Gåslevervänstern

Höstens val får mig att reflektera över våra riksdagspartier och de första jag kommer att tänka på är gåslevervänstern.

Första gången jag hörde ordet var då min far hade en häftig ordväxling med en man vi kan kalla för I för cirka tjugofem år sedan. Vederbörande hävdade att människorna som levde i Sovjetunionen hade det precis lika bra som ¨vi i Sverige. Min far kontrade med Lenins inbördeskrig, Stalins massavrättningar och dåvarande Breznevs misslyckade ekonomi. Inget bet.

I förespråkade revolution och gjorde ned det svenska samhället som en misslyckad satelitstat till USA. Så här i efterhand, med den fallna Berlinmuren, den upplösta Warzawapakten, de oändliga miljöförstöringarna, KGB:s övervakningsregister och pseudodemokraten Putins järnhand skulle jag vilja se I:s min.

Med denna diskussion i minnet började mitt politiska intresse som tonåring att hävda reformer snarare än revolutioner då världspolitik dryftades i replokalen, fritidsgården eller krogen. Få av mina jämnåriga var intresserade. Antingen sågs politik som något trist och meningslöst eller så var man vrålvänster och hatade borgerligt. Men de firade gärna jul med skinka, gran och klappar, samt medgav att en kärnfamilj nog vore att föredra framför storfamilj och knullkollektiv när man väl blev medelålders.

I Stockholm blev jag som nyinflyttad tonåring meddragen på ett Ung Vänster-möte vid Mariatorget en kall vårkväll. Kvällens café handlade om Marx och lokalen var knökfull av entusiastiska människor. Allteftersom talaren hävdade kapitalismens ondska och behovet av revolution började det att klia i kroppen på mig. Varför var Sverige så otroligt dåligt att leva i och vilka länder var det som skulle ha lyckats bättre?

-Cuba och Jugoslavien till exempel, svarade talaren som naturligtvis hade skägg och kofta på min fråga.

Tyvärr var jag så pass omogen att jag började skratta. Skulle Cuba och Jugoslavien vara bättre länder att leva i än Sverige? Hade ingen hört talas om Fidel eller Tito? Knappast kunde väl någon på ett trovärdigt sätt hävda att dessa länder hade högre levnadsstandard eller mer långtgående mänskliga rätigheter än Sverige? Hus många flyktingar hade dessa länder från övriga världen och vice versa? Folkvandringar talar alltid sitt tydliga språk.

Det kunde han visst, och med stort stöd av den samlade massan i lokalen. Några skruvade på sig och tjejen som dragit dit mig verkade särskilt generad.

-Släng ut den där SSU:aren, skrek någon och stämningen blev hetsk.

Provocerad kontrade jag med att alla dessa kaffedrickande bidragstagarna borde jobba lite mer och uppskatta Sverige mer istället för att i kör skrika ut sitt hat mot de rika som uppenbarligen pröjsar deras välfärd, för att inte tala om deras medelklassföräldrar som de hånade som "korkade svenssons". Dessutom har jag aldrig varit medlem i något parti Vad var det här för gåslevervänster egentligen som alla bodde på Södermalm och hade kläder för flera tusen som de sedan låtsades ha köpt på Uff eller Myrorna? Att göra ned välfärdsstaten lika dumdristigt som naiva nyliberaler föreföll mig obegripligt.

Jag fick naturligtvis lämna caféet och jag tror inte att någon lyssnade på mina argument. I Europa rasade inbördeskriget i det forna Jugoslavien och på Cuba hade den stora ekonomiska krisen börjat efter Sovjetunionens kollaps. Inget av nämnda länder kändes som ett alternativ till Sverige. Själv hade jag precis rest runt i Europa och Mellanöstern och hade många synpunkter på mitt eget land men samtidigt en färsk insikt om hur fantastiskt bra vi svenskar har det till skillnad för större delen av övriga världen. Åsikten är densamma även nu nästan femton år senare. Och att revolution skulle vara bättre än reform förstod jag redan som tioåring då jag gjorde kartor i havregrynsgröten och fantiserade om att få resa världen runt.

När jag arbetade på Gotland under några somrar fick jag höra både ett och annat då politikerna checkade in för politikerveckan i Almedalen. En partiledare var så korkad att hon inte klarade av att hantera en vanlig hotellnyckel representerar dock ett mer lantligt parti så att säga och ett parti var så fin i kanten de som inte ville ha demokrati då det en gång begav sig att de inte kunde bo på ett trestjärnigt hotell. En känd riksdagskvinna som varit i blåsväder för sina uttalanden och egna förfaranden inom kollektivtrafiken betalade sin räkning med riksdagskortet trots att hennes parti som gärna kramar träd och älskar linssoppa som förbokat sagt att så inte skulle ske. Jag var mycket nära att ringa pressen med tobleroneaffären i färskt minne.

Nåväl, när natten var ett faktum och hotellet var tyst och stilla slinter en riksdagsman in och ställer sig vid receptionsdisken och beklagar att han är lite rund under fötterna. Eftersom han är rikskänd och jag vet vilket parti han tillhör börjar vi att tala om politik. Han erkänner snabbt att han lite oroad iakttagit att många "akademikerungar utan arbetslivserfarenhet" gjort karriär i partiet. Jag lyssnar intresserat och tänker att här har vi åtminstone en från detta vi-kallar-oss-kommunister-när-det-passar-oss-partiet, som inte hycklar. Hoppet sätter han till invandrarna och spyr sedan lite galla över politikerveckan. Synnerligen trevligt skulle jag säga om detta samtal och minns att han fick mig att skratta både en och två gånger. Tyvärr har inte alla samma självdistans. Inte inom något parti, dock blev det extra uppenbart då mannen jag refererar till kan ses som utmanövrerad ur sitt parti sedan han startat en stor diskussion om nya vägval.

Vad vill jag då säga med mina minnen och dessa citat? Jo; syna hyckelvänstern i fogarna lika hårt som ulven i fårakläder och låt inte deras känsloargument få patent på medlidande och humanistisk kamp för en bättre värld. Vi måste alltid engagera oss för framtidens samhälle men genom slagord och tillgjord arbetarromantik kommer vi inte längre, vi går snarare bakåt. Dessa låtsas-arbetare som styr hyckel- och gåslevervänstern borde få ta en tur på industrigolven både här i Sverige och utomlands för att inse att de tillhör den globala adeln. Tillsammans med lite odrägliga östermalmsfigurer skulle de kanske öppna ögonen på varandra och förhoppningsvis bidra med något annat än prat då de återvänder.

Du är vad du gör inte vad du säger.

Av Per Hånell 23 apr 2006 10:56