Börskrasch & Propaganda

Börsfallet senaste veckan motsvarar nästan 600 miljarder kronor. På sikt kommer kraschen att störa hela ekonomin.

Alla är vi tvångskommenderade aktiespekulanter i ett pensionssystem som till och med statsministern tror kommer att väcka vrede när det runt 2020 ger fullt utslag i plånboken.

Men svensken tiger still. Hans auktoritetstro är obruten. Annat är det på andra håll. I början av mars demonstrerade missnöjda aktieägare utanför Kuwaits börs efter att börsen fallit med 2,4 procent på en dag och 25 procent på två månader. Demonstranterna hävdade att kurserna manipulerats genom osund spekulation förra året, då börsen steg med 80 procent.

Idag föll stockholmsbörsen med 5,3 procent. Men från folket hörs inte ett pip. Vi litar på makthavarna. Allt ordnar sig. Tolkningsföreträdet har de som hyllar systemet.

Likt papegojor hävdar nyliberalerna att på sikt lönar det sig alltid att spara i aktier. Deras knäfall inför en sjuk marknad är vämjeligt att skåda. För deras påstående är naturligtvis rent nonsens. Att säga att varenda aktieportfölj under en period på 100 år går på plus är reklamslogans, inget annat.

Utvecklingen beror givetvis på vilka aktier som finns i portföljen. Den som för 50 år sedan investerade och spred sina sparpengar i tre trygga "säkra" aktier som exempelvis Facit, Broström och Uddeholm har inte ett öre kvar. Många som köpte it-aktier för sex år sedan får förmodligen aldrig tillbaka pengarna. Att folkaktien Telia återigen skulle hamna på 85 kronor tror nog ingen på.

Men det är också detta som är det fina med kråksången. I nuvarande system är det du själv som har ansvar för dina pensionspengar. Det är du själv som väljer. Det betyder egentligen att du måste kunna lika mycket om aktier som en välutbildad börsanalytiker. Idag såg jag på nyheterna åtminstone en av dem Peter Malmqvist erkänna att han aldrig kunnat tro att senaste raset skulle bli så kraftigt.

Peter Malmqvist har tidigare studerat påståendet att aktier på lång sikt alltid är säkra placeringar, men fann inga belägg, hur gärna han än ville detta.
- De dryga hundra år vi har information om räcker inte till för att säga att aktier är helt säkra, alltså att en portfölj av aktier aldrig någonsin kan gå minus..

Om långsiktigheten i placeringarna sa han:

- Den kortaste period de flesta uppfattar en portfölj av aktier som förhållandevis säkra är nog 4-5 år. Förlustrisken är 4-5 procent under en åttaårsperiod

Studerar man börsstatistiken finner man att ekonomiska nedgångar alltid kommer som ett brev på posten efter att börserna fallit. Liksom att börsuppgångarna alltid sätter igång långt före att ekonomin har återhämtat sig. Krascher är ett ständigt återkommande fenomen i kapitalismen. Vi kan alltså förvänta oss att de "goda tiderna" är över.

Men bolagen gör ju jättevinster? Hur hänger det ihop med raset?

Den springande punkten är att högre vinster inte leder till ökade investeringar, ökad produktion och ökad sysselsättning. Aldrig har detta bevisats tydligare än senaste tre åren. Istället har de ökade vinsterna gått till att driva på spekulationsbubblorna.

Genom att välja aktiefonder deltar var och en av oss i en osund vinstjakt i stället för att pengarna, som det förmodligen är tänkt, placeras långsiktigt, leder till investeringar och jobb.

Det finns en annan knepighet med börskurser. Om börsen stiger med 1000 procent behövs bara att den sjunker med 100 procent för att vi ska vara tillbaka på ruta ett igen. Nersidan är alltid kortare än uppsidan.

Att råvarupriserna störtdyker beror sannolikt på att spekulanterna befarar att dollarn kommer att falla, kontrakten skrivs i denna valuta. Själv är jag beredd att satsa en slant på att dollarn står i 6:50 kronor vid årsskiftet. Vilket får svåra konsekvenser för världsekonomin.

Statistiskt sett och på mycket lång sikt är det lika lönsamt att investera i räntebärande papper som aktier och det är säkrare. Men på grund av pendlingen mellan krasch och glädjeyra på börsen ser det ibland ut som om aktier är bättre än räntor vilket då blir den bild som förmedlas i massmedia.

Börskraschen 1929 var i princip slut först 1950. Först efter trettio år var index alltså tillbaka på den gamla nivån. Först då kunde man återigen mumla om att aktier på lång sikt alltid lönar sig. Att index låg på ungefär samma nivå 1970 som 1950, om inflationen räknas med, är också en poäng i sammanhanget.

Läs gärna C M Odfalks artikel här på Sourze. Detta är någor slags svar på den.

Av Roger Lord 22 maj 2006 19:42