Julkort till försvunnen lady

Jag borde ha köpt det där risiga huset utanför Ystad, dragit in ström eller smällt upp en kakelugn på verandan. Jag borde ha läst Pierre Louys Aphrodite för dig och tagit dig med ner till havet i mörkaste december med en plunta rom och två tjocka filtar. Har du badat när snön faller från en bottenlös rymd och Bellatrix, Shaula och Avoir fräser som diamanter högt ovanför? Har du känt kroppen domna bort utan att fångas av paniken? Jag kan se dig slåss mot midjehöga vågor, en vilt roterande kvinnokraft i månskenet. Gränslinjen där sand och gräs möts har frusit och vinden river som törnbuskar i huden. Varför bjöd jag inte in dig i just det vansinnet?

Har jag berättat, Vanja, att Malmö rycktes med av ett oväder julen 1979? Jag och min kusin Robert lockade grannpojkarna till snöbollskrig. När vinterkaoset drog efter andan smet vi iväg till Piccadilly på Gustav Adolfs torg och såg tuffe Travolta falla för helylleflickan Olivia. Jag tyckte bäst om ”Hopelessly Devoted To You”, för jag var ganska romantisk redan då, men på fötterna hade jag månboots och hur gärna jag än vill så kan jag inte förlåta trendsättarna från den tiden.

Jag tröttnade aldrig på Magnus Ugglas ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” och spelade den tills stiftet blödde. Min första rockplatta, hur kan man glömma barndomens kanske viktigaste ögonblick? Jag hade knappt hunnit fylla elva, men Uggla gapade ”Dom e bögar allihopa” så att släkten satte skinka och snaps i vrångstrupen. Det var 1977 och far släpade säck och lykta hela Tornfalksgatan fram. Vi såg honom från fönstret, hur han pustade och stånkade där bakom det yviga lösskägget. Jörgen Edman sjöng förstås ”O, Helga natt” och jag vet inte vad det är med mig, Vanja, men varje gång han tar den där höga tonen så reser jag i tidsmaskin tillbaka till familjehemmet och doften av pepparkakor, inlagd sill och vidbränt knäck.

Luciatågen i skolans skumma korridorer, orkestern som spelar ”Jul, jul, strålande jul” när ljuset i aulan släckts ner, rektorns högtidliga tal, dämpade glädjeskratt från lyckliga kamrater med trekvart kvar till tre veckors lov. Jag skriver trevande prosa på en gammal Facit och lyssnar på Rod Stewarts ”Blondes have more fun”. I pojkrummets fönster hänger stjärnan och Jesusbarnet sover på bomull. Andy Warhols Monroe trängs vid sidan om Bob Dylan. Tapeterna är 70-talsfula och snart ska granen kläs. Mor bakar, far jobbar sent, brorsan springer omkring i pyjamas. TV-sorl varvat med Pussycats ”Mississippi”. Arne Weise i faggorna. Skrivmaskinsknatter. Doften från morfars cigaretter. Så långt hemifrån ikväll, Vanja. Så långt från barnstim, lutfisk och grötrim.

Läste jag någonsin Odysseas Elytis dikter för dig? Sjönk vi ner i ett hett skumbad med var sin överdådig whiskydrink och diskuterade Boleslaw Prus humoristiska tidningskrönikor anno 1870-tal? Straffade du mig ens en enda gång med rappa citat ur Nietzsches ”Die Geburt der Tragödie”? Försökte jag förföra dig till Su Tongs sensuella prosa eller var jag helt enkelt för upptagen med att vistas i mina egna romanvärldar?

När höststormarna mättats och träden har knäckts utanför fönstret, när natten faller tidigt som en slöja över staden, när tunna kristallflingor smälter i Lindgatans rännsten, då reser jag en gravsten till tonerna av Nu är det jul igen och julen varar än till påskan.

Du skulle ha tyckt om det. Du skulle ha skivat upp det där vörtbrödet, dukat fram osten och vodkan, släppt ut håret och torkat bort läppstiftet. Du skulle ha gnäggat ditt burdusa skratt, kallat mig idiot och viskat:

”Jag har inga trosor under klänningen! Bygg en bro, älskling. Tryck ner raderingstangenten och se fyrahundratusen ord försvinna som ett trolleritrick. Hade det inte varit något?”

Kan jag få köpa dig en guldring, Vanja, och lite odlingsbar mark uppe i Chiantibergen? Du har aldrig sett mig slösa pengar på annat än kinamat, krogrundor, kavajer och kasinon. En julaftonsnatt åt jag gravad lax med fingrarna så att taxichauffören höll på att kvävas av min stank. En annan natt följde jag en flicka hem till ekot av Trefaldighetskyrkans klockdån. Hon tog livet av sig tio år senare och jag minns hennes långa hår och de vilsna ögonen. Hon plockade ner toner från himlen som Kate Bush och hon ville ha sina ägg löskokta. Jag gav henne en ring och ett löfte och vi var bara barn och kraschade ganska brutalt. Men hon sjöng för mig i en busskur, hon sjöng ”Stilla Natt” och jag svär, Vanja. Jag har aldrig hört något finare.

Julborden med stora släkten samlad var ett äventyr och en pirrande väntan för oss barn. Värmen minns jag alldeles särskilt och de förlåtande ögonkasten. Och kanske var det hyckleri, detta att gräl och tigande fick stryka på foten kring jul, men för ett barn som ätit chokladpraliner ur en upphängd adventskalender i tjugotre dagar är viljan värd sin vikt i guld.

Sedan, en dag, stod man där med vuxenhet rinnande ur öronen och jag vet inte, längtade jag efter fast tjänst, familj och nygamla traditioner eller hade jag bara bråttom att förvekliga mina barndomsdrömmar? I mors och fars ögon är jag tio år när det lackar mot storhelg. De vill så gärna bevara medelklassvärmen, det goda och förlåtande. De vill konservera minnena genom att ständigt, varje år, återuppleva känslan av det intakta. Den där förbannade glöggen som klibbar i munhålan, Ferdinand, ålamackorna, änglakörerna, nötskalen mellan tänderna och under fötterna, brunkålen, chokladaskarna och alla taskiga rim. Nej, så illa är det inte. Men jag förstår dig, Vanja, även om ditt uppror måste te sig smått absurt i omgivningens ögon. Du beställer alltså en taxi till klockan 15.00 varje julafton och sedan åker du genom Skåne. Det enda du har med dig är två flaskor Moscato d’asti och en bok av greve Zygmunt Krasinski. Från Rapsvägen i Kristianstad till de stängda rökerierna nere i Kåseberga och tillbaka igen. Stannar du i Helsingborg för att sträcka på benen? Kissar du bakom en frusen buske i Hörbys utkanter? Du är galen och jag borde aldrig ha släppt iväg dig.

1997 samlades vänner för att knyta och umgås. Jag tog med mig fyra sorters sill och en flaska rysk vodka. Till festen kom ett okänt par varav kvinnan var halvitalienska. Jag växlade ett halvt ord med henne om ens det, men funderar på att söka upp och be henne stå modell till någon av mina kommande romaner. Över de italienska kvinnorna vilar en naturlig grace som man aldrig glömmer när man väl förlorat sig i de där pepparkaksbruna ögonen.

Jag försöker väl bara göra dig svartsjuk. Hösten är annars min bästa tid, fram till efter nyår. Sedan korkar jag igen och då finns det två vägar att gå som jag ser det: Barrikadera sig framför ordbehandlaren eller bädda ner sig i en skön säng med dig för att återvända ut lagom till våren. Ett tredje alternativ är kanske att köpa ett fallfärdigt hus nära kusten och ägna sig åt nattliga vinterbad. Tänk dig själv: Yatzi och klädpoker på en uppvärmd veranda, kanelthé i kopparna och en rasande vind runt husknuten. När nyårsklockorna slår har vi redan sprungit genom den dunkla skogen ner till havet där vi skjuter fyrverkerier upp mot en salig himmel så att den svartmuskiga horisonten badar i explosioner.

Jag borde ha köpt det jävla huset, Vanja.

Av Stefan Whilde 24 dec 2005 10:27