Har vi råd att bli pensionärer?

Det där med min pensionering är inget jag hittills funderat över. Den tiden har alltid känts avlägsen och det gör den fortfarande. På sistone har jag dock börjat känna ett visst obehag inför den perioden i mitt liv även om det är knappt 20 år kvar.

Det började med reklam från min bank i vilken de underströk vikten av att jag började spara till min pension, för som bäst skulle jag få ut 55 av min lön när jag pensionerats. Den 17 januari läste jag en debattartikel om framtidens fattigpensionärer i DN. Artikeln fick nästan håret att resa sig på mitt huvud. Där stod att en sjuksköterska som pensioneras vid 65 års ålder får ut 46 av slutlönen före skatt och då talade man om den sammanlagda pensionen. Vill han eller hon få en pension motsvarande 80 av slutlönen måste ett månadssparande på drygt 4 500 kronor till.

Vem har råd att lägga undan så mycket per månad? Inte jag och sannolikt väldigt många med mig. Ändå tycker jag mig ha hyfsat betalt. Varför gifte jag mig aldrig? Med två inkomster borde läget kunna förbättras för bägge två. Nåja, jag har ju levt ganska sparsamt. Därför har jag nyss kunnat förverkliga en dröm. Jag köpte mig ett fritidshus. Det är jag glad för och jag längtar dit gör jag för det mesta. Nu undrar jag ibland om det var smart gjort. Borde jag istället ha satsat sparpengarna på min framtida pension?

Jag är i varje fall inte ensam om att slarva med att tänka på framtiden. I somras klagades det på att unga människor inte heller sparade till sin framtida pensionering - de har ju så att säga tid på sig att fixa en bättre situation på äldre dagar. Drar en tung suck och börjar fundera på om det inte är dags att för fridsamma personer som undertecknad att fundera på om en stillsam revolution inte vore rätt sak att göra.

Jag har många fina yngre, kollegor. De lever livet några år, precis som generationerna före dem gjort även om var generation gjort det på sitt vis. Det tycker jag de har sin fulla rätt att göra, även om man som äldre inser att det aldrig är fel att lägga undan en och annan krona. Efter några år brukar de flesta överge utelivet för en lite lugnare tillvaro. Då böjar de visserligen spara, men då till en bostad eller har ett annat bestämt mål med sparandet.

Efter ytterligare ett par år brukar det komma ett barn och därmed brukar överskott på pengar vara ett minne blott. De flesta brukar se till att barnet får minst ett yngre syskon och då, om inte förr, brukar en större bostad bli ett måste. Nu är det definitivt ingen som undrar vart pengarna tar vägen. De läggs på familjen. Det som kan avvaras brukar de flesta spara till familjens semester.

Först den dag barnen är självförsörjande kan föräldrarna börja tänka på att lägga undan pengar och det är förmodligen därför som pensionssparande i större utsträckning är ovanligt bland dem i tjugoårsåldern. Är man i den åldern är dessutom tiden som pensionär mycket avlägsen och knappast något man tänker på eller bekymrar sig för, vilket jag tycker är högst naturligt.

Det gamla systemet med folkpension och ATP hade kanske spelat ut sin roll, men jag tror också att det nuvarande pensionssystemet måste utvecklas och förändras till något som ger folk med vanliga inkomster möjlighet till en pension som går att leva av utan att behöva spara månadsbelopp som få kan avvara. Prioriteringarna och möjligheterna att spara skiftar under livets olika faser.

Dagens unga måste få leva livet ett tag och skaffa den familj de önskar sig utan att behöva pryda sovrumsväggen med tänkvärda meningar som "Tänk på din pension och på inte din passion" i självlysande skrift som syns i sängkammarmörkret. Dessutom känns det lite som om uppmaningarna till sparande går emot annat, som till exempel att högre studier blir mer och mer en nödvändighet i framtidens krympande värld. Förhoppningsvis får de välbetalda jobb med tiden, men kommer längre studietid med tillhörande skrala inkomster att inverka menligt på deras pensioner?

Man vet heller inte hur länge man lever. Satsar man stenhårt på att ha en hyfsad tillvaro som pensionär och sparar så mycket man kan, kanske man ändå trillar av pinn före dagen P eller efter bara ett par år. Även om mycket säkert kunnat undvaras utan att det gjort något, har man ändå nekat sig en del, eller åtminstone skjutit det på framtiden och så visade det sig att den återstående tiden var kort.

Av Staffan Huss 31 jan 2006 20:37