Jag förbjöds spela fotboll som barn

Många av mina svenska kompisar tycker jag är en tråkmåns för att jag inte tittar på fotboll. Men jag gör det ibland - särskilt när Sverige spelar i VM, men det är mer av nationalistiska skäl och mindre av intresse för spelet fotboll. Men när jag tittade på VM-semifinalen mellan Tyskland och Italien kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka 52 år till mitten av 50 talet då jag var 8 år gammal och gick på internatskola i Irland. En av killarna kom tillbaka till plugget efter sommarlovet och hade med sig en fotboll. Vi gjorde om hela gården till en fotbollsplan och började spela. Jag var målvakt. Det var kul och ljudet av våra skrikande röster hördes av en lärare som kom springande ned till gården och tog ifrån oss fotbollen. Den kvällen fick vi straff. Var och en av oss som hade spelat fotboll fick böja oss fram medan gymnastikläraren gav oss stryk på våra rumpor med en skinntoffel. Efter att vi fått stryk höll han upp den runda fotbollen och skar sönder den med en kniv varefter han kastade den sönderskurna fotbollen i papperskorgen. Sedan tog han fram en oval rugbyboll och tittade oss alla i ögonen: "Här är det Rugby som gäller. Fotboll är för huliganer. Rugby är för gentlemen!"

Under hela min uppväxt fick jag aldrig glömma att det var Rugby och Cricket som gällde. Andra sporter, såsom amerikansk baseboll, basketboll handboll m.m. var lika förbjudna som vanlig fotboll. Att inneha en rund fotboll på min skola medförde hårdare straff än om man hade smugglat in cigaretter, sprit eller knark! En paranoia rådde om spelet rugby.

Jag måste erkänna att jag gillade att titta på rugby mer än att spela det. Redan vid 11 års ålder bröt jag nyckelbenet och något år senare gjorde jag illa min fot. Att spela rugby var som att vara vid krigets frontlinje. Man slogs blodig och allt för hederns skull ty rugby var ett hederligt spel sades det. Man växte upp med tankar om att fotboll var ett spel för dem som inte var lika priveligerade som vi - rent nonsens alltså, men jag gick ju på saken då och det påverkade min syn om och mitt intresse för fotboll under det vuxna livet.

För tre år sedan var jag i det gamla hemlandet på en klassfest. Vi skulle fira att det var 40 år sedan vi tog motsvarigheten till den svenska studentexamen. Plötsligt fick jag syn på min gamle gymnastiklärare som nu hade fyllt 80 år:
"Jag glömmer aldrig när du gav oss stryk den dagen vi lirade fotboll!" sade jag med ett leende.
Han tittade på mig och svarade:
"Om du bara visste vad det gjorde mig ont att behöva ge er stryk, men ni hade brutit skolans heligaste regel" sade han.
Klassfesten ägde rum i skolans lokaler. Läraren och jag stod där på en balkong och talade gamla rugbyminnen. På gården nedanför hördes skrikande skolelever. Vi tittade ned. "Titta Billy!", utbrast han, "de spelar ju fotboll!". Jag log och frågade honom om han tänkte gå ned och slita sönder fotbollen och ge dem stryk.
"Nej!" svarade han. "Men jag tycker att du ska gå ned och säga till dem att Fotboll är ett spel för huliganer och rugby är ett spel för gentlemen!"
På vägen ut ur skolan stötte jag på en elev med sportväska.
"Spelar du i rugbylaget?" frågade jag.
"No sir!", svarade han raskt. "Jag spelar i skolans fotbollslag och vi ska vinna den irländska skolfotbollscupen i år ska ni får se!"

Av William Butt 05 jul 2006 12:00