Sverige var inte så Hitlervänligt

Det finns i dag en indignationsjournalistisk trend där allt som tyder på att Sverige var tyskvänligt under det andra världskriget lyfts fram för allmän beskådan i media, medan det som tyder på en mer proallierad inställning inte anses vara av samma intresse. Åtskilliga är de som hakat på denna trend. Bosse Schön och Maria-Pia Boëthius, för att nämna några. Där Schön lyfter fram de svenskar som tjänstgjorde i Waffen-SS förfasar sig Boëthius över de svenska medierna och järnmalmstransporterna, båda med maximalt medieutrymme. Lars Gyllenhaals konstaterande att de svenska frivilliga i allierad tjänst var fler än antalet i tysk tjänst och Kent Zetterbergs undersökningar av de svensk-tyska förhandlingarna går emot en entydig bild av Sverige som tyskvänligt och anses inte vara av lika stort intresse.

Som en del av denna trend kan man även se den "anka" som cirkulerade i svensk media under hösten 2005 om Hitlers Karl XII-statyett. Det hela hade inletts av Ernst Brunner den 29/9 och nådde sin kulmen exakt två månader senare i programmet Debatt. Programledaren Lennart Persson frågade då professor Dick Harrison varför den svenske arméchefen gav Hitler denna statyett på 50-årsdagen. Uppgiften hade under mellanperioden cirkulerat i media utan invändningar utom från Bengt Nilsson, Peter From och mig själv på webbtidningen KarlXII.se och dementerades en tid därefter i Debatt.

Vad hade då Harrison att säga om orsaken till gåvan? "Därför att Karl XII är en av de här stora fälttågsgiganterna som vi svenskar älskar att exportera till utlandet och som utlandet villigt har tagit till sig, redan på 1700-talet...Hitler var en i raden...". Nu var ju statyetten inte en gåva från den svenske arméchefen Per Sylvan utan från de tyskvänliga föreningarna Samfundet Manhem och Svensk-Tyska föreningen. Diskussionen fick därför något av löjets skimmer över sig. Men frågan varför just denna statyett presenterades för Führern är intressant och förtjänar att utvecklas.

För att besvara den är det enligt min mening att göra det för enkelt för sig att betrakta Karl XII som en i raden av fältherrar som vi svenskar är förtjusta i att exportera och utlandet villigt tar till sig. Detta är att bortse från den laddning Karl XII rent generellt har som en antirysk symbol, och det särskilt i Tredje riket. Under Weimarrepublikens dagar i Tyskland var filmen Fridericus Rex om Fredrik den Store populär, vilket kan förklaras av att man brottades med problematiken kring den egna nationella identiteten. Men det visade sig vara omöjligt att från Sverige exportera filmen Karl XII till Tyskland. Utrikespolitiken var då snarast ryskvänlig och Karl XII sågs inte som sammanbunden med den egna nationens öde.

Under 1930-talet kan man sedan skönja ett större intresse för Karl XII då boken Karl XII von Schweden av Otto Haintz gavs ut i en första del år 1936 följd två år senare av boken Prinz Maximilian Emanuel von Württemberg. Ein tapfer Dragoneroberst in Karl XII. Armee av M. Schürer von Waldheim. Vad som hade hänt under mellanperioden var förstås det nazistiska maktövertagandet. Hitler hade redan i Mein Kampf gett uttryck för en strävan efter "lebensraum" i öster. För Haintz och Schürer von Waldheim var Karl XII:s kamp mot Ryssland ett germanskt ödesdrama och de såg den i ett rasteoretiskt sammanhang som en kamp mellan Europa och Asien.

Det tredje rikets expansionistiska strävan österut hade under år 1938 och i början av 1939 tagit sig uttryck i anslutningen av Österrike och invasionen av Tjeckoslovakien. Meningarna gick isär om huruvida de tyska planerna gick ut på att gå in i Polen. Detta var situationen i april 1939 när Hitler på sin 50-årsdag uppvaktades av de svenska tyskvänliga föreningarna. Hade dessa velat betona banden mellan Sverige och Tyskland vore en statyett av Gustaf II Adolf lämplig som present. Nu valde man i stället att avbilda Karl XII, vilken särskilt med tanke på den hotfulla situationen var en symbol för expansion österut och mot Ryssland.

Det är viktigt att ha klart för sig att det var just dessa tyskvänliga föreningar som låg bakom gåvan, vilken åtföljdes av ett brev där Hitler hyllas som Europas räddare och bärare av samma anda som Karl XII, för att förstå Sveriges hållning under dessa för Europas framtid så viktiga dagar, om än inte lika tillfredsställande ur ett indignationsjournalistiskt perspektiv.


Källor

Aronsson, Torbjörn 2006. Karl XII som antirysk symbol i det tredje riket. Publicerad på: www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID163, och däri anförda källor och litteratur.

Av Torbjörn Aronsson 07 mar 2006 11:00