Modern fruktan

Innan jag tog studieuppehåll satt jag ofta på Götgatans Wayne’s och pluggade till en megakopp kaffe och en kalkonbagel. Ibland snackade jag med en och annan stammis.

"Rädsla", svarade en av mina waynesbekanta tvärsnabbt en eftermiddag som orsaken till varför människor beter sig illa ibland. "Eller ännu värre, vissa avstår till och med från handling för att slippa risken för avslag". "Rädsla…", mumlade jag och smakade på ordet. "Vad är vi mer rädda för?", undrade jag förbluffat. "För oss själva, för att göra bort oss, för att inte duga till, för varandra. Vi människor fasar för allt", menade han vidare vist och sörplade latte.

Med tanke på att jag då var antitesen till begreppet rädsla förstod jag inte. Vad finns det att vara ängslig för?, minns jag att jag tänkte. Just do it - liksom! Vad det än må vara. Att låta skräcken segra är att vägra sig själv ett värdigt liv. Länge hasplade jag ur mig "Våga för att vinna!" varje gång en kompis skulle iväg och utlandsjobba, bjuda ut en flört eller söka ett prestigefyllt arbete.

Jag gör det fortfarande, men något har hänt. Jag är inte lika våghalsig som i mina tonår, eller under de där tiderna på Wayne’s. Vissa påstår att man blir mer säker på sig själv ju äldre man blir. Andra menar att fegheten kommer krypandes när man får egna barn. Jag har inga bebisar. Jag åker iväg till terrordrabbade länder. Jag gör _ständigt_ bort mig. Säger fel saker på fel tillfälle, håller katastrofala tal och tycker att jag sjunger universalbäst - när jag är full. Men något har hänt, för jag vågar inte lika mycket längre.

Varför har jag på senare tid blivit übermedveten om mig själv? Och varför misstänker jag alla andra för illdåd? Skräcken håller fast mig i sitt benhårda sköte, ger mig frossa, menar att faror lurar bakom varje hörn och i varje pissluktande gång. Medierna manar mig att vara försiktig om nätterna, att inte gå hem till främmande män, man visar bilder på vrålande araber i ren förtvivlan och demonstrerande irakiska ungdomar som slås halvt ihjäl av brittisk militär.

När jag en eftermiddag sätter mig på en restaurang på Kungsholmen med tre marockanska män som skämtar högt och snackar sitt modersmål sneglar de svenska paren och familjerna oroligt åt vårt håll. Två av dessa män har med sig stora svarta väskor. Mina vänner märker inte den totala fruktan i de andra gästernas ögon, men jag ser.

Jag ser tanter som snabbt korsar gatan när mina marockanska kollegor kommer emot dem, jag hör icke-muslimska ungdomar som varnar för "tokiga araber, de har sin speciella kultur, det bara _ är _ så", jag har vänner som inte flyger för att de är rädda för att förolyckas, jag vet tjejer som inte några som helst omständigheter skulle våga bjuda ut någon de är intresserade av, jag vet också studiekamrater som hellre sjukskriver sig och filar på extrauppgifter än att stå inför en grupp på tio personer och hålla föredrag och jag kan fortsätta hur länge som helst.

I Storbritannien har man precis startat ett projekt där _alla_ bilar registreras av polisen i brottsbekämpande syfte och i Sverige vill man börja bugga tidningsredaktioner för samma ändamål. Våra föräldrar och farföräldrar kämpade, och i vissa fall fortfarande kämpar, för det fria ordet och den lilla människans rätt att leva utan Storebrors vakande ögon, men det är dags att spola ner sömnpillret och vakna upp!

Rädslan finns överallt - i universitetsaulan, ute på gatorna, i hemmet - men mest av allt i vårt medvetande. Frågan är vem som tjänar på det.

Av Sofia Hadjipetri 15 feb 2006 10:42