Judas selotens berättelse

Judas heter jag och idag har hela min värld rasat ihop.
Men mitt eftermäle kommer att bli en stor orätt: Judas förrädaren kommer man att kalla mig! Ingen kommer att tro mig ifall jag berättar sanningen för min rabbi som kände varje skrymsle i min själ är död. Mördad av de där galna prästerna och romarna i en ohelig förening. Jag har med egna ögon men på stort avstånd sett hur han gav upp andan där på korset.

Bara kvinnorna vågade vara närvarande. Alla de andra övergav honom i nödens stund och flydde i panik. Bara unge Johannes, han som jag avundats så ofta för att vår Rabbi älskade honom mera än mig. Bara han vågade stå kvar vid kvinnornas sida.

Jag var en av de tolv som rabbi Jesus kallade sina särskilt utvalda Vi var enkelt folk. Flera av oss var fiskare. Själv kommer jag ifrån Gaulonitus och där hörde jag tidigt talas om en stor rabbi: Judas Galilieern. Han grundade ett nytt parti som han kallade seloter eftersom gruppen ivrade och brann inte bara för att driva ut inkräktarna i vårt land och häva ockupationen utan hans parti ville även ställa våra präster till svars. De religiösa reglerna togs inte längre på det stora allvar vår tro kräver och vi seloter ivrar för en andlig väckelse samtidigt som vi ivrar för ett fritt land. Min far före mig var en hängiven selot.

När jag som vuxen man kom att lyssna på Jesus från Nasaret trodde jag i mitt hjärta att vårt lands frälsare var kommen. Han kallades ju redan för Judarnas konung av så många. Vi var några som följde honom från plats till plats: Både män och kvinnor. Unga som gamla. Snart gick det rykten om att han hade en särskild makt som han fått ifrån Gud. De sade att han kunde bota sjuka, ja till och med uppväcka folk ifrån de döda.

Jag bevittnade förvisso många märkliga ting han uträttade men ryktena överträffade som alltid verkligheten. Jag trodde att alltsammans var förberedelser för att få folket på vår sida och lättare kunna ta makten vid en stadskupp. Alla vandringar runt om i riket och alla tal han höll till folket trodde jag självklart hörde till hans sätt att förbereda folket på att judarna åter igen skulle få en egen konung. Jag blev hans närmaste förtrogne. Den som han överlät den gemensamma kassan att förvalta. Detta bevisade, för alla runt omkring oss, men framför allt för mig själv att jag var hans närmaste man.

Intåget i Jerusalem blev höjdpunkten på mina år tillsammans med min rabbi. Folket tog emot honom som om han redan vore deras konung. De bredde ut sina mantlar på marken för hans åsna att trampa på och hälsade honom med lovsånger. Jesus var sig inte riktigt lik. Han var skarpare i tonen och när han drev ut månglarna och penningväxlarna ur templet såg jag en ny sida hos honom. En helig vrede. Jag trodde att tiden var inne: Han själv lät mig förstå att det var så.
Som selot hade jag väntat med stor iver på att folket skulle resa sig och kasta ut inkräktarna. Min rabbi var den perfekte ledaren.

Mitt hjärta jublade över att han utvalt just mig att följa honom: Varje helig selot vill gärna offra sina liv för friheten och för den rätta, rena läran. Men ingenting tycktes hända. Vi passerade de trånga stigarna på vår väg ut ur staden när jag kände ett lätt handslag över armen, stannade upp och kände igen en av prästerna runt Kaifas. Mästaren vände sig om, gav mig ett ögonkast och nickade bifall. Jag steg åt sidan och frågade vad prästerna ville mig.

Så gavs jag erbjudandet att berätta om var vi skulle tillbringa den kommande natten. 30 silverpengar erbjöd de mig och jag förstod att detta på något sätt var en del i mästarens plan. Så jag spelade med och gav intryck av att vilja förråda min rabbi för pengar. Han skulle säkert senare förklara för mig vad detta skulle ha för syfte. När vi lade oss till bords sade han till oss att tiden var kommen. Han tittade på oss alla och sade i lugn ton att en av oss skulle förråda honom. Jag slappnade av: Jag hade fattat det hela på rätt sätt. Jag ingick i mästarens plan.
Några av de andra blev upprörda och förtvivlade: De var säkert inte insatta i det hela? När rabbin sade till brushuvudet Petrus att denne skulle förneka honom tre gånger redan innan tuppen hunnit gala brast flera av dem ut i gråt. Rabbin tittade på mig och sade: Gör snart vad du ska göra! De andra var vana vid att han sände mig med uppdrag eftersom det var jag som stod för alla inköp och tänkte nog inte över varför jag inte gick med upp till Getsemane där vi skulle övernatta.

Jag gjorde vad jag trodde att min rabbi bett mig om och lurade med mig en grupp av präster som eskorterades av några beväpnade soldater och förde dem till honom. Jag förväntade mig att nu skulle min rabbis Gud visa sin storhet och göra det möjligt för oss enkla människor att besegra de här människorna, några i taget, och tåga in i Jerusalem för att uppbåda en arme. Det skulle vara så lätt nu efter det bejublade intåget i staden.

Och så rämnade hela min världsbild när de drog iväg med min rabbi och korsfäste honom som en vanlig rövare och upprorsman. Och hans Gud kom honom inte till undsättning.
Kanske min rabbi ändå misstagit sig på honom? Själv kan jag inte leva med skammen att ses som en förrädare. Jag tänker följa rabbin i döden och hoppas att kommande generationer aldrig får höra talas om Judas seloten med tillnamnet Iskariot som misstog sig så skamligt. Jag kommer att få vila i en namnlös grav.

Av Sunny Börjesson 04 jan 2006 11:20