Fotboll: Kungar som faller

"Come on Tony, please dont tell anyone Im a Swede. Don’t wanna have any probs here"
Tony ställer sig då på Bardisken:
"Listen up everyone : We got a fooking Swede in here"

Ljudet av pöbelns "aarrr" påminner om gatlopp när bägge lagen går ut från tunneln på planen. Det är EM-kval, Sverige mot England på Råsunda och Shearer dundrar in vinstmålet. Käftherreväldet är fullt
av provokationer men jag sitter stilla och säger inget.

Det dröjer inte länge förrän Andreas Andersson kvitterar och Mjällby vräker in bollen och nästan Seaman på kuppen till 2-1. Förutom att gatloppsljuden nu verkar bli mer än bara ljud så finns det en sak jag kommer ihåg: Bisittaren Andy Gray brölar på Skotska : "This guy za centerbach normally, look houw quick his reachtion is!"

Där föddes min kärlek till Johan Mjällby. Innan hade jag sett AIK i Kuppvinnarkuppen där Johan hade fått uppgiften att markera Ronaldo och lyckades hålla jämna steg med den bäste. Det var imponerande. Jag hade även fått se honom jobba dubbla skift på mittfältet med Ola Andersson och betvingat mitt älskade Hammarby till förlust. Senare skulle en banderoll på Råsunda lyda : "Inte under 40 miljoner" men pengen blev mindre Johan flyttade till Celtic.

Den riktiga dyrkan av Johan kom dock på Wembley i samma EM-kval där han och Schwartz pulveriserade mittfältet och kom ut ur tacklingarna med resterna av Engelska landslagströjor i munnen. Den riktiga dyrkan kom när han fick rycka in som Försvarsminister när Patrik Andersson gick sönder under 2002. Lottningsgudarna hade låst in Sverige i en fyra lag lång och nio poäng bred kista kallad Dödens grupp men tack vare gediget försvarsspel från Johan gick vi vidare. Dead Men Walking. Jag vågar skriva att det hade inte skett utan Johan.

Å ena sidan kändes hyllningarna vid återkomsten på Råsunda förra månaden som lite väl överdrivna. Samtidigt är Svenska klubbar riktigt dåliga på "testemonials" för visst är han värd en sådan den gode Mjällby.

Innan vinstmålet mot England på Råsunda hade en annan kung visat att "vad du än kan göra så kan Shearer göra det bättre". I Southampton slog han rekord på att göra det snabbaste hattricket därefter kallade Jack Walkers miljoner och Blackburn men det riktigt tårdrypande kom när Geordien till slut fick flytta hem till Keegans Newcastle för en rekordsumma. Det var 1996 och jag låg på Danielles soffa hemma i St:Albans. Stadshuset i Newcastle var draperad i en jättetröja med nummer nio på i Svart och vitt. 15000 satt på St:James Park när Shearer skrev under kontraktet och drog på sig tröjan. Man sjöng "Hes coming home, Alan Shearers coming home". En variant av "Footballs coming home". "Money has no effekt on me and it never will, after all I am just a Sheetmetalworkers son from Newcastle" sade Shearer och rev ned applåder från arbetarna från läktarna.

Många har försökt resonera sig fram till Shearers styrka som spelare. Klart är att bortom den fysiska genombrottsförmågan, det hårda skottet och en skalle gjord för att nicka så är Sherares förmåga att anpassa sig till utvecklingen inom fotboll. Från Southampton till Newcastle via Landslaget fick han spela tre olika typer av fotboll. Jag vill gärna tro att det i sin tur har bidragit till den där förmågan att göra mål när det verkligen gäller. Mot Tunisien i VM-98, mot Tyskland EM-96 osv.

Shearer och Johan går dock att ersätta ganska fort. Det finns spelare med liknande kapacitet och kaliber. Saknaden av dessa två är alltså mest min egen gråtmildhets fel. Den tredje av dessa vise män kan dock aldrig, aldrig ersättas.

Dennis Bergkamp

När Bergkamp och Jonk fick packa väskorna och lämna Ajax för Inter väntade sig många mål och stordåd av Bergkamp. Stöpt i Ajax strikta system under Van Gaal hade Dennis fått spela som släpande forward, vilket han är skapad till. Inter, som spelade Bergkamp antingen som toppforward och targetplayer eller ortodox mittfältare, begrep aldrig detta och 1995 öppnade Arsenal plånboken. Moratti skrattade sig lycklig så cigarröken pös genom öronen. åt de £7M man fick in för Bergkamp. Denne hade gjort 5 mål på 1,5 säsong och var helt ur form.

I Arsenal väntade Bruce Rioch och hans militära disciplin Hans pappa är yrkesmilitär och det såg länge ut som om tränaren slutgiltigt skulle knäcka Dennis men efter en halv säsong ersattes Bruce av Wenger och det var under honom i en match mot Westham som Highburypubliken till slut fick se kreativitet och fantasi som alla läst om men ingen sett. Bakom Ian Wright och med de evigt löpande Overmars och Parlour kunde Dennis bättre utnyttja sitt hårda skott och sina karaktäristiska kortpassningar genom backlinje efter backlinje. Bergkamps styrka låg då i att han lyckades med dessa passningar en 5-10 gånger per match vilket är ovanligt högt. I Oktober 98 stod Dennis till slut på "peak of his powers". Under en vecka lyckades han göra två hattrick, ett hattrick i assist och blev den förste spelaren att lägga rabarber på Match of the Days samtliga tre placeringar i Månadens snyggaste mål.

Under denna period fram till VM-98 var Bergkamp, utan den minsta tvekan, världens bäste fotbollsspelare.

Härnäst stundar VM men trots vykortspropagandan och musikvidovliknande valium som pumpar ut Fotbollsreklam i NHL form så kan man inte övertyga om att spelarna i detta VM verkligen är så bra.

Fotbollen kommer att sakna dessa tre kungar.


***
För att läsa mer om fotboll och andra ting från SHQ så skicka ett email till shq-subscribetopica.com och
bekräfta svarsmailet.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 22 maj 2006 18:43