Sätt fart Janne, det är krig

Det jag skulle sätta fart på var ett Kristidskontor, för det var stopp i Suezkanalen varigenom all olja till Sverige kom. Jag ansågs tillräckligt ung och dåraktig för att ge mig på något sådant. För följande hade hänt utan föregående varning.

Oktober Kriget
År 1973 gick Egypten till attack mot Israel, med Syrien som allierad. I början gick det bra för Egypten och Syrien som kom långt in i Sinai med sina trupper, men efter att USA öppnat historiens största luftbro med vapen till Israel så stod Israel än en gång som segrare av kriget. De arabiska länderna stöddes av Sovjet Unionen och Israel stöddes av USA, efter påtryckningar från båda parterna kunde FN medla fram en vapenvila.

Jag fick som 33 årig socionom stora befogenheter att snabbt dra igång ett kontor varifrån vi skulle dela ut olja och bensinkuponger, fick jag reda på. Huvuduppgiften var bränsle till traktorer, lastbilar, kanske sjöfarten, ja det var lite oklart några dagar vad det handlade om. Skulle privatbilar inte få något alls? Själv hade jag min unga familj 3 mil ut på landet. Skulle jag få köra dit? Ångest!

Jag ägde just då en så kallad engelsk "Hundkoja" som nog var den minsta serietillverkade bil som skådats. Mina rara små barn älskade den. Den var väl en lämplig symbol för "den nya tiden" med enorm bensin och oljebrist. Kojan och jag avfotades i flera tidningar. Jag dolde så gott jag kunde att jag hade en stor bil också.

Jag samlade tre medarbetare på ett kontor. Det förväntades en mkt lång permanent och växande verksamhet. Den stora oljekrisen var här. Jag upplevde mig nästan som lokal oljemagnat, om jag nu får skämta efteråt.

Det inkom dagligen rapporter om kriget. Men det tog fort slut, men Suezkanalen var tilltäppt av bombade, sänkta fartyg. Den skulle nog inte kunna öppnas på åratal? Så all olja till Sverige måste gå söder om Afrika. Det skulle ta en månad extra för varje fartyg. Katastrofrubrikerna växte för varje dag. Midvintern skulle bli lång och svår. Kalla stjärnor skulle blinka mot oss norrlänningar.

Handelsminister Kjell-Olof Feldt beordrade diverse restriktioner för oss medborgare för att få ner bensinåtgången. Man skulle åka 3-4 st. i varje bil till jobbet. Klä er varmare och sänk temperaturen i bostaden till 18 gr, utom på vårdhem. Folket ställde solidariskt upp på varje statligt påbud. En del ynglingar beordrades t.o.m. ställa in sina mopeder "under gråt och tandagnisslan". Så lite privatbilism som möjligt på helgerna var budet. Men predikanter syntes på moped och präster i bilar även på helgerna. "King of the road" eller vad det hette.

Efter några månader kom så det chockartade beskedet att Sveriges oljelager var överfyllda. Landet hade inte den minsta brist på energi så som vi hade sparat. Nu skulle mitt Kristidskontor snabbavvecklas. Min schejk-tid var över. Jag skulle bli bostadsförmedlare igen. Beskedet kom samma dag som vi skulle posta lådvis med ransoneringskuponger över hela Umeå kommun. Nu var det bara att bära tillbaka dem till Länsstyrelsens källare i väntan på en riktig kris.

Den krisen har man nu pratat om i flera dagar i Sv.Radio som i "Konflikt" lördag morgon kl. 09.00. Bolivia förstatligar oljan. Venezuela är ett osäkert oljeställe. Vad som helst kan hända i Iran/Irak området. Nyss säkra oljetillgångar är ytterst osäkra. Oljan i Nordsjön är lätt att sabotera. De första bilisterna köpte visst bensin på Apoteket.

Statsministern nästan skrek ut i sitt Förstamajtal att vi måste göra oss av med oljeberoendet. Vilket nästan inga media har rapporterat om. Veckan innan skulle vi göra oss av med kärnkraftberoendet sa han, så som länge planerats. Kanske vi också ska göra oss kvitt beroendet av vindsnurror, som stör flyttfåglarna.

Av Jan Brunnegård 08 maj 2006 10:41