Rimfrost i livets ådror

Den kalla januaridagens himmel är isblå. Årets första trevande solstrålar bildar ett spektrum av prismor på den kritvita snön. Små snöflingor dalar sakta och lägger sig som tunnt pudersocker på marken. Grenarna i den stora busken vippar försiktigt fram och tillbaka när talgoxarna landar på dem.

Min säng står nära fönstret, här har jag nu legat sängbunden i snart ett år pga att en ung AT-läkare felbehandlade mig med intravenöst adrenalin vid vanliga allergiutslag och påfrestade mitt hjärta så att jag fick svåra bröstsmärtor som spränger ut i vänster arm, illamående, yrsel och andnöd. Det kändes som om någonting brast inuti i bröstet, hela rummet snurrade och en obeskrivlig smärta uppstod. Jag skrek åt AT-läkaren att avbryta behandlingen men hon vek sig dubbel av skratt och sade: "Du är en ung frisk kvinna, hade du varit gammal hade jag aldrig vågat." Jag försökte påtala att jag var konvalescent av lång tids sjukdom och handikapp men hon hade svårigheter med svenska språket varpå kommunikationen bröts. Jag hade så ont att jag med hjälp av en anhörig tvingades lämna sjukhuset i rullstol utan att någon tog notis om mitt fall och i utskrivningsjournalen står det att jag hade hög hjärtfrekvens och svår värk ut i vänster arm utan att åtgärd vidtogs.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har prickat AT-läkaren och skriver att felet är varken ringa eller ursäktligt. Adrenalin intravenöst ska endast sättas in vid chocktillstånd och de betonar att så var ej fallet. Trots det vågar inte läkarna ta ställning och gå emot sina kollegor.

Jag längtar efter att få ta en promenad men segnar ner så fort jag kommer ut i den kalla luften. Jag ligger där hjälplös på marken och kippar efter luft men ingen luft kommer till min undsättning. Jag hör röster långt borta , någon ringer efter ambulans. Jag ser bilden av den vackra vintervyn sakta försvinna för mina ögon. Det blir svart, svart som i graven. Så skymtas avlägset ett gult ljus av landstingets bil som sakta glider fram. Det har gått 45 minuter och kölden har trängt in i märg och ben. På sjukhuset tas jag inte på allvar som ung kvinna utan bemöts som ett hysteriskt fruntimmer trots att fel visar på EKG och att syreupptaget är kraftigt nedsatt. Överläkaren slår sig avslappnat ner i den fåtölj som finns placerad längst ner i hörnet i den kala sjuksalen och förkunnar: "det viktigaste för oss är att få bort den här erinran, sen är det bra för oss." Hans självsäkra ord studsar mellan väggarna och lämnar efter sig ett eko som ringer som gälla klockor i mina öron.

Prestigen griper sig tag med sina vassa klor genomborrande, genomträngande, vägrar den att släppa greppet likt en rovfågel på jakt, fångar sitt byte, leker med det, låter det inte komma undan.

Så blir jag då utskriven med en vilopuls på 170 slag i minuten, ett provsvar på ett långtids-EKG som påvisar rytmrubbningar och ett järnspett djupt penetrerat i bröstet "Glöm oss, åk hem och börja lev ett normalt liv", säger sköterskan.

Ett normalt liv att glida omkring på hal is, att aldrig få fäste. Att som ung, ensamstående whiplash- skadad kvinna med sjukpension och utan arbete halka omkring i periferin. Nollexistens. Kristalliserat vatten är kallt, går inte att leva ett normalt liv när man sitter fastfrusen. Timmarna går, blir till dagar, månader, år. Ingen kommer och räddar mig. Köldskador, förfryser långsamt i min ensamhet. Ingen ser, ingen hör.

Jag ser en fågel flyga iväg över den glasklara himlen. Den svävar så lätt. Jag skulle vilja vara lika fri som fågeln att få luft under mina vingar och kunna flyga vart jag ville, istället som för nu fängslad i mitt hem i min säng och endast med personliga assistenters hjälp kunna kissa på bäcken.

Utanför fönstret går livet sin gilla gång utan mig. Några barn skrattar och åker pulka i en bekymmerslös tillvaro men jag som är instängd mellan fyra väggar känner mig ljusår från samhällets trygga famn. Den fruktansvärda bröstsmärtan gör sig påmind och min personliga assistent får hämta smärtstillande. Bröstkorgen häver sig tungt och häftigt upp och ner. Likt en korsett som snörts för hårt får jag inte andan till mig. Det bränner i bröstet, en eld som långsamt tär mig inifrån. Jag har sett årstiderna svepa förbi en efter en utanför mitt fönster. Våren så skir med sin späda grönska. Sommaren så het i sin fulla blom. Hösten så sval som en vindpust fäller den de sista löven mot marken. Förra vintern studerade jag spanska på distans nu är jag ett hjälplöst och orkeslöst kolli, bortglömd av omvärlden.

Blå timmen infinner sig, skymningen sänker sig över landskapet likt spindelväv. Ofrivilligt sömnlös betraktar jag den stjärnbeströdda himmelskupan. Slumrar till av utmattning för att några timmar senare vakna av att någon lägger en snara kring min hals och stryper åt men det är de fasansfulla andningsbesvären som pockar på uppmärksamhet. En ny dag gryr fjättrad vid vanmaktens tunga boja och en ojämn kamp som fortsätter sin vandring utan tillsynes något slut.

Av Linda Garbén 21 mar 2006 20:32