Sötpotatis och källvatten i Söderhavet

Huvudstaden, Honiara, som har endast ca 3 000 invånare är en av världens minsta huvudstäder. Englands drottning, Elisabeth, är statsöverhuvud och engelska är andra språket efter pidgin.

Det här var nog den enda organiserade resan som ordnades till denna vänliga ö. Det var inte mer än 80 år sedan som huvudjakt och kannibalism hörde till vardagen på ön.

Det är dag 10-12. Vår grupp bestående av tio deltagare vandrar i den kuperade terrängen uppe i bergen till Kwaiofolkets Kastom Villages. Kwaio kallas lokalbefolkningen som är bosatta på denna ö, den näst största på Salomonöarna. Jag bär själv min stora, tunga ryggsäck. De som inte orkar får bärhjälp från hjälpsamma bärare - infödingar, som mot en mindre kostnad gärna står till tjänst med detta. De är vana vid att gå barfota på de här smala stigarna uppe i bergen. Jag har nya gympadojor från Stadium. Det finns inga bilar eller bilvägar, inte ens hästar eller åsnor. När Kwaio bygger sina enkla hus, är det ofta kvinnorna som får bära byggnadsmaterialet på sina ryggar.

Vi befinner oss alltså på ön Malaita, dit den kristna missionen ännu inte har nått, utan här lever folk som de alltid har levt, med sina egna traditioner och sina förfäder närvarande i vardagens alla bestyr. Det finns somliga byar dit man inte är välkommen om man inte är naken. Om man försöker att närma sig en sådan by med kläderna på, så blir man bortkörd. Snacka om att ta seden dit man kommer!

Simkunnighet är ett krav för deltagarna på resan. Det finns nämligen inga flytvästar när man färdas i mindre båt i tre timmar som vi gjorde för att komma till en annan ö för att leva ett riktigt Söderhavsliv. Barnen här lär sig simma väldigt tidigt, det är verkligen äkta baby-simning. Inte undra på det. Vattnet omger oss överallt och det är kristallklart och mycket, mycket varmt både i vattnet och i luften. Tropisk hetta.

En pojke får vanligtvis sin allra första kanot vid fyra-års ålder. Inte konstigt att folket här blir mästare på att paddla de jättesmala kanoterna, gröpta ur trädstammar.

"Pay compensation" är ett mycket vanligt uttryck som används dagligen och så fort någon begår något misstag eller gör något fel. Till exempel: En man som råkar simma under en kvinnas kanot! Eller att en man råkar gå under en kvinnas klädstreck. De får betala ersättning, "pay compensation".

Maten på ön kan bestå av taro, sötpotatis och lök. Inget annat. Tarobladen är så stora att de kan med fördel användas som paraplyer. Tarobladen används ofta för just detta ändamål, det regnar nämligen väldigt ofta och mycket och stigarna blir också vädligt hala då. En kul grej är att det går också utmärkt att skriva på baksidan av tarobladen.

Vid en minnesvärd måltid hos Kwaio som jag kommer ihåg bestod maten endast av sötpotatis och källvatten. Potatisen stoppades inuti färska bamburör och lagades över öppen eld. Vattnet hämtades från källor uppe i bergen. Det var det enda vattnet som vi kunde dricka utan att bli sjuka av det och utan att det hade kokats först! Var och en fick ett alldeles eget bamburör, så hygieniskt och praktiskt. Detta var livets vatten. Som det godaste vinet. Jag som älskar källvatten var överlycklig över att få dricka detta goda vatten. Potatisen ska vi inte tala om. Så enkel tillagning. Det fanns inga bord eller stolar att sitta på. Vi satt direkt på marken. Inga bestick behövdes. Vi åt med våra, rentvättade fingrar. Det blev inte sämre av det faktum att det var den godaste måltiden jag ätit på mycket, mycket länge!

Efter måltiden var det bara att slänga iväg sina tomma bamburör i naturen. Utan att bidra till något växande sopberg. Moder jord skulle ta hand om vårt "porslin", var så säker på det.

Av Anita Saxton 05 feb 2006 22:38