Jag är kär i Stefan Sauk

Skvallermedia har försökt få oss vanliga döda intresserade av ”skandalen” kring Ulf Lundell och hans nya, trettiotre år yngre älskling Ulrika, som för övrigt är systerdotter till en annan rockgubbe; Micke Rickfors. Varför kan dom inte få pussas ifred ute på Djurgården eller var dom nu håller till? Kärlek är ju fint. Jag håller med skådespelaren och programledaren Stefan Sauk; Sverige är för politiskt korrekt.

Vi surar oss fram, normeffektiva och moraltyngda. Ingen må glida ur ramen på tavlan. Sauk – som jag blir allt mer kär i – leder Riket i teve, ett program jag sett en gång och då var behållningen Sauk själv. Annars är ju Riket också en skandal med sina ”sextrakasserier” och vulgära straffmetoder. I en tidning uttalar sig Sauk om kritiken: ”Jag menar, finns det något tråkigare på jordklotet än en hederlig svensk i cykelhjälm?” Man måste älska honom.

Äntligen börjar dagisdebatten anta vettiga proportioner. Allt från rödvinssocialister och radikalfeminister till anarkokonservativa utopister sätter numera barnet främst. Man talar till och med om barn som individer med individuella behov. Det finns kanske hopp trots allt. Själv har jag varit trött på vårt institutionaliserande av barn sen länge och vägrar sätta min son på dagis före två. Helst vill jag vänta tills han är fyra, men det kan bli en ekonomisk omöjlighet, tyvärr. Vågar man tro att politikerna som företräder folket börjar lyssna på folket eller är det normeffektivitet som gäller också i fortsättningen?

Jag har funnit en oas i Gunnar Lundins nya bok ”Det enkla ska jag lära” h:ström – Text & Kultur. Hans aforismer och eftertänksamma visdom gör att jag kan luta mig tillbaka i soffan och andas mig bort från all hysterisk underhållning som annars dränker mig. ”Undran inför livets mystik går förlorad i informationssamhället”, filosoferar Lundin. Man måste älska honom också.

När jag var i matbutiken för att veckohandla stod ett sådant där telefonbolag utplacerat vid ingången med monter och käcka informatörer. Informatörerna anföll alla som passerade ingången. Dom hade mycket att informera om, men någon känsla för tajming eller respekt hade dom inte. Jag tackade vänligt men bestämt nej till alla fantastiska erbjudanden som dom kastade på mig. När jag handlat klart dök dom på mig igen. ”Vi har redan gått igenom det här”, sa jag. ”Jag vet”, sa informatören, ”men du har kanske ändrat dig.” Var det inte Jerry Seinfeld som satte en terroriserande försäljare på plats med försäljarens egna argument?

Snart ringer nyårsklockorna. Var är Jarl Kulle när man behöver honom? Jag tror jag vill dricka riktigt dyr champagne i år, till trerätters meny bland flyttkartonger och porslinstravar. Efter årsskiftet lämnar vi huset utanför Ystad för hus någon mil utanför Malmö. Det är läge att plocka in en städfirma. Frun jobbar heltid, jag är hemma med barnen men har jobb att klara av ändå.

Jag skrev på en science fiction roman för fem år sen, med Strindberg i huvudrollen, en ganska grotesk idé som tack och lov gick åt helvete.

Sen snackade jag med eleverna i litterär gestaltning och dom och jag hade samma trista erfarenheter av Strindberg från skoltiden; det att han är upphöjd och onåbar, både som person och i text, att han står som litteraturakademikers och den Socialdemokratiska rörelsens ikon, att han helt fråntagits sin giftighet och sin autentiska nuna.

Då började jag på allvar skissa fram en biografi om honom. Något för 2000-talet, för folket, för dom som matats med honom och gjort myteri av självbevarelsedrift, för dom som tycker att Lagercrantz biografi har för många år på nacken eller aldrig ens hört talas om karln.

Fyra och ett halvt år senare har niohundra sidor strukits ner till fyrahundra och tolv tusen A4-ark researchmaterial ska till ugnen. Boken släpps i januari och in i det sista måste korrektur läsas, omslag godkännas och efterarbete planeras. Det är inte mer med det. Men barnen går i alla händelser först.

I och med flytten byter dottern skola. Jag hoppas det går bra. Det är alltid lite nervigt att ryckas bort från kompisarna för en ny plats, nya klasskamrater, nya lärare. Viktigt att hon känner sig trygg i sig själv.

Jag förstår mig inte riktigt på människor som tror att trygghet kommer utifrån. Hur kan man begära eller tro att en partner, en stat, en sjukvård, ett försäkringsbolag eller en anställning med god lön kan göra människan trygg? Måste hon inte hitta den där känslan av harmoni inom sig själv, av egen kraft, för att den ska bli bärbar och varaktig?

Midas, min son, har förresten inlett ett korståg mot hushållsapparater här hemma. En plastsked i brödrosten, ett målmedvetet skruvande på ugnens alla spännande knappar, nyfikna små fingrar som öppnar kylskåpsdörren på jakt efter lite Noni. Jag sympatiserar med honom. Vad ska man med alla dessa apparater till? Bättre att slita ut dom, bli indian sen och bo i en ti’pi ute på fälten.

Av Stefan Whilde 02 dec 2005 07:07