Om jag hade fått välja

En far och hans son står vid kajkanten, aktiviteten runt fartygen är högt och när ingen människa skriker så gör måsarna det. Fadern sätter handen på sin sons axel och tar ett djupt andetag och sedan tar han till orda. Du är bara 9 år men den resa du ska ut på är lång och vi kommer inte att ses igen förrän du är vuxen. Detta land du kallar hem kommer du tyvärr inte att återse men när vi ses igen är det i alla fall i detta jordeliv. Du kommer att leva i fjärran land där du möter både livet och döden, sanningen och falskheten, kärleken och tomheten. Du kommer att överge tron på vuxenvärlden innan du nått den och det är därför viktigt att du kommer ihåg vad jag säger idag. Du kommer att leva bland bovar och banditer, baroner och grevar, vänner och ovänner, människor från alla världens hörn, men både när du befinner dig i slott som i koja kommer du att märka att lyckan ej finns i storleken på en äga, utan lyckan finns i storheten av ditt hjärta. Du kommer att undra många gånger om det verkligen kan bli värre, men tro mig det kan det, och du kommer att undra om du verkligen överlever en dag till, men kom ihåg att det gör du, snart tar jag bort handen från din axel, men låtsas att den alltid finns där, under hela denna resa. För varje ärr du får, invändigt som utvändigt, vet att det ömmar även i min kropp, men vet också att du, trots avsaknaden av packning, för med dig det viktigaste i livet, förmågan att hjälpa andra att orka, skratta och ibland gråta, se en ljusning, kämpa och förlåta, allt detta har du med dig och mer därtill, jag måste lämna dig nu min son men vet att vi ses igen, och kom ihåg att detta val inte är mitt att göra, det har gjorts utan mig.

Om jag hade fått dessa ord när jag lämnade min far hade resan varit väldigt mycket kortare, men precis som när någon dör och man tänker, "Tänk om jag hunnit säga att jag älskade henne" eller "Hoppas att han visste hur mycket vi älskade honom" så kommer ibland händelser så oväntat att ingen är beredd och ändå ska allt gå vidare. Vi skilldes inte vid en kajkant, ej heller fanns det måsar, tid till goda råd saknades och skeppet var en folkabuss som skulle föra oss i säkerhet från ett stort hot. Men en sak stämde, vi sågs igen, och gör så än idag, och jag orkade hela vägen, lite faktiskt med känslan av att ha en hand på min axel, jag vet bara inte vems, men tro får man alltid.

Av Angus Liddell 26 jun 2006 08:36