Häpnadsväckande arrogans

Vem minns inte Mona Sahlin och hennes toblerone-affär. Maken till dålig koll på den privata ekonomin får man leta efter. Kan en sådan människa uppbringa någon som helst trovärdighet som folkvald? Mona hade i alla fall så pass vettiga rådgivare då det begav sig, att hon insåg att en time-out var nödvändig för den politiska överlevnaden.

Björn Rosengren är ett annat exempel på detta fenomen. Även han insåg att han måste ligga lågt ett tag efter en sådan tavla. Det blåser ett tag, men vinden mojnar alltid. Det borde fler klavertrampande politiker och makthavare dra lärdom av.

Nu löser den ene arrogante politikern efter den andre av varandra i diskvalificerbart beteende. Detta utan att visa några som helst tecken på ånger eller lågprofilintagande. Per Gahrton åker dit för rattfylleri, men klarar sig från påföljd tack vare att den polis som utförde promilletestet inte var godkänd som provtagare. Faktum kvarstår; Garhton var packad och körde bil, men klarade sig på grund av ett administrativt misstag. Var är avståndstagandet av sin egen handling? Var är ödmjukheten. Gahrton kör på som vanligt och har åsikter om det mesta. Detta direkt efter att han åkt dit för rattfylleri. Borde inte en tids passivitet från rampljuset vara ett bevis på respekt gentemot allmänheten, och kanske ännu hellre, respekt gentemot lagstiftningen. Det finns ju som bekant ett visst syfte med att det är förbjudet att köra bil när man är full. Ett syfte som det borde vara självklart för en miljöpartist att anamma.

Vem minns inte den skatteälskande Gudrun Schyman och hennes dokumenterade skattebrottslighet. Även hon höll sig undan, måhända bara ett kort ögonblick, men ändå! Nu är hon förvisso i ropet igen å det grövsta. Delägare i en firma som tillhandahåller skatteplanering för småföretagare är hon numera. Detta förutom att hon är aktiv i F!

Gemensamt för alla de ovan beskrivna Garhton undantagen är att de hade vettet och fingertoppskänslan att inse att de kanske skulle ta det lite lugnare en tid och låta stormen bedarra.

Guldmedaljen i arrogans och von oben-mentalitet måste ändå gå till SSU:s orföranden Anna Sjödin. Åtalad för våld mot tjänsteman, stöld OCH förolämpning genom att misstänkas för att kalla en dörrvakt med invandrarbakgrund för "svartskalle" står hon lik förbannat på barrikaderna och brandtalar för mångfald och rättvisa. Hon anser sig själv vara oskyldigt anklagad och har, enligt egen utsago, ingen som helst skuld i det inträffade. Flertalet vittnesutsagor och åklagarens beslut om åtal, tyder på motsatsen. Självklart är Anna Sjödin oskyldig tills dess hon bevisats om motsatsen i en laga kraftvunnen dom. Men vore det inte klädsamt om hon intog en lite mer ödmjuk attityd och kanske höll snattran ett tag, åtmionstone tills hennes för henne själv så självklart friande dom kom? Inte Anna Sjödin inte, hon kör på som vanligt helt säker på sin egen förträfflighet och alla andras otillräcklighet.

Blotta misstanken borde få övriga sossar att dra öronen åt sig och kanske rekommendera henne en stunds karantän. Den nya devisen inom socialdemokratin verkar vara;1. Anfall är bästa försvar 2. Uppge alltid att du har fullt fötroende för en kollega oavsett vad denne gjort eller anklagas för att ha gjort 3. Medge aldrig en svaghet eller ett misstag om du själv inte överbevisats om att så är fallet!

Budskapet som arbetarrörelsens socialdemokrati ger till morgondagens väljare är att man aldrig skall ge sig, aldrig erkänna ett tillkortakommande med mindre än att man är överbevisad. Aldrig framstå som svag!

Är det bara jag som tycker det är skrämmande?

Av Göran Larsson 09 maj 2006 13:50