Samhällets rättslösa

Martin Luther King lär en gång ha sagt:
"Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad."
I få fall framstår denna sanning mer smärtsamt glasklar än i fallet med den mördade lille pojken Bobby.

Antal anmälda övergrepp, misshandel, våld och sexuella övergrepp mot barn har ökat med rekordhastighet de senaste åren. Enligt en ny undersökning som presenteras av Rädda Barnen och är utförd av Temo misstänkte 16 procent av de tillfrågade att ett barn de känner utsatts för någon form av övergrepp i hemmet. Men fler än hälften anmälde aldrig misstankarna.
Jag ringer upp Carolina Överlien på Rädda Barnen och hon suckar och säger att resultatet är väntat. Att bara en tredjedel av de anmälningspliktiga, dvs lärare, läkare, dagispersonal - sådana som är SKYLDIGA att anmäla misstankar om vanvård anmäle.
Bara ett fåtal av de anmälningar som kommer till Socialtjänsten leder vidare. Det saknas både kunskap och kompetens hos socialsekreterarna.
Överlien säger att vi måste bli bättre på att läsa utsatta barns signaler, att öppna våra ögon och reagera innan det är försent.
"Det kanske är så att man väntar och drar ut på anmälningen för att man är osäker. Medan tiden går. Kanske i ett eller två år. För en pojke på fyra år är det halva hans livstid. Och för många av de här barnen kan det redan vara försent".

En liten pojke torteras och misshandlas under en längre tid av sin mammas sambo. Mamman hjälper till under misshandeln och till slut dör pojken av sina skador.
En annan liten pojke, bara fyra år, tvingas av Socialtjänsten att träffa sin pappa trots att mamman blivit misshandlad och varnar för hans mentala tillstånd. Pappan kväver sonen till döds.
Mitt i alla vidriga detaljer man inte orkar läsa finns det värsta av allt - samhällets svek.
De vuxnas döva öron och blinda ögon. Barn får inte ta någon plats i samhället. Barn ska anpassa sig till vuxnas kaotiska liv, nycker och karriärer. Barn är rättslösa.
Vem bryr sig om att fråga hur barnen mår? Vem tror på ett barns berättelse?
Och cirkeln sluts. Våld går i arv. De flesta förövare är trasiga individer som själva har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Samhället skapar sina egna "monster".


I Astrid Lindgrens böcker är det bullkalas, syrénbersåer och kurragömmalekar under varma sommarkvällar. Här lyssnar de vuxna på barnen som på självständiga individer. Här finns ondskan men bara som en blek skugga, i form av en tyrann med ett hjärta av sten. Och även ondskan är en illusion när riddar Kato besegras och upp ur högen av damm flyger en instängd liten grå fågel mot friheten.
Verkllighetens ondska är betydligt mer komplicerad.
Alla barn borde få möjlighet att växa upp i trygghet i ett rättssamhälle. Men det svenska rättssamhället är en grym illusion som ingen Mio rår på.
Barn är också människor - även om vi inte behandlar dem så.

Av Ninna Bengtsson 07 maj 2006 08:29