Jul i en centrifug

Det spelar sällan någon roll vad man tror eller hoppas på. Det blir ändå aldrig som man inbillar sig. Det borde jag veta bättre än andra.

Således drabbades jag av förkylning två veckor före julafton. Räknade ut att jag skulle återhämta mig till julen. En förkylning varar sällan längre än fjorton dagar.

Jag räknade ut att jag som vanligt skulle kunna fira jul med barn, gamla flamman och hennes familj, samt nuvarande kärleken sen 18 år tillbaka.

Jag borde ha vetat bättre än att räkna ut nånting alls.

Två dar före julafton befann jag mig nämligen hjälplös liggande på golvet. Köket snurrade i accelererande hastighet. Jag hade öppnat kylskåpsdörren, sträckt mig efter en knäck och i nästa sekund störtat omkull. Oförmögen att resa mig.

Såhär är det alltså att dö, tänkte jag. Blev samtidigt irriterad på att döden skulle komma två dar före julafton. Vilken Gud såg någon mening med denna tajming? Och varför slog han inte ihjäl mig direkt? Varför skulle jag ligga där på golvet först och VETA?

Kärleken ringde ambulans. På hennes svar förstod jag frågorna. Är han vid medvetande? Har han ont? Nej, enda felet är att han inte kan röra sig.

Mest kändes det som om jag låg i en centrifug på väg att kastas ut i evigheten.

Det tar nog en halvtimme innan ambulansen kommer, berättade kärleken när hon lagt på luren. Vi bor två kilometer från stans största akutsjukhus. Det hade gått fortare att krypa dit - och det nu inte hade snurrat så förbannat.

Jag bedyrar, i en centrifug är en halvtimme en evighet.

Nåja, nu kanske det tog 25 minuter. Ambulanspersonalen bestod av en stor kille och en liten tjej. Killen undrade om jag möjligen kunde ta mig ner till bilen på egen hand. Jag förstod att den lilla tjejen fanns med för jämställdhetens skull. Hon var inte gjord för att bära bår. Alla har självfallet rätt att jobba inom ambulansvården. Annars kommer JämO.

Jag försökte resa mig. Snurret bara ökade. Killen suckade bekymrat och hämtade båren. Kunde jag möjligen sätta mig på den? Jag kravlade mig upp. Blev fastbunden och så bar det av. Minsta rörelse ökade yrseln. Båren skakade som en abstinent alkis.

Centrifugalkrafterna gjorde allt för att kasta mig ut i rymden.

Då gick hissen sönder. Killen suckade igen "Händer det ofta?" Jag försökte hålla mig kvar på jorden. "Nä, bara när det är kris."

Ambulanskillen lyckades få igång hissen genom att pressa samman dörrarna. Jag visste genast vad som väntade. Hissen har den lilla egenheten att när den tvingas till saker kör den rakt ner i botten och fastnar där i stället. Jag hyr hos Göteborgs största och rikaste fastighetsägare, kommunägda Poseidon. Betalar svindyr hyra för det centrala lägets skull. Men sköta fastigheterna kan Poseidon inte. Och att sälja bostäderna till hyresgästerna vill man inte. Trots att vilken amatör som helst skulle klara skötseln bättre. Vinsterna kan liknas vid en extraskatt som hamnar i kommunens kassakista.

Denna gång hade vi tur, hissen stannade där den ska.

Centrifugen var nu uppe i flera tusen varv i sekunden. Jag spydde ner ambulansen. Jag spydde ner akutintaget på Sahlgrenska. Jag spydde ner två undersökningsrum och mina kläder.
Turligt nog tog till sist ett pryande biträde hand om mig. Hon gick och hämtade en läkare. Då hade det gått två timmar utan att jag ens sett en läkare. Läkaren skickade mig till skallröntgen med misstänkt hjärnblödning.

Själv misstänkte jag en jättetumör.

Efter fem timmar slutade världen snurra. Efter sju timmar var plåtarna klara. Nu var klockan 03.30 på morronen. Ingen hjärnblödning, ingen tumör. Förmodligen virus på balansnerven. Däckad hemma i sängen hela helgen. Kan ta några veckor, kanske en månad.

På International Hospital i Bangkok hade saken tagit högst en timme. Där hade jag fått en säng, en sköterska och en läkare. Där hade man heller inte kunnat göra nåt, men jag hade fått vård i betydelsen snabbt omhändertagande. Men Thailand är ju å andra sidan ett u-land.

God fortsättning önskas alla Sourzeläsare. Och kom ihåg, ta aldrig nåt för givet.

Av Roger Lord 25 dec 2005 17:34