bara en del av dem som mönstrar. Förr var det annorlunda och i Skåne fanns det sju regementen. Att bli befriad från lumpen var inte lätt och få lyckades. I framtiden får vi kanske ett försvar baserat på yrkesmilitärer som huvudsakligen kommer att tjänstgöra ute i världen vid konflikter - fredsbevarande styrkor. Själv hamnade jag 1964 på P6 i Kristianstad och det blev 10 månaders befälsutbildning. Här följer en liten berättelse om hur det gick till vid inryckningen. Då existerade fortfarande det "kalla kriget" och alla anfall kom från öster.


************************************************


Maj månad och ännu hade vintern inte riktigt släppt sitt grepp. På första maj snöade det. De röda fanorna vajade dock för vinden och de glänsande mässingsinstrumenten värmde upp de frusna snöflingorna.
På Ångfärjestationen väntade de sörjande, där jag och Lind ingick, denna råkalla måndag med sorgsna blickar. Det som legat långt bort var nu en realitet. Vi väntade på att snälltåget till Kristianstad skulle dyka upp. Ett sista hopp var att loket fått motorkrångel.
Jag föll ned på fönsterplatsen, vars skitiga fönster påminde om min inre sinnesstämning. Havets friska doft försvann plötsligt, när Pålsjö Skog passerades. Nu fanns det ingen återvändo. Ingen av oss sa något. Jag tittade på Lind. Han sov med ett ansiktsuttryck som uttryckte sorg. Från väster till öster på ett äventyr som skulle vara i nästan elva månader, månader fyllda av hemlängtan.
Konduktören tittade in och klippte våra biljetter som var utfärdade av försvarsmyndigheten. Kunde inte överlåtas, utan de var strikt personliga.
Klang också student från Gossis, boende på Drottninggatan, var deprimerad. Diagnosen var fullständig säker. Ögonen stirrade rakt fram. Ett i ett upprepade han: "Hoppas tåget spårar ur!"
Tåget närmade sig slutstationen. Klart och tydligt kunde vi utläsa stationsorten Kristianstad. Att staden låg vid Helgeåns utlopp i Hammarsjön, visste vi sen länge. Trots att tåget stått still i minuter var det ingen som reagerade. Först när konduktören uppenbarade sig för andra gången stod det klart för oss alla: "Hit men inte längre."

Militärens grågröna buss väntade.
Hotande. Hånskrattande.
Idag var det han som var kung. Han hade returbiljett. Då regementets stelnade tegelröda massa plötsligt dök upp, slutade vi att andas. Inga tecken fanns på blommor och träd. Och fåglarna var utdöda. Inte ens maskarna fann ro. De tunga marschkängorna fick jordlagren att vibrera och det var helt omöjligt att forcera den tätt packade jorden.
Vid vaktlokalen stod en ensam pelargonia utplanterad i en lerkruka. Den en gång så vackra röda färgen var nu ett minne blott. Bladen hade gulnat och jorden skrek efter vatten, men ingen hörde.
Hela kaserngården var grusbelagd och välkrattad som en nyinköpt kritrandig kostym på Stenströms intill Grand Hotel.

Jag mådde illa.
Kön var lång och luften jag andades hade inte havets sälta. Jag befann mig i en overklig värld.

På andra sidan stod de. De som rörde sig sakta i en annan dimension. Fåordiga.
- Storlek?
- 50
- Slut. Välj mellan 48 eller 52
- 52

Lind kastade ut frågan som plöjde en djup fåra i myllan:
- Kör ni fortfarande med sex års folkskola här i stan? Blicken han fick tillbaks var helt död.

Kön hade fastnat.
Allt var stilla. Spökdockorna syntes inte till. Lind avslöjade den bittra sanningen: "Fikapaus!"

Efter drygt två timmar stod vi två åter i friskluften. Våra persedlar fanns nerlagda i den grå säcken med vitt snöre. Den väntade att ägaren skulle lyfta upp honom på ryggen och börja vandra.
En tung vandring började för mig. Lind gick med lätta steg. Vid brunnen, intill 7: e kompaniet, kräktes jag. Där låg den. Sörjande. Ostsmörgåsen ifrån tåget.
De sista metrarna till 9: e kompaniet bar Lind även min säck. Uppför de slitna stentrapporna, där många olyckliga satt sina steg. In genom den öppna dörren till lucka 3 som skulle bli vårt hem i nästan ett år. På väggarna kunde ingen av oss se den broderade tavlan: "Hem ljuva hem!"

Lind gav ljud: "Frid i stugan", men ingen reagerade. Efter en kvart visade sig en furir med tre streck på axeln. Namnet var Olsson. Jag kunde ta gift på att den tappre soldaten Svejk återuppstått ifrån de dödas rike. Men nog var första världskriget slut och bägaren hävd klockan sex?
Efter ett mödosamt militäriskt upprop kom ordern kristallklart: - Befälseleverna Ekborg och Lind bär ut en säng i korridoren. Vi ska nu lära oss att bädda korrekt.
Lärare var furir Olsson nu iförd full galauniform med skärmmössa. Lind viskade tyst till mig: - Han ser ut att komma direkt ifrån Sinneshospitalet!

Furir Olsson hade emellertid god hörsel för att inte säga mycket god:
- Har befälseleverna Ekborg och Lind något att delge de övriga?
Lind som alltid, snabb i käften: - Jag uttryckte bara min glädje för befälselev Ekborg att denna början på rekryten med sängbäddning är nyttig. Mörkret sänkte sig över kasernen. Furir Olsson hade flytt till sin enrummare med kokvrå i Önnestad. Allt andades frid och året skrevs till 1964.
Det var detta år vi kunde följa Tjorvens äventyr i "Vi på Saltkråkan". Ett nytt parti bildades på initiativ av Lewi Pethrus, "Kristen demokratisk samling", och rojalisterna kunde glädja sig år att prinsessan Desirée gifte sig med sin friherre. Danskarna skulle givetvis inte vara sämre utan prinsessan Ann-Marie fick sin Konstantin II.

Totalt var vi trettiotvå befälselever på 9:e kompaniet. Två duschar att dela på. En glädje var dock att denna vår hade man installerat varmvatten. Fem toaletter stod på rad, öppna ner- och upptill. Väntande! En del roade sig med att spola, då man satt ner och utförde sina behov. Ändan blev blöt. Framför, upphängd på väggen, fanns pissrännan med ibland inte alltför angenäm lukt. Grönlila naftalinkulor!

Dag två inledde furir Olsson med övning i "Korrekt hälsning". Inget lämnades åt slumpen av denne nitiske soldat, så övningen började med en teorigenomgång. Mitt på kasernplan stod vi sen alla i rad klädda i grötuniform. Tio meter framför stod furir Olsson. Med fasta steg gick var och en de tio metrarna fram och gjorde honnör. Hans skärmmössa blänkte i solen.
Jag skulle ge en förmögenhet för att få veta vad som rörde sig i furirens hjärnlabyrinter. Efter denna uppfriskande övning var det svårt att lyfta högerarmen för en kopp rykande kaffe på markan. Till allas sorg försvann han till Gävle på kurs i sex veckor. Kursen behandlade taktik och strategi vid pansaranfall. Alla bävade den dag han skulle komma tillbaks och praktiskt omsätta sina kunskaper.

**********************************************

Detta var som sagt 1964 och nu 42 år senare har troligen det mesta ändrats. Vi tjänstgjorde även på lördagen och skulle vara inne på söndagen 22.00. Demokrati existerade inte, men det fanns en härlig gemenskap på luckan. Vi delade såväl sorg som glädje.

Av Kjell Ekborg 15 jul 2006 20:08