Ett makabert fynd

Det är 1999, snart millenniumskifte, och man håller på att bygga ut en väg i småländska Södra Möre när man hittar ett människoskelett nergrävt i marken. Eller är det verkligen resterna efter en människa? Skelettet uppvisar en missbildning som den kliniska patologin måste ställa sig frågande inför; det verkar som om det suttit ett par änglavingar på skulderbladen.

Ungefär samtidigt, eller kort därefter, återförenas fyra kompisar. De är i trettioårsåldern och bär var och en på sitt eget bagage av erfarenheter och besvikelser. En gång i ungdomen hade de en klubb för ockulta intressen, nu lever de alla något avtrubbade och tillintetgjorda av vardagens allvar. En av dem är ensamstående pappa, en annan skriver på en akademisk avhandling som aldrig blir klar. Tillvaron närmar sig rutin, men precis som i skräckmästaren Stephen Kings Det rullas gårdagen upp när gänget sammanstrålar efter tio år. Minnen väcks till liv.

Nu är Henrik Kullanders andra roman inte någon skräckis, inte heller en deckare även om man som läsare högst perifert får följa polisutredningen kring det makabra fyndet. Någonting Odödligt koncentrerar sig på de sena tonårens eskapader och de mer eller mindre vemodiga uppbrott som väntar efter gymnasiet, inte minst i en landsortshåla där alla längtar bort. Den oundvikliga lunken, de krypande existentiella frågorna och en framme vid horisonten hotande medelålderskris känns väl igen av de flesta, men Kullander har haft modet att krydda, eller fördjupa, sin berättelse med det Oförklarliga, som här har både religiösa och mytiska undertoner.

Han växlar mellan nutid 1999 och uppbrottstid 1989 och när det visar sig att skelettet en gång i tiden materialiserats under ett slags svart sabbat och blivit en livs levande ängel av kött, blod och örnvingar ! tänker jag på Peter Høegs roman om apan som kan tala. Samma metod använder Kullander sig av; det realistiska tonfallet håller det övernaturliga i strama tyglar så att läsaren känner att det egentligen inte är något särskilt märkvärdigt med ett skelett som väcks till liv.

Tråkigt nog lyckas Kullander inte med sina personporträtt. Fredrik, Gabriel och de andra blir för endimensionella och ointressanta. Han lägger stor vikt vid miljö- och naturbeskrivningar och kör på med ett fint språk, men mot slutet hamnar han farligt nära klichéer. Tonårsrumlandet tröttar ut läsaren medan distansen mellan personerna och den något för skräddarsydda berättarformen tar luften ur spänningen.

Jämfört med debuten Elfenbenssvart 2002 – som var alldeles för pratig och fladdrig – är Någonting Odödligt ändå ett lyft. Kullander skriver smart och har häftiga idéer, men skulle kanske behöva släppa loss lite mer, bli sin egen istället för att leva upp till akademiskt ställda litterära kriterier.

Författare: Henrik Kullander
Titel: Någonting odödligt
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: 2005

Av Stefan Whilde 17 apr 2006 21:20