Universitet - förvaring av arbetslösa

När vi slutar gymnasiet sjunger vi av ren och skär lycka nästan skriker studentsången, som vi lärde oss snabbt. "Den ljusnande framtiden är vår. Inga stormar än, i våra sinnen bo, hoppet är vår vän, vi dess löften tro, när vi knyta förbund i den lund, där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro". När vi slutat sjunga kastades mössan högt upp i luften och vi var fria som fåglar och trodde att vi kunde flyga. Det fanns inga som helst hinder framför oss. Det var rak väg som gällde, utan att behöva styra åt varken höger eller vänster. Många val var ganska självklara, men om jag tittar i backspegeln skulle jag och många med mig vilja ändra på en del saker.

Nu i efterhand känns det som om jag var blåögd och trodde gott om världen. Jag skulle vilja säga att vi hette naiv i förnamn, blåögd i mellannamn och lättlurad i efternamn. Vi hade ju levt i en trygg värld, med övertygelsen om att vi visste vad som skulle erbjudas oss. Skygglapparna var stora och inte tänkte vi väl på att världen kunde vara något som vi inte riktigt trodde om den. Det krävs mycket kunskaper om den innan man kan uttala sig på rätt sätt. Men den som lever han lär. Och gör det den tuffa och inte alltid den mest gemytliga vägen.

Studentsången har en annan version som jag läste på internet. Den så kallade pessimistiska versionen, som återspeglar verkligheten vi lever i idag. Idag ska vi sjunga om att få bidrag till omskolning och att lyckan tillhörde vår fader och inte oss. Vi vägrar att ge upp och inbillar oss att det finns en ljusning. Det ska väl ända finnas någon där ute som kan "förbarma" sig över dem som inte får ett passande jobb där man utvecklas inom sitt yrke och växer som person. Inte nog med att man inte får ett jobb direkt efter examen, utan man måste vänta, ibland väldigt länge, alltför länge. Om tiden går och det är länge sedan du slutade dina studier har andra studenter formats och som nu ska konkurrera med dig. Och chanserna för att få ett jobb minskar. Arbetsgivaren vill ha en nykläckt student/fågelunge och då har jag/man inget att komma med.

Vart är vi på väg? Vart är den ljusnande framtiden? Jag bara undrar, vart är den? Sedan ett tag tillbaka letar jag med förstoringsglas, men den finns inte, även om jag så skulle leta varje minut jag är vaken. Trots det har jag hoppet uppe, om att jag ska få uppleva den lycka jag trodde att framtiden kunde bringa mig. Jag vill, jag kan och jag ska hitta min ljusnande framtid. Det finns någon där ute som har ett gott hjärta och tar han om en "inte-lika-nybakad student", men som har ambitioner och energi för flera.

Det är den krassa verkligheten för många universitetsstudenter. Inte undra på att många söker sig utomlands, när Sverige inte kan ta hand om sina egna fågelungar. Regeringen lurar oss, och sig själv. Svart på vitt helt enkelt. Vad ska man göra för att få regeringen att inse att de måste tänka på ett annat sätt och kanske dra lärdom av verkligheten och inte tro att det är i en "sagovärld" vi lever, där gräset är grönt året runt och bäckarna är fyllda med klart och rent vatten. Titta bakom husknuten vad som försiggår där, så kanske man kan komma ett steg närmre sanningen.

Av Yvonne Björklund 16 dec 2005 18:31