Vissa tankar bärs fram av vinden

"Vissa åsikter får komma fram. Andra åsikter tystnas", skriver kd:s Göran Hägglund och Alf Svensson på DN Debatt 060319 och lyfter fram intoleransen bland dem som kräver att just deras åsikter ska vara normen för samhällsklimatet. Utpekade är naturligtvis de maktomedvetna socialdemokraterna och vänsterjournalisterna. Den ena för att de sållar bort kristdemokrater från samhällspositioner och den andra för att de förtrycker alternativa åsikter än vad de själva står för. Under det spjället står borgarna sedan 1990-talet och debatten känns ovanligt uttjatad och smått konspirerad. Reaktionerna förväntas skvalpa bort bland allt annat politiskt bråte som flöt upp på stranden just denna morgon.

Vad innebär det då egentligen att vissa åsikter tystas ner? Själv kan jag känna mig påverkad av ett visst tankeförbud när det gäller att analysera maktomedvetna politiker och journalister. Orden var tänkta att träffa under bröstkorgen, men istället hamnar de på frusen backe. Eller så spelar det ingen roll var orden träffar, det kan vara kul att skjuta vilt också. Jag spekulerar kring att en verklig åsikt har ett pris om det ska etablera sig som en samhällelig norm. Konsekvenserna bör i rimlighetens namn vara att det förändrar människors tänkande.

I utredningarnas lugna landskap får jag veta att var fjärde svensk anser att en jude aldrig ska bli statsminister i Sverige. Eller så ser jag Ams-chefen Bo Bylund Agenda 060319 försvara en kommande rapport om att arbetslösa ungdomar mår fruktansvärt illa på grund av sitt utanförskap till arbetsmarknaden. Bylund lägger också sten på bördan när han uppmanar systemvetare att omskola sig till lärare. I en annan rapport från Skolverket, som språkröret Jan Björklund fp, lyfter fram visar att "Sverige har mest skolk i hela världen. Vi toppar tabellerna över de länder som har mest problem med sen ankomst till lektionerna, vi har mest skadegörelse och vi har det grövsta språkbruket i våra klassrum". Det är fakta som vi förväntas ta på allvar.

En viktig massmedial och lättsam aktör i detta debattlandskap är Aftonbladet. Sedan Aftonbladet grundades 1830 har tidningen granskat makteliten, som suttit på nycklarna till många låsta som öppna dörrar i samhället. I mina ögon sett har Aftonbladet blivit en förlängd arm åt den socialdemokratiska regeringen och en sällskaplig propagandamaskin för deras opinionsarbete. Ändå måste detta övervägas mot det borgliga tidningslandskapet som fullkomligt genomsyrar Sverige. Så vad kd:s Göran Hägglund och Alf Svensson menar egentligen är att de inte har makten att vara normbildande. För helt klart så kommer de flesta åsikter och bilder i tryck eller på Internet i dagens mediala brus. Så bra är faktiskt Sverige trots socialdemokraternas maktinnehav.

Däremot finns det en tyst röst som inte särskilt ofta kommer fram i det massmediala rampljuset i dessa dagar - om vi bortser från Metros seriesida om Gud och den milda Carolafebern efter Melodifestivalen. I november 2005 så tog jag en promenad från Erstagatan på Södermalm uppemot Fåfängan, men ångrade mig eftersom vädret var dåligt. Istället valde jag en väg som ledde ner mot Hammarby Sjöstad. När jag passerar en gammal kontorsomgjord byggnad från 1850-talet med en stor inhängd trädgård såg jag plötsligt i en inre syn en mängd barn leka till vänster och till höger om byggnaden. De var klädda i typiska vackra vita kläder från 1800-talet, som markerade social tillhörighet i adelsklassen.

Den första kvinnan till vänster om byggnaden, som jag uppfattade som modern, gick för att möta barnen när de lekte. När den första kvinnans konturer bleknade riktade jag uppmärksamheten till den andra kvinnan till höger om byggnaden, som hela tiden befunnit sig i delaktig lek med barnen. Då förstod jag intuitivt en hel del saker. Kvinnorna hade en och samma man, även om barnen nödvändigtvis inte hade en och samma pappa. Att detta var social accepterat på 1800-talet under ett och samma tak var för mig just då något som skapade huvudbry, eftersom månggifte aldrig varit riksnorm inom vårt lands gränser.

Istället så drogs min uppmärksamhet till en stiligt mörkklädd man som satt på en trädgårdsstol under en parasoll. Hans uppmärksamhet drogs på bekostnad från den ena kvinnan till den andra. När jag blickade in i den här mannens inre såg jag en enorm mörk tomhet som jag med kunde identifiera mig med: Saknaden efter en god närvarande moder i en pojkes unga liv. Sitt inre mörka tomrum verkade han ha kanaliserat till en rastlös kreativitet som tog sig i uttryck i en mängd aktiviteter runt omkring honom.

Han visste på något sätt vad hans inre tomhet motsvarade utanför honom själv, och kunde därför balanserat tillfredsställa detta behov med blickar mot lekfulla barn och en god närvarande moder. Att han tog sin fadersroll på stort allvar utan större harmonistörande hycklerier eller bryderier i ett konservativt sammanhang tycker jag förtjänar beröm. Då även om hans samtid i mitten av 1800-talet var mycket bekymrade.

När han satt vid under parasollen funderade han över sina många företag och projekt. Han var måttligt road över framgångarna och såg det mer som en nödvändighet. När hans tankar slutligen kom till Aftonbladet så blev han glad och upprymd i sitt inre över dess spektakulära och framgångsrika historia. Han förstod att tidningen skulle överleva hans egen tid och att det var ett ovanligt framtidsprojekt. Det var här han började resonera kring Guds plats i tidningen. Han mötte nämligen Gud på ett personligt sätt som saknade liturgiska element. I sitt muntra resonemang kom han fram till slutsatsen att ’om Gud vill så kommer han själv hitta vägar att presentera sig’ i tidningen - såväl genom öppna som stängda tider. Så mycket tro hade denna man från 1800-talet, som Gud lät mig få skönja en tanke ifrån, som i likhet med mycket annat i dagens mediabrus, skvalpar bort i evighetens morgon.

PS. Den första kvinnan var Wilhelmina Fröding -1878 och den andra kvinnan var Wendela Hebbe 1808-1899, Sveriges första kvinnliga anställda journalist, samtidiga med mannen som satt under parasollet, vilket var Lars Johan Hierta 1801-72, Aftonbladets grundare 1830-51.

Av Peter Soilander 21 mar 2006 11:20