Varför demokrati?

När Roger Lord i en artikel nyligen talade om neokonservatismen som en återgång till feodalismen blev han genast påhoppad. Kommentatorerna var tämligen eniga om hur tokig denna analys var. Lite synd, tycker jag, eftersom det var den mest intressanta tanken i hans artikel. Så låt oss titta lite närmare på hur man kan fundera ut något så bisarrt.

Begreppet feodalism brukar användas för det samhälle som rådde i Europa under medeltiden, alltså efter Romarrikets fall och före de starka nationalstaternas uppkomst. Det brukar även användas för liknande typer av samhällen i andra delar av världen. Det var ett system med länsherrar, vilka knöt vasaller till sig genom s.k. förläningar, vilka bestod av jord.

Historien rullar på och hur den rullar har alltid varit föremål för teoretisk spekulation. Utan att alltför mycket fördjupa mig i denna skulle jag bara vilja påstå att ingen företeelse i historien någonsin har stått stilla. Antingen utvecklas den eller också går den tillbaka. Ibland ser vi mer eller mindre cykliska förlopp, skeenden som upprepas men ändå inte är sig riktigt lika från gång till gång. Därav vår förkärlek för epitet som "neo-" eller "ny-" - vi vill känna igen oss, därför att vi vill begripa ungefär var vi befinner oss och vart vi är på väg, och för det nya som är på väg har vi bara våra gamla begrepp som instrument.

Låt oss titta på Kina. Ett jättelikt land med en lång historia, som präglats av svårigheter att hålla ihop det hela, alltså sönderfallstendenser, som växlat med blomstrande storhetstider. I början av varje sådan dynasti hittar vi ofta en kejsare som varit en riktig djävul, en tyrann som inte skydde några medel för att ena det sönderfallande riket och som naturligtvis därvidlag drevs också av sin egen maktlystnad. Det var Qin Chi Huang Di vid tiden strax före vår tideräknings början och det var Mao under förra seklet. Mao var naturligtvis också en riktig djävul, men i ett historiskt perspektiv kommer han att var den ledare som konsoliderade Kina efter en långvarig förfallsperiod, ehuru han säkert kommer att vara lika impopulär som sin ca tvåtusen år tidigare kollega. Nu är Kina på väg uppåt och det kommer att blomstra. Kommer det att bli demokratiskt?

Också demokratin är en företeelse som antingen utvecklas eller går tillbaka. Under hela nittonhundratalet utvecklades demokratin i Europa. Det är viktigt att komma ihåg att det framför allt var arbetarklassen som drev på denna utveckling och att den gjorde så främst för att förbättra sina egna tämligen usla levnadsvillkor. Man hade stöd av liberalerna eftersom liberalerna på den tiden inte enbart hade ett ekonomiskt program utan också ett politiskt, alltså en idé om hur det samhälle vi lever i bör se ut. Vi fick allmän rösträtt för män och så småningom också för kvinnor, vi fick reformer som rörde vilka rättigheter vi hade på våra arbetsplatser och spelregler för hur vi skulle hantera konflikter mellan arbetsgivare och anställda.

Så rullade det på fram till någon gång på sjuttiotalet. Sedan tog det stopp. Vi fick något som hette medbestämmandelagen och något riktigt ökänt som hette löntagarfonder. Det debatterades hur vi nu, från att ha genomfört politisk demokrati, skulle kunna gå vidare och genomföra även ekonomisk demokrati. Det fanns liksom inte så många fler vägar att gå. Arbetsgivarna tog strid och det hela slutade med ett fiasko. Och eftersom det som hejdas från att utvecklas obönhörligt börjar gå tillbaka, så är det just det vi har fått se. Allt mindre har blivit politik och allt mer ekonomi. Engagemanget har minskat, nästan alla politiska partier har närmat sig mitten. Vi går och röstar, men de som röstar på högern gnäller över att högern egentligen inte är höger och de som röstar på vänstern över att vänstern inte är vänster. Vi tycker liksom inte att det spelar någon roll längre. Helt enkelt därför att vi vet att skeendena avgörs på annat sätt än via politiska beslut. De avgörs via ekonomiska processer, som liksom bara sker.

Hur skulle nu någon motsvarande process, som den vi sett i Europa under nittonhundratalet, kunna ske i Kina? Varför skulle vi få en sådan process? Vem skulle tjäna på den? Hur ser Kina ut? En omfattande medelklass som förvisso fått det bättre. Men också så kallade "ekonomiska frizoner", där folk jobbar under närmast slavliknande förhållanden. När man läser beskrivningar från dessa sweatshops, är de nästan värre än de osande kapitel i "Kapitalet", där en ilsken Karl Marx beskriver förhållanden för Europas industriarbetare på artonhundratalet. Pessimisten frågar sig: har något egentligen hänt sedan dess? Rapporter finns det gott om, vi vet hur det ser ut, men vem kommer att kämpa för dessa människors sak? Knappast den mer än nöjda medelklassen, som har fullt upp med att konsumera och trivs väldigt bra med det. Intelligentian? Javisst, den finns, men den har alls inte samma roll som vid tidpunkten för händelserna på Himmelska Fridens Torg. Kapitalismen fungerar i Kina. Den fungerar oroväckande bra. Vad ska Kina med demokrati till?

Om man nu vill försöka knyta ihop säcken och försöka förstå varför folk kan vara så tokiga att de talar om feodalism då de vill beskriva vad som är å färde, så låt oss titta på ett fenomen under uppsegling. Låt oss titta på wall-mart. Denna aggressivt växande amerikanska varuhuskedja är nämligen som ett mer eller mindre slutet system. Varorna tillverkas i de kinesiska sweatshopsfabrikerna, vilka har någon sorts vasallstatus i det att de inte är dotterbolag till något moderbolag utan fristående underleverantörer, varför wall-mart-ledningen inte behöver ha något ansvar för förhållandena i dessa fabriker. På hemmaplan, i USA, har de som arbetar i företaget så pass låg lön att de knappast har råd att handla någon annanstans än på just wall-mart, vars sortiment för övrigt innefattar i stort sett allt som en vanlig familj behöver. En tämligen stor garanterad kundkrets, med andra ord. Mycket bättre skulle de heller inte kunna få det eftersom det är företagets policy att fackföreningar ska vara bannlysta. Skulle de få fotfäste någonstans, så lägger man helt sonika ner den enheten.

Lägg därtill att detta fenomen seglar upp i ett samhälle där demokratin är mer eller mindre under avveckling, att den politiska makten minskar till förmån för den ekonomiska, att de som arbetar på företagen får börja sin arbetsdag med någon sorts samling där de i kör skanderar om vilket bra företag de jobbar inom, ungefär som man gjorde i Östtyskland på den gamla goda tiden eller i Kina på Maos tid - ja då kan man ju undra över vart vi är på väg. Av alla våra gamla slitna begrepp så är feodalism verkligen inte det sämsta, om man kunde tänka sig en feodalism som vilar på något annat än en hierarkisk fördelning av jordegendom. Eller också skulle man ännu en gång kunna damma av gamle Hegel och säga att av förra seklets tes och antites, det kalla krigets båda antagonister, har vi fått syntesen kommunismkapitalismen.

Om man nu inte vill vara nattsvart pessimist vilket jag egentligen är utan försöka tro på att vi skulle ha något val här i världen, så skulle man kunna börja med att en gång för alla överge idén om att det är den ekonomiska utvecklingen som styr den politiska. Det kan vi ju i och för säg hävda och sätta oss med armarna i kors och vänta på att ekonomin ska ordna allt till det bästa. Men inte kommer det att bli någon demokrati i Kina på den vägen! Demokratin vann vi genom politisk kamp och vi håller på att förlora den genom uppgivenhet. I värsta fall har vi snart bara kulisserna kvar.

Av Bo Celin 06 dec 2005 16:05