Ett sorts liv i snabbspolning

Jag föddes med störtkrukan på för jag var menad att leva i ett jävla tempo. Ja, det var barnmorskan som skräckslaget stod i andra änden av rummet med hjälm i händerna som jag skulle landa i när jag blev utskjuten, det sa doktorn och doktorns ord är lag.

Med en rivstart där folk stod på rad och sjöng Marseljäsen så att det ekade mellan väggarna, det måste varit så, varför skulle jag annars ha lärt mig franska? Hela sjukhuset proppfullt med "allons enfants de la patrie..." i en volym som om det var sovjetiska armén som fått spader och börjat nynna på fel låt.

Med det i bakhuvudet och en påse bilar i munnen, vevade jag på min ukulele när jag var tre år och sjöng "Born in the USA", hjältarnas hjälte var för mig utgjuten. Och det var inte för inte som man fötts in i en stad som är full av losers och man kunde inte annat göra än att dra därifrån och motta segerpokalen när man korsar mållinjen fyra ljusår före de som släpar oerhört tunga fördomar i bagaget.

Jag blev till slut tonåring för jag hade turen att födas i ett västerland där levnadsstandarden är hög och livslängden överdriven, åtminstone med tanke på hur lite som levs i dessa länder. Ja, tonåren gick långsamt och jag tror inte att något hände, jag var i en bubbla som jag tyckte om och när jag klev ur den som 19-åring insåg jag att jag fortfarande var tio år och inte konstigt att brudarna undvek mig. Jag satt istället och löjlade mig med ord om ängar och barfota fötter, när jag tänker på det kan jag inte försvara mig själv, släng den jäveln ner i en brunn!

Jag kommer ihåg att jag och en vän, dåtidens dödspolare,
cyklade runt i hemstaden och vi sa att vi inte skulle
dricka alkohol, för man får inga brudar ändå på det sättet,
man ska visa att man är ball ändå. Vi svor på detta och nästa helg drog min polare på party, söp sig full och fick två hångel.

Jag såg nyktert på det hela och kallade det tur, men jag var svart i ögonen, inte av sveket, men av avundsjukan. Dessutom var jag kär, trodde jag, i hon den kristna med det svartaste håret jag sett. Ja, jag drog i alla fall iväg, haha, trodde att livet var över bara för att den kristna skönheten inte ville se åt mitt håll. Dum som man var ringde man tillochmed från Frankrike till henne på hennes
födelsedag och jag vete fan vad jag trodde..hon älskar
mig säääkert nu iallafall. Fan, i Frankrike, som tur var,
mötte jag människor som kunde blanda rödvin och cola och till slut glömde jag den där stjärten och de där brösten
som jag hade suktat efter sista året på gymnasiet, trodde att jag var kär, mer än nån annan, men jag var inget annat än kåt.

Upptäckte att i rödvinet flyter oändlgt många vackra sagor och alla fördelar med livet sköljs ned i munnen tillsammans med alkohlen. Plötsligt såg jag världen igen, den var vacker, men inte med barfota fötter och sommarängar eller ens kristna flickor, nej, men trottoarer fulla av skrattande uteliggare, glassplitter som skimrar i gatljuset, nätter som aldrig tar slut och om de gör det, så mynnar de ut i roséfärgade soluppgångar, jag behövde inga flickors händer att dra i, det var bara pennor och papper som jag verkligen längtade efter. Och jag var så fint
skapad att jag slapp bakfyllorna, när de andra låg hemma och ojade sig dagen efter, for jag upp och jag ville ha mer,
jag ville ha hundra barer varje kväll, tusen öl att sänka och en natt som aldrig tog slut. Jag ville ha danssteg på varenda kvadratcentimeter av dansgolvet, jag ville ha sång i alla öron och på gatorna skulle alla vingla och skrika på varandra som vänner som aldrig setts förr. Jag ville svettas!!

Jag vandrade alltid hem med havet på min vänstra sida under den tiden och jag visste inte mycket då, men jag kunde lyssna och efter ett tag kunde jag förstå och jag såg hopplösheten i mitt gamla liv, livet där man alltid gick och längtade, man hoppades på att saker skulle hända, omöjliga önskningar om att den och den skulle komma upp till mig och sen skulle livet vara fixat. Helvete, vad jag kunde kalla mig idiot, havet sade åt mig att sluta längta och hoppas, har man börjat hoppas kan man bara bli besviken. Sluta hoppas och ta saker i dina egna händer, fan, vänta på brudar har aldrig betalat sig, de är för dumma för att inse ändå och Tiden, den kära Tiden, stannar ALDRIG, livet går ifrån dig till slut och jag valde att haka på. Nu var det dags att dra på störtkrukan och köra, men livet är faktiskt för långsamt insåg jag sedan, när jag väl ställt in mig på en viss fart, jag körde om, men man
kan ju faktiskt inte köra om sitt liv, försvinna ur det, nej, jag fick vackert bromsa, som om jag låg efter nån jävla poliseskort och bäst att passa sig.

Jag tänkte att jag skulle göra mig fri från de dumma
tankarna om att bara gå och längta efter det omöjliga, jag visste väl att jag behövde lite karaktär och med rödvin kan den uppnås. Jag kom hem och drack mig full fullare fullast varje helg, förbannat lyckat, jag fick knappt ens ett hångel, jag borde ju ha förstått att brudar inte vill ha rödvin på sig, så jävla svårt att få bort. ”Jaha, men ert förbannade läppstift måste vi stå ut med”...”ja en”...”håll käften!” och jag styrde stegen dit de alltid hört hemma, där de alltid känner sig hemma, där de bor, på dansgolven.

Jag hamnade till slut på ett dansgolv vid universitetet, det var ett jävligt bra dansgolv, så jag flyttade dit till slut. Ja, jag dansade iväg mina kvällar, glömde det som polarna sa var viktigast av allt, att knulla. Jag hade inte suget, jag var inte intresserad av en enda kropp på golvet här runt omkring mig, antingen var de för feta, eller för
smala, de hade fel skor, fel frisyr, fel drink, fel blick, fel haka, fel tänder, fel dans, fel låt, fel timing, fel favoritfärg, fel musiksmak ja, inte en jävel hade rätt musiksmak, fel skosnören, fel fräknar, fel plats, fel tanke, och en dag kom HON.

Jag hade såklart inte ens hunnit få i mig rätt antal biror, stod overkligt nykter och ensam i mängden och jag fick en hand på armen som drog i mig, jag svängde runt och hon sade utan ord att jag kan inte göra annat än älska henne, för inte hade jag sett såna ögon förr.

Nä, inte hade jag det, och jag snackade nervöst inte med
nåt större intellekt och hon såg på mina skor som jag köpte den där tiden i France, åh, hon lade märke til saker och fan, detta var nåt nytt, jag älskar nåt nytt, speciellt eftersom allt gammalt är så utråkande.

Hon tajmade sina steg absolut rätt och vi möttes precis i den enda sekunden som vi kunde ha mötts. Ja, det höll på att bli nåt och jag höll på att bli en av de som håller händer och löjlar sig, men till slut kom sanningen nedstigande på jorden i form av en ärlighet från hennes sida och det snackades om en pojkvän till henne, som hon kände sig tvungen att flytta ihop med och jag blev så klart galen och gick runt och lipade om nätterna, som om jag var nån sorts poet redan då, tagit på mig martyrrollen för att föda fram lite ord, men nej, inte redan då, jag var
fortfarande en oskyldig jävel som precis börjat inse
skönheten med regniga nätter och tro mig när jag påstår att jag blev mycket bättre på det när jag fick alla dessa tårar över mina kinder, bara för att hon inte svarade i telefon.

Haha, jag som själv brukade låta alla signaler ringa ut i
tomheten gick nu tillsammans med stjärnorna och tyckte jääävligt synd om ingen annan än mig själv.

Åååhhh, vad vet ni om smärta som aldrig älskat, jag trodde väl att jag var nån sorts Goethe i uppgraderad ännu jävligare format, tilltrasslad och sönderbombad värre än nån annan.

Yeah, sure...

Så jag tog tillflykt i oändliga mängder öl och frossade i
ord, jag skrev och skrev trots att jag visste att allt
var skit, men världen var ju gjord av skit och allt skulle också återgå till skit, jag bara spädde på.

Fan, jag hittade också en vän till slut, en med ord som inte stank, de var underbara ord och vi började supa ihop, för som ni vet, annars kan man ju inte bli vänner, ja, vi delade passionen för dansen och han hade ett härligt begär efter hud, och drog hem med en ny hästsvans varje gång, jag var fortfarande inte redo för nåt sånt, för det var ju så förbannat synd om mig, där jag alltid gick hem med gråmolnens blytunga täcke över mina axlar och jag kikade alltid in i hennes, ja DERAS, lägenhet på hemvägen och det tröstade lite, för jag såg dem aldrig knulla sig lyckliga mot fönsterbrädet.

Av Tobias Fasth 31 jan 2006 20:33