Slarvet i Hagamannen-målet göms i sekretessen

Om jag just nu vore en kriminalreporter på en stor tidning som Aftonbladet skulle jag bli frestad att utmana hela rättsväsendet genom att plantera någon form av buggningsapparat i rättssalen vid Umeå Tingsrätt för att ge svenska folket total insyn i förhandlingarna i Hagamannenfallet. Ja - visserligen skulle jag åka dit och behöva ta ett straff, men jag tror att mina kollegor i den tredje statsmakten skulle föra ett sådant himla liv att statsapparaten skulle utmanas och debatten skulle bli så omfattande att lagstiftarna skulle få ett tryck på sig att ta bort denna automatiska sekretesspolicy som gäller för domstolar som ska avgöra sexualbrottmål.

Nu var det där ett ganska vågat och minst sagt hypotetiskt förslag och i praktiken är det osannolikt att någon reporter på en kvällstidning skulle ta risken. Istället har flera medier gått den formella vägen och överklagat tingsrättens beslut att hålla rättegången mot Hagamannen bakom stängda dörrar. Men det hjälper inte. Deras överklagan kommer med stor sannolikhet att lämnas utan bifall och precis som de flesta tidningar skriver kommer vi , det svenska folket, aldrig att få veta vad det egentligen var som Hagamannen gjorde. Vi kommer heller inte att få veta vad som påstås och vad han har för försvar. Det är ungefär som en VM-final i schack där de spelande sitter i ett stängt rum och åskådarna skiljs ifrån dem med en tjock vägg. Det enda man får veta är slutresultatet. Om någon av parterna har fuskat kommer ingen att någonsin få veta det och framför allt kommer domstolens eventuella slarv att för all evighet gömmas i sekretessen.

Problematiken med sekretess i sexmål har nu nått mycket allvarliga proportioner. I sin rapport till regeringen, "Oskyldigt Dömda" skriver Professor Hans Gunnar Axberger om en lång rad felaktigheter som begåtts av svenska domstolar i sexualbrottmål under perioden 1993 - 2005. Han påstår inte bara detta utan lyfter fram tydliga exempel och beskriver dem i minsta detalj. Slarvet inom domstolarna när det gäller just dessa sexmål är så häpnadsväckande att det överträffas bara av det oroväckande faktum att vi, allmänheten , aldrig kan få reda på misstagen på grund av att nissarna och tanterna på domstolarna låser in sig i en värld där de kan jönsa omkring och begå det ena misstaget efter det andra utan att någonsin bli upptäckta. Givetvis gör de inte detta med flit. De saknar helt enkelt kompetens - många av dem är dåliga yrkesmän och detta framgår av Axbergers rapport.

Grundprincipen för tillämpande av sekretess är att man ska skydda parterna i rättssalen och jag kan hålla med om att det kan vara jobbigt för en ung tjej som ska berätta om en våldtäkt att bli uttittad av journalister och åskådare. Det kan också vara jobbigt för den tilltalade. Jag har upplevt den situationen. I min rättegång släpptes allmänheten in under sakframställningen då åklagaren läste upp åtalet och försvarsadvokaten gav rätten min inställning till åtalet. Sedan fick alla gå ut och de fick inte komma tillbaka förrän det var dags för slutpläderingarna. Det var skönt när journalisterna fick gå, men i dag med facit i handen, önskar jag av hela mitt hjärta att journalisterna hade fått stanna kvar i rättssalen för då hade allmänheten fått en helt annan insyn i målet än vad allmänheten fick. Då hade journalisterna reagerat starkt när de exempelvis hörde hur en tjej berättade att hon tog ut sin tampong mitt under ett pågående "våldtäkt" och hur en annan berättade hur hon strax efter en "våldtäkt" rekommenderade "våldtäktsmannen" som pålitlig till sin bästa väninna…och mycket mer.

Under de senaste 12 åren har jag lärt känna juristerna. Deras mentalitet, deras sätt att tänka, hur ofta de går och skiter m.m. Jag tror att jag kan dem vid det här laget. Det är ett folk som betraktar sig som ofelbara. När de ertappas med att ha gjort fel har de alltid kryptiska förklaringar som brukar uttryckas ungefär så här: "Jag gjorde en bedömning och han den andre juristen gjorde en annan bedömning." Många av dem saknar ödmjukhet och de lever i världar där de inbillar sig att det bara är de som vet vad det är som gäller. En Hovrättsdomare sade ordagrant så här till mig häromåret när jag frågade honom om varför allmänhetens tilltro till rättsväsendet ligger på en så låg nivå: "Allmänheten fattar ingenting och journalisterna är bara pajasar som tror att de kan allt!". Med en sådan inställning till medierna och allmänheten är det inte alls konstigt att sådana domare som han stänger dörrarna vid en process!

Även om sekretess är viktigt för parternas integritet, finns det en annan faktor som inte kan viftas bort, nämligen det allmänna intresset. Detta gäller särskilt i fallet Hagamannen som har berört ett helt samhälle. Medierna gör helt rätt när de överklagar sekretessbeslutet, men de är rätt så fega i vanligt svenskt ordning. Om detta hade hänt i Frankrike eller Italien är det troligt att medierna hade piskat upp en så irriterad stämning att tusentals vanliga medborgare hade stått och skrikit utanför rättssalen och krävt att sekretessen skulle undanröjas. Men här i Sverige är vi inte alls duktiga på att skrika - förutom förstås när våra idrottshjältar kommer hem med Guldmedaljer. Rättssäkerheten tar en slags andra plats på grund av vår och i synnerhet mediernas passivitet och på grund av den passiviteten kommer vi aldrig att få insyn i Hagamannens rättsfall. Det bästa exempel genom tiderna där domstolarnas sekretesstjafs resulterat i ett döljande av fakta var ju Palmemordet - men det där är , som vi alla vet, en annan sorglig historia.

Av William Butt 17 jun 2006 13:02