Att platsa i Aftonbladets kultur

Susan Nathan är en brittisk judinna som invandrade till Israel som sionist 1999, upptäckte de israeliska arabernas belägenhet och raskt skrev en bok om sin väg "över den judisk-arabiska gränsen" som givits ut av Ordfront förlag och recenserats i svensk dagspress.

Inte helt oväntat har Aftonbladet Kultur blivit förtjusta i hennes alster och den 27/6 publicerades en artikel med rubriken "En palestinier som kan språk! - Susan Nathan i nära möte med fördomar om palestinier". Susan Nathan berättar om en god palestinsk vän och hur denne välutbildade, flerspråkige palestinier som bor i Jenin bemöts av en soldat vid vägspärren när han ska besöka sin sjuka syster i Tamra nära Haifa.

Saken är den att jag också har goda vänner i Jenin och inte heller bor så långt ifrån Tamra, och jag är rätt säker på att Susan Nathan inte alls ljuger. Tvärtom, hennes berättelse låter synnerligen trovärdig. Det är också riktigt att Västbanken är indelad i A, B och C-områden enligt Osloavtalet, och att man måste igenom vägspärrar som är bevakade av den israeliska militären om man vill passera mellan dessa områden. En brorson till mina bekanta från Jenin åker över Jerusalem där man lättare kommer över gränsen till Östra Jerusalem eftersom muren ännu inte är färdigbyggd för att hälsa på sina släktingar som bor i Galiléen. Illegalt. Istället för en timmes bilresa tar det ungefär tolv.

Egentligen är det enda jag har att invända mot hennes historia är det hon inte säger - att man kunde köra från flyktinglägret i Jenin till Afula utan några som helst problem innan vissa individer började göra det till sin hobby att spränga sig i luften vid ingångarna till stadens shoppingcenter eller skjuta vilt omkring sig på marknaden. Detta var både före och efter IDF gick in i Jenin påsken 2002 och i vilket fall så ledde det till att ett säkerhetsstängsel i de här delarna av landet är det ett stängsel byggdes och nu måste man som sagt åka en lång omväg och passera en rad vägspärrar som ibland är öppna och ibland inte.

Men när jag har läst artikeln en gång till är det något annat jag funderar över. Fördomarna, eller kanske rasismen, som får sitt uttryck i den israeliske soldatens kommentar, bildar slutkläm i artikeln och får stå oemotsagda. Underförstått läser jag: så tycker alla israeliska soldater/israeler/judar. Kan ju tänkas.

Men den argumentationen funkar från andra hållet också. Jag kan utan vidare skriva en ungefär likadan artikel om hur jag blev påhoppad av en palestinier själva påhoppet var inte direkt nationalistiskt-militant utan hade snarare sexuell karaktär när jag låg och solade på en gräsfläck utanför French Hill i Jerusalem iofs väldigt osmart att lägga sig ner i shorts och T-shirt vid en gångväg som leder till det palestinska flyktinglägret Shuafat på andra sidan vägen, men inte tänkte lilla naiva jag på det eller när en annan palestinier som betraktade mig som en vänstervriden svensk turist helt oskyldigt förklarade för mig att Förintelsen nog inte hade inträffat, det var bara en judisk uppfinning, och om den hade hänt var det inte några sex miljoner som hade mördats. Högst en miljon. Big deal.

Och medelst dessa historier skulle jag "bevisa" att alla palestinier är antisemiter och att palestinska killar är sexgalna monster utan någon respekt för kvinnor De är det. Men det är långt ifrån en specifikt palestinsk egenskap. Enligt mina helt privata iakttagelser är engländarna mycket värre, om vi ska syssla med lite lätt fördomsspridning så här inom parentes.

Chansen att jag skulle få betalt av Aftonbladets Kultursida för en sådan artikel är inte speciellt stor, men det är inte det som är poängen: jag hyser djup motvilja mot att uttrycka sanningar - som visserligen är helt sanna - utan att också uttrycka en annan sanning. Till exempel att jag en gång blev räddad ur en potentiellt farlig situation av en annan palestinier, som till idag förblivit en väldigt god vän. Att det förutom de förintelseförnekande palestinierna - som utan tvivel både existerar och frodas - till exempel också finns ett Holocaustmuseum i Nasaret som drivs av en muslimsk advokat från Umm el-Fahm.

Så vad jag skulle vilja be Susan Nathan om är att hon också berättar om en positiv upplevelse. Bara en. Det gör inte den negativa upplevelsen bättre i sig. Och den artikeln kanske inte kommer in i Aftonbladet. Men den kanske skulle visa vad som behövs för att åstadkomma en förändring.

Länk till Susan Nathans artikel: Länk: aftonbladet.se

Av Anna Veeder 28 jun 2006 23:13