Kvinnosamhället - finns det? Del II

Del I avsåg att uppmärksamma särskilt den offentliga sektorn som varande en betydande kvinnlig maktdomän. Men det finns numera kvinnor på alla nivåer i vårt land! Är de generellt "utan makt", eller? Hur är det till att börja med i hemmet? Ett tidigare forskningsprojekt det lär finnas flera, detta redovisades i metro sades visa att: Nu minsann, nu hade ordagrant: "kvinnan tagit makten i hemmet"! Igen!? Den kvinnliga forskaren verkade mycket nöjd över resultatet, men det hade hon säkert varit även över motsatsen. Inom feminismen kan nämligen all politik, debatt eller forskning framställas som "positiv" på något sätt, även om den är "negativ"! Antingen, och oftast, framhåller feminister "den missgynnade kvinnan" som kräver medkänsla, lagändringar, kvotering osv. Eller så framhåller man "den minst lika duktiga kvinnan", vilken därför bör få ökad uppmärksamhet, löneökning, kvotering igen! o.s.v. Mannen får gärna vara med i resonemanget, åtminstone mellan raderna, fast bara som den fullt ut negativa motpolen förstås! Att förvänta sig något feministiskt "erkännande" över mannen, i alla fall utan någon baktanke, verkar lika orealistiskt som en feministisk kärleksdikt över honom! Eller har någon sett någon sådan?

Men stämmer nu denna forskning om hemmet med det ständiga kravet hos många politiker samt media, vilka tydligen numera skall bestämma hur vi skall organisera familjelivet!, att männen skall delta mer i hemarbetet? Män deltar sedan länge alltmer i hemarbetet med både barn och hushåll plus traditionella "manliga hemmaplikter", men resultatet skulle alltså ändå vara minskad manlig makt!? Är detta rättvist eller jämställt, mot papporna? Eller är det enögd "feministisk genusforskning", utan invändande kommentarer? Denna och liknande forsknings grundförutsättningar och resultat passar däremot väl in i diktatet och mönstret för nyspråk á la "1984". "Feminism jämställdhet en kvinnlig rättighet en manlig skyldighet." I sådana här sammanhang framförs därför inga som helst betänkligheter om kvinnlig övermakt, det kan skada saken. Och definitivt syns det ingenstans någonting om både nya och kvardröjande kvinnliga privilegier, ty därvid råder i landet fortfarande: Största möjliga hysch hysch!

I decennier har papporna attackerats för att inte ta ut fler föräldradagar och "inte ta sitt ansvar". Och decennier tog det innan en socialdemokratisk utredning slutligen kom fram till att det mest var mammorna som bromsade, och som ville ha dessa dagar för sig själva!!!

Det är alltså i huvudsak kvinnorna, eller rättare sagt hela feministgalleriet, som dominerar könsdebatten i media. Fastän de klagar på motsatsen förstås, genom att obekymrat blanda ihop debatt med nyheter, sport och en del annat i mediavärlden. Kvinnorna utgör idag säkert halva styrkan inom media och politik, och de flesta är tydligen? feminister av något slag. Men dessutom tycks deras manliga kolleger ofta vara feministiskt kontaminerade, inställsamma eller en samling otroligt flata medlöpare! Undfallenhet, fjäsk eller föråldrat gentlemannabeteende? Eller är det rentav vissa mäns könsfåfänga, som gör att de helhjärtat ställer sig bakom beteckningar som "patriarkat" och "kvinnoförtryckare"?

Manliga feministiska journalister har tveklöst ett särskilt ansvar för en helt igenom obefintlig diskussion om jämställdhet ur manlig synvinkel, samt för ett åt vanliga män påtvingat dåligt samvete! Och vem har sett en enda artikel eller minsta passus i pressen, där någon helt vanlig man fått uttala sig i dessa frågor? Nej, mäns åsikter om sig själva, feminismen eller kvinnan av idag har med få undantag i den svenska offentligheten varit: Tabu! Utom det vanliga fjäskandet! Intresserade män, fast kritiska eller tveksamma mot feminism, har därför reservationslöst varit utestängda från denna debatt! Detta faktum kan väl inte ha gynnat dialogen och förståelsen mellan könen? Dessutom är det ett ytterst allvarligt problem ur både demokrati-, yttrande- såväl som ur jämställdhetssynpunkt! Finns det ens någon seriös forskning som försökt ta upp sanningen om denna totalkantrade debatt?

Än värre är det med politikerna, som ändå har ordet närhelst de vill! Vem har hört någon politiker oavsett kön försvara eller åtminstone förklara mannen och hans konstruktiva motiv för sitt handlande under historien, även för kvinnans skull? Har någon hört eller sett någon ansvarsfull politisk motkommentar från någon manlig stats- eller jämställdhetsminister, som svar på feminismens nedvärdering av mannen som varande i huvudsak destruktiv? Eller är det så att vissa män i privilegierad ställning känner sig säkrare i sadeln som feministvänliga medlöpare, eller i den gamla gentlemannarollen? "Bortglömd" könsroll i debatten! Genom att först vara inställsam, "självkritisk" eller manligt stoisk blir det kanske sedan lättare att nedvärdera och sälja ut sina hädangångna fäder och mindre gynnade bröder som förtryckare? Inklusive då männen i tredje världen som oftast har nog med sin och familjens överlevnad.

Om man nu vill använda begrepp som "patriarkat", och "matriarkat", så kan man säkerligen hitta bådadera som könsrevir i samhället, och med delvis vattentäta skott emellan. Men att bara peka finger åt det ena och, i alla fall om det passar, låtsas som om det andra inte finns eller inte har någon makt, visar än en gång på feministdebattens ovilja mot HELA sanningen och mot NÅGON slags balans i debatten!
Det kan finnas goda skäl att fundera över följande: Finns det genom våra politiska partier en risk för ett nära framtida samhälle, där just kvinnorna på grund av sitt kön kan komma att besitta majoriteten av små och stora offentliga maktpositioner, enligt vissa kända feministers öppet framförda förhoppningar? Detta med stöd av ett antal "feministiska" män, vilka därigenom kan säkerställa sin makt och ekonomi som någon slags intellektuellt kastrerade "halv-alfahannar"? Och där resten av männen, och en hel del kvinnor, framlever sina liv i den traditionella markservicen? Ett samhälle där männen slutligen har befriats från delar av sin makt, vilken ju feminister av någon ytterst suspekt orsak anser att vanliga män av idag har allt för mycket av!

Var någonstans har vanliga män, 95 av manligheten, "för mycket makt"? Makt i hemmet, över fru och barn, vid separation eller vad? Över jobbet, politiken, mediadebatten eller vad? Över livslängd, hälsa, sexualitet eller vad? I skola och värnplikt? Som båda förstärker det faktum att männen numera halkar efter i utbildning på flera nivåer! Det är män i allmänhet, inte kvinnorna, som förlorar på en jämförelse med fåtalet mäktiga män, vilka en hel del kvinnor dras till! Eller när vanliga män sammanblandas med kriminella män, vilka också vissa kvinnor dras till, ett område där för övrigt inte mycket görs, liksom inte mot manlig utslagning! Sådana manliga problem verkar hos politikerna betraktas som "en naturlig del av ett manligt kretslopp". Hur är det egentligen med en hel del mäns motivation i Sverige idag? Skulle man i den politiska debatten kunna tänka sig ett uttalande som att "detta skulle gynna männen"? Antagligen en fullständig omöjlighet i svensk politik! Sådana uttalanden är öronmärkta enbart för den svenska kvinnan! Män, gubbar, pojkar skall som kön kritiseras, inte uppmuntras eller gynnas utanför vad som är politiskt korrektfeministiskt accepterat!
"Hjälp inte killarna på tjejernas bekostnad" lyder en kolumnistrubrik i AB mars -06.

Ett positivt och seriöst intresse för mannens dilemma saknas totalt i svensk debatt och politik av idag! Debattörer och politiker av båda könen vägrar inse, att man inte kan lösa kvinnors problem, vilket ju verkar vara det absolut viktigaste, utan att samtidigt lösa mäns problem!
Det fattas därför något väsentligt i det offentliga svenska samtalet. Den diskussion som var avsedd att handla om kön och relationerna mellan könen saknar fortfarande helt de premisser som borde ingå i vilken "jämställdhetsdebatt" som helst värd namnet. På vilken civiliserad planet som helst, där det bor intelligenta varelser av två kön! I en sådan debatt måste naturligtvis varje enskild fråga om kön eller genus, när den tas upp i press, radio, TV och i riksdagen eller i andra politiska sammanhang, varje sådan fråga i detta ämne måste självklart belysas, diskuteras och besvaras ur två aspekter: En kvinnlig och en manlig! Och inte som nu, ur blott en feministisk aspekt, med dess axiomatiska "kvinnoförtryck" svävande som en helig ande över alltsammans! Och sen ur ingen mer aspekt!
Sedan kan ju aningslösa förståsigpåare stå där och undra över "varför går det så långsamt med jämställdheten" eller över "bristande intresse" hos män i synnerhet och folk i allmänhet.

Därför: Skrota hela "jämställdhetsdebatten" som nu rullat på i 30 år! Den längsta debatten på den lägsta nivån, vilken nästan uteslutande tillhört klicken av könsegocentriska feminister med hjälp av deras uppenbart fega medlöpare i media och politik! Och där inträdesbiljetten för män varit: Fjäsk! Hur har vi stått ut kvinnor och män, med detta fuskverk?
Vi behöver en riktig debatt! Med båda könens deltagande. På båda könens villkor. För båda könens bästa!

Av Joakim Steneberg 31 mar 2006 13:34