Skandalen som befäste svenskheten

Konsten är yttrandefrihetens sista utpost. Den ska kränga och väsnas, förföra och förskräcka, upplösa moraltanternas kaffeglåmiga styrelsemöten och omkullvälta manchestergubbarnas rödvinsfläckiga pulpeter. Jag menar att konst i all form lever sitt eget liv inom sina egna ramar, bild och text måste få skildra det ekivoka, förbjudna, olagliga och förkastliga. Var kan man på allvar utmana den generella etiken om inte i konstens värld?

Jag läste kulturredaktör Robert Dahlströms krönika ”Ett minnesmärke över en givande skandal” i Ystad Allehanda den 21/1. I texten tog Dahlström upp Sune Rudnerts utställning Drömda rum på Tomelilla Konsthall 2002 och hur kultursekreterare Marie Johansson ställde till rabalder genom att beskylla Rudnerts målningar för pedofila. Johanssons kritik var imbecill, vilket jag återkommer till, men hon gjorde en kulturgärning när hon skickade ut sina stormtrupper i riktning mot surrealisten och naturlyrikern Rudnert. Hon skapade debatt.

Nyligen släpptes Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten, en berättelse om myten Valerie Solanas. I den romantiserar Stridsberg en nerknarkad, psykopatisk hora med tragisk faderslängtan. Solanas var ett vilset barn i vuxenkropp. Hon försökte skjuta ihjäl Andy Warhol bara för att han inte gillade hennes manus. Stridsbergs bok togs emot med jubelkör, kritikerkåren stämde in i unison beundran. Jag har inga direkta invändningar mot detta och är själv ganska fascinerad av Solanas, men när en äldre man och meriterad konstnär målar nakna flickor får etablissemanget magkatarr och skriker pedofili!

Vad är då skillnaden mellan Stridsbergs ord och Rudnerts bilder? Ingen, bortsett från att Stridsberg är en ung och käck kvinna med en politiskt korrekt karta i bakfickan medan Rudnert mest får ses som en utgången man. Rudnert är dock ingen pedofil och Stridsberg har säkert inte för avsikt att idealisera en tungt kriminell virrpanna, men deras konst berör och så ska konst vara när den är som bäst. Det ska storma, vi behöver oväder för vi lever i en futtig tid märkt av gamla årgångars kristna puritanism.

Konst eller porr? frågar sig Dahlström i sin krönika och kritiserar något Rudnert för att sakna motiv eller i varje fall för att vara otydlig med tanken bakom motiven. Är det porr att måla av nakna flickkroppar? Är det konst att skriva roman om en prostituerad narkoman som nu Sara Stridsberg gjort? Själv tror jag att Rudnert söker det oskuldsfulla i de målningar som var aktuella i Tomelilla. Stridsberg berättar om skuld och martyrskap. Båda fångar livet så som vi människor känner det.

Kulturmaffian lovsjunger Stridsberg medan kultursekreterare Johansson skäller Rudnert för att vara en sjuk snuskgubbe. Johansson borde verkligen tänka sig för två gånger innan hon kränker andra med sin höga och korrekta moral. Men har hon fel? Det är en smakfråga. Har maffian rätt när den ensidigt välkomnar Stridsbergs rotande i den smått uttjatade rännstenen? Smakfråga. De gustibus non est disputandum, som de i latin bevandrade själarna torde uttrycka saken. Betänk ändå detta: Om konsten vore lika slumrande och maskinell som ett socialdemokratiskt valmanifest, hur nära skulle vi i Sverige då inte vara George Orwells mardrömssamhälle?

Konsten är människans sista chans att vara fri och laglös. Det andrummet behöver hon i en allt mer avtrubbad verklighet.

Av Stefan Whilde 11 feb 2006 13:04