Vilse i Provence

Vi tog bilen från Château Désclans där jubilaren skulle hålla hov. For mot Draguinan. Gick på marknaden. Försökte med engelska. Det sket sig. Försökte med kroppsspråk. Samma visa där. Svågern funderade, han tyckte vi skulle bääääa oss fram till köttet vi ämnade köpa.
"Bonjour", sade vi till slaktaren.
"Bonjour", sade slaktaren.
Bääääandet föll i god jord. Fem minuter senare lämnade vi köttstyckaren med tre påsar lammkotletter. Vi slog oss ned på ett café. Beställde in varsin cappucino. Inget annat. In kom två stadiga calvados. Sånt händer. Men det skulle bli värre. Jodå. Vi strosade muntert över torget då vi stötte ihop med en solbränd svensk i 70-årsåldern. Mannen var klädd i linnekostym och hatt.
"Är det något ni tycker vi borde se i Provence?", frågade vi artigt eftersom detta var bådas jungfruresa till Frankrike.
"Strunta i sevärdheter, dra till Cannes, till filmgalan, säg att ni är inom filmen! Jag har varit där i tjugo år, man behöver inte lämna slafen på en vecka. Oj, vad det finns pudding där!"
"Jaså", svarade jag aningen förvånad över den gamle mannens frispråkighet.
Vi begav oss mot bilen. P-bot på rutan. Vi rusade ikapp lapplisan. Hon viftade febrilt med armarna, gafflade och levde om. Svågern dribblade lite med engelska. Lönlöst.
"Merde!", ylade parkeringskvinnan och stegade vidare gatan fram.
Suckande satte vi oss i bilen.
"Asch, vi glömde steksnören!", muttrade svågern.
Ut ur bilen. Mot slaktaren. Stängt! Vi letade reda på en annan styckare. Det var då det hände. Fadäsernas fadäs. Svågerns tog skosnöret från vänsterdojan, höll det lite lealöst i luften och sade: bääää. Om inte det vore nog så virade han snörstumpen runt armen och bääääade vidare. Fy bubblan va dumt. Så här i efterhand alltså. Slaktaren tittade forskande på spektaklet. Sedan ropade han på någon. Köttstyckaren och den tillropade gestikulerade
friskt. Slaktarens kamrat bad oss att hänga på. Sedan bar det iväg; gata upp och gata ned. Vi kom in bland trånga slitna gränder. Lättklädda damer kantade trottoaren.
"Här finns väl inga steksnören?", muttrade svågern.
Vi var i kvarter man bör undvika. Vi stannade till utanför en port. Ledsagaren knackade på. Några glädjeflickor tassade ut. Det dividerades. Jag och svågern fattade noll. Då tittade den svenske gentlemannen fram i dörröppningen. Även han kastade sig in i samtalet. Samtliga skrattade och kastade blickar mot oss. Vi tittade bedjande på svensken.
"Vad händer?"
"Ja, jäsiken", skrattade han, "nog är de här brudarna vana vid skamliga förslag, men det finns faktiskt gränser. Det ställer ingalunda upp på att spela får medan ni binder fast dem med era skosnören!"

Först senare i bilen, efter vår rodnande reträtt insåg vi hur idiotiska vi måste ha sett ut. Men huvudsaken var ju att svärmorsan och hennes gäster ändå fick honungsgriljerade lammkotletter med myntasås och klyftpotatis till slut. Och historien blev födelsedagsfestens givna isbrytare, den fick samtliga att brista ut i skratt och alla ville skåla i rött vin åt vår muntra skröna.

Vad gör man inte för att ens svärmor ska få lammkött ;-

Av Kjell Dahlin 18 jan 2006 21:06