En vaxduk suger inte åt sig tårar

En vaxduk suger inte åt sig tårar

En södergrabb i Hälsingborg under åren 1944-1965 Del 1



Vi tre bor på första våningen på Fältabacken 8 på Högaborg. Under korta perioder var vi fyra. En julidag fick vi in en kolsvart katt som gömde sig under vårt linneskåp och det tog flera timmar innan vi fick ut katten. Tre veckor senare var det dags igen men då var det en ringduva som vi jagade tunt i tjugo minuter. Far matade duvorna från fönstret i vardagsrummet och det gick väl an när de var några stycken, men då de närmade sig tjoget gick det överstyr.
Det första som möter mig när jag öppnar dörren till vår etta med sovalkov är hallen med sin blodsfärgade kokosmatta som ska mattbankas en gång i veckan. Det är stört omöjligt att undvika såriga knogar och aldrig blir fanskapet helt ren. Jag utrustar mig senare med handskar.
Till vänster i hallen ligger toaletten på knappt en kvadratmeter med WC-behållaren strax under taket. Vask, där ett grönt Palmolivetvål ser ut att dra sin sista suck, kran med kallt vatten, och en spegel utan ram fullbordar härligheten. Dasspapper är en historia för sig. Ofta får jag skrynkla till smörgåspapper och bäst fungerar detta papper vid hård mage.
Kallt vatten är det också i kökskranen och vi har ett skafferi med ventil. Köket har svart gasspis med giftig gas. I skåpet under vasken sitter gasmätaren.
- Hej, ja nu är det tid att åter läsa av gasmätaren, för-klarar en vänlig man som just knackat försynt på vår dörr.
- Det är bara att stiga på och jag hoppas vi inte har för-brukat alldeles för mycket gas.
- Nu har det varit jul och nyår, och då får man räkna med en högre förbrukning än normalt. Själv lägger jag alltid undan lite extra för räkningen i februari. Du kan ju tipsa din mor och far.
- Vi har nog inte så mycket att lägga undan, är jag rädd för.
- Då var jag klar och nästa avläsning bli först i början av mars.
- Hej då, får jag fram lite klämkäckt.

Dessförinnan har jag kollat upp att skåpet är rent. Om inte, städar jag. Tur att gasen luktar, det är annars lätt att bli ett offer för den. Och jag som sover i köket!
På köksgolvet tronar två lasamattor i brokiga färger. Mellan vardagsrummet och alkoven finns ett valv som delvis döljs av ett grönt draperi inköpt på Bruksgatan till ett alldeles för högt pris. I alkoven står den röda bäddsoffan med ett soffbord.
Radiogrammofon och en liten knallröd bokhylla, som jag tillverkat i slöjden, täcker väggen mot hallen. Mycket mer finns inte att berätta, men vi har tagit bort alla dörrar mellan rummen för att få det lite luftigt och slippa känslan av cellskräck.
Detta är min värld. En värld som saknar syre där jag söker och söker, och det är inte lätt att hålla uppe livhanken på metangas. Jag hoppas på att nästa gata är asfalterad och upplyst, för nu är jag förbannat trött på att gå på grus och i mörker.
För att förgylla denna innestängda värld lånar jag böcker på biblioteket i Konserthuset, där tidigare dess restaurang låg, eller på filialen i Folkets Hus. Senare får vi en filial i källarplan på Apotekaregatan. De enda böcker som finns hemma är Sigge Stark böckerna.
Då vet jag ännu inte att Sigge är en dam och heter Signe Björnberg. I trean på Gossis håller jag ett föredrag om en av böckerna - Kärlekens eld. Själv gillar jag boken, men adjunkten Eva Kvists kommentar är nog inte helt rumsren.
Nästa år slår jag på stort och kommer tillbaks med Barabbas av Pär Lagerkvist. Romanen kommer ut 1950 och handlar om rövaren Barabbas som benådas på bekostnad av Jesus. Jag berättar om romanen och drar mina slutsatser, men då mörknar adjunkten Kvists ansikte… fiasko…
Ytterligare en bok finns hemma. Läkarboken - Medicinsk Uppslagsbok, Svenska Röda Korset - som är en tjock bok på femton centimetrar. Vilken sida jag än slår upp, stämmer alla symtom. Jag förstår inte hur jag kan ha alla sjukdomar samtidigt, eller är det bara inbillning?
Tillsist bestämmer jag mig för att skippa läkarboken som är från mitten av trettiotalet. Vissa av bilderna är klart skräckinjagande.
Nu klarnar minnet och boken Robinsson Crusoe av Daniel Defoe dyker upp. Min far ligger på bäddsoffan och läser några sidor då han har tid. Själv sitter jag på golvet och lyssnar med stor iver. Det tar sin tid, men tillsist har vi avverkat alla sidorna.
Trots att läsandet ser ut som en idyll, finns oron hela tiden närvarande. Det som nu är en grönskande oas kan snabbt förvandlas till en steril öken, och jag vet hur snabbt det kan gå. Far har en oro inom sig som jag ännu inte förstår.
När han möter sina kompisar på stan kan han inte säga nej efter en öl och en sup, utan han måste löpa hela varvet ut. Då känner jag inte till att i världslitteraturen finns det troligen bara två nykterister, nämligen Mark Twain och Bernhard Shaw.
Ibland köper jag Rekordmagasinet, som på mitten av femtiotalet kostar 40 öre, och det är spännande att följa Vilda Västerns desperado "Billy the kid".
Allers brukar vi få av farmor och där minns jag speciellt följetongen "Barn 312" om den lilla flickan Martina, funnen 9 oktober, 1944 på ett flyktingtåg från Östeuropa till Wien. Vid denna tidpunkt är jag dock bara tio månad-er. Författare till romanen är Hans Ulrich Horster och jag minns speciellt att polisen söker efter en bil, där det dinglar en docka i framspegeln. "Barn 312" följs av kärleksromanen "Blind längtan" av samme författare.
Priset för Allers, Hemmets Journal och Husmodern ligger runt 55 öre. Året Runt med kakbilaga kostar dock 60 öre. Denna bilaga har vi ingen större glädje av då min mor sällan bakar.

Detta gör att jag aldrig ser succén Radiokaka vid teven och receptet kommer aldrig över vår dörrtröskel.

200-250 g kokosfett
200 g mörk blockchoklad
2 ägg
3 dl florsocker
25 fyrkantiga eller runda kex av "Marie-typ"

Säkert fanns det många familjer som serverade kaffet i koppen "Salix" från Gustavsberg av Stig Lindberg. Vad våra kaffekoppar hette minns jag inte, om de nu hade ett namn?

Av Kjell Ekborg 02 maj 2006 09:59