En främling

En främling



Prosten Grenlund, rödbrusig och istermagad, sätter sig strax intill predikstolen och torkar ideligen bort svettpärlorna från pannan. Han ser trött ut, då sommarhettan besvärar honom, och längtar hem till trerättersmiddagen och den efterföljande tuppluren på soffan. Vad Nancy kan förstå så är det en fattigbegravning och förutom nämnda prost är det bara kyrkvärden och hon själv närvarande. Hon kände knappt den döde, men då hon lägger de tre gula rosorna på kistan och niger kommer bilderna fram från moderns sånger. En text som modern själv diktade till välkända shillingtryck, och som hon sjöng efter skymningens ankomst. I dessa texter finns det en man som ständigt återkommer. En vandrare där sorg och elände stod högst på prispallen, och där glädjen och lyckan sällan ens tog sig till final.

Snön smälter långsamt detta år och våren ropar ännu inte på uppmärksamhet. Vintern har slagit alla tidigare köldrekord och som om detta inte räcker, har blåsten nästan dagligen pinad livet ur såväl människor som djur. Ut går man endast om det är alldeles nödvändigt. Djuren måste naturligtvis skötas om, men förutom detta stannar man inne och tackar sin Herre att det finns mat och ved så det räcker. Så kommer då äntligen våren och backarna fylls av vitsippor som får människorna att tro att snön ännu täcker marken.

Gården är välbärgad, en av traktens största. Jorden är svårflirtad och man får kämpa hårt för allt som ska in i ladorna. Generation efter generation för samma ojämna kamp mot en skoningslös natur. På vintern ger skogen ett välbehövligt tillskott i kassan, men avkastningen växlar lika snabbt som sorg och glädje.

Så är det då bestämt, efter mycket dividerande, att Sara ska gifta sig med granngårdens Sigvard och någon böneman behövdes inte. De två gårdarnas ägor blir då klart traktens största. Sara är nyss arton fyllda och Sigvard närmar sig de trettio. Många är de män i byn som kastar längtansfulla blickar efter henne. Redan nu är hon en fulländad kvinna med en kropp och utstrålning som gör ett arabiskt fullblod fylld av avundsjuka. Att Sigvard är en skönhet, med sitt kraftiga underbett och sina utstående öron, är att ta i. Vad Sara tycker om giftermålet har ingen ännu frågat.


Så minns Nancy fragment från en av Saras sånger:
- En dag, när lärkan sjöng, kom du gående på grusvägen. Din ränsel var ej tung och dina skor var slitna. Av regnet såg vi inget, och dammet och vinden sopade snabbt igen dina spår. Ditt skägg var mörkt och det kaffebruna håret hade vågor som ett ursinnigt hav. Kanske var du tjugo, kanske tjugofem … Rocken var för stor men kunde inte gömma din smilgrop i hakan. Du bad inte om mat och dryck, utan om hederligt arbete. Allt detta kunde jag se från mitt gavelfönster en trappa upp.

Otto blir snabbt en tillgång för gården. Han är händig till det mesta och är tidigt uppe och kommer nästan alltid sist i säng. Vid matbordet äter han snabbt för att sen tyst försvinna till sina sysslor. Trots att han är fattig verkar det ändå finnas solsken i hans liv. Det han äger är inga yttre rikedomar utan bärs i en ränsel runt hjärtat. Sara kan inte undgå att se att han är en stilig karl på närmare två meter. När han sågar och klyver ved, spelar kropp och muskler finstämt ihop som den förnämsta symfoniorkester och det behövs ingen dirigent. Solstrålarna bryts i de talrika svettpärlorna på hans kropp, utan ett uns fett, och kastar likt ett eko regnbågens färger tillbaks till henne.

Början på sångens andra vers minns hon:
- Min kärlek finns nu här på gården och jag vill inte gifta mej med granngårdens Sigvard. Den mannen, med sitt underbett och krumma ben, kan aldrig bli min äkta man. Istället går jag då i döden in …

Ottos huvud bockar till en början blygt och tittar aldrig Sara i ögonen, men visst ser han de välfyllda brösten dallra och den lena, vita huden le. På kvällen när han väntar, i sin futtiga kammare, på att sömnen ska infinna sig, finns hon i hans tankar och hans huvuds kaffebruna lockar somnar med lugna andetag på de lena brösten. Då det ljusnar är han åter ensam och gardinerna på gavelfönstret är fortfarande fördragna.

Till pingst hålls trolovning, där en blek Sara påminner mer om en död soldat på slagfältet än en blivande brud med solstrålar till blickar. Sin trolovningsring i silver svärtar hon ner med svavelväte och Belsebub ler belåtet. Den blivande svärmodern Agda, med rakbladsvass tunga, kräver nu också att Sara ska flytta till deras gård Björkäng för att så snart som möjligt börja lära sig att bli en mönstergill hustru till sonen. En son vars förstånd dog när han föddes. På slagfältet ligger det döda, bleka soldater på rad och fältprästen sörjer de alla.

Den sista kvällen hemma på gården möts Sara och Otto nere vid tjärnen. Hennes ögon söker ivrigt hans blick och två pulserande blodomlopp förenas. Han håller hennes darrande kropp tätt intill sig och tystnaden översätter hans språk till kärlekens ord. Så finner han hennes bröst och en värme av kärlek flyter snabbt mellan kropparna. Den mörka granskogen skyddar de sina och när natten gör sitt intåg är ett under fullbordat.

Den tredje versen har Nancy bara svaga minnen av:
- Nu har himlens portar öppnats och jag har sett in i paradiset. Det finns ingen väg tillbaks, ty i paradiset vill jag för evigt stanna …

Strax efter midsommar bjuds det in till storbröllop, och den vitkalkade kyrkan är sommarpyntad, och på ängarna bugar vallmon och blåklinten mot brudparet och dess gäster. Från kyrkan till Björkäng körs brudparet i Victoriavagnen dragen av fyra hästar. Kusken bär högtidsdräkt och vagnen är smyckad i brudbukettens färger - vitt och blått. Brudgummen i frack och hög hatt, där Sara envist vägrade att sy brudgumsskjortan till Sigvard. Bruden i svart sidenklänning prydd med brokiga band, vit brudslöja och silversmycken. Visst bär hon brudkronan - Mariakronan - av silver med högt huvud. I handen håller hon sin brudbukett med blåklint och prästkrage.

Ett gästabud, vars like ingen tidigare upplevt, med mat och brännvin och dans, varade i dagarna tre. På kortet som togs framför Björkäng kan man räkna in nittioåtta personer med barn, torpare och underlydande. Trots att kyrkoherde Grenlund är klart över de sextio missar han inte första valsen med bruden. Hennes döda ögon har åter vaknat till liv och det bleka är borta. Hon skrattar åt de ibland alltför råa skämten och alla förundras över hennes snabba förvandling och gläds åt den nyfunna lyckan.

Sara äger nu den vackraste mussla av pärlemor, men ingen utom hon själv vet att i den finns den ljuvligaste pärla som växer och växer för varje dag. På bröllopsnatten kräver brudgummen sin rättighet. Den mörka granskogen skyddar inte bara henne, utan också den växande pärlan. Då den grova lemmen snabbt och skoningslöst trängt in i henne och släpp sin säd, faller brudgummen tungt över på sidan, rapar ljudligt med en unken doft av öl och brännvin, och somnar som en segrare. I natten är det bara snarkningarna som stör hennes tankar, där näcken åter spelar upp till dans vid tjärnen.

Året är 1917 och spanska sjukan hemsöker trakten. Den skiljer inte på rik eller fattig. En gråkall, regnig novemberkväll kallas doktorn ut till Björkäng, där Sara blivit hastigt sjuk. Febern vill inte ge med sig och på tredje dagen tillstöter lunginflammation. På fjärde dagen drar dödens kalla vind genom huset och Nancy, nyss fyllda sju, förstår att hennes mor aldrig mer ska sjunga henne till sömns. Vid begravningen, där jordfästningen äger rum inne i kyrkan, sitter det en man i trettioårsåldern längst bak till vänster. På den slitna, grå kostymen sitter ett svart sorgband runt rockarmen. Ett band som en dag ska utkräva sin hämnd och hänga de skyldiga. Hans ögon är våta och kinderna bleka. I sin grova, solbrända hand håller han krampaktigt en röd ros. Sakta går han kyrkgången fram för att ta ett farväl och lägger, efter en viss tvekan, varsamt rosen på ekkistan. Han sträcker på sig och orden kommer, utan darr på rösten:
- Det kom en vind som stannade till och dansade i trädets lövverk. Då hösten kom, och trädet tappade sina löv, drog vinden vidare med djup sorg i hjärtat.

Han steg är tunga, när han går fram och böjer sitt huvud för Saras närmaste. Han stannar till framför Nancy, ler och klappar henne på kinden. Senare på eftermiddagen samma dag ser Nancy samme man vandra grusvägen bort. Hans kaffebruna lockar dansar i vinden och en sliten ränsel bär han över axeln. Han stannar till, vänder sig om för ett kort ögonblick, och sen är han för alltid borta. Kvar finns bara de, av solen, smälta begravningskaramellerna.

Av Kjell Ekborg 14 maj 2006 17:46